Omvänt perspektiv
Mellanrubriker, viktigare än man tror.
Lite mer för fotoboksproducentens fromma. När man sätter en text vill man gärna att ett nytt stycke ska synas. Ett nytt stycke är ju inte bara en paus, det kan också vara tankens ändrade riktning. ( En punkt är ett andetag, ett nyttt stycke är lika med att man lägger om benen i läsfotöljen. En mellanrubrik är något mer. En rubrik eller nytt kapitel är lika med att koka en kanna te eller en kopp kaffe.
Fotoböcker har dock sällan såpass långa och omfattande sjok av text att sådana excesser behövs.
Men tankarna runt sättning av mellanrubriker kan kanske på något sätt belysa typograferingens djupaste tanke och avsikt. Att skapa luft i tiden.
(För den som arbetar med Word är förvalda format ingen nyhet. Och att Word tycks välja formatföljden per automatik är nog inte alltid uppenbart.)
Exemplet här nedan är hämtat från boken Anna Danielsson ”En gruvans by” (ISBN 978-91-527-8822-6), en bokproduktion som jag arbetade med i höstas.
Den övergripande formen i det här arbetet är att grundrytmen är ett kapitel inleds med en bild och rubrik på vänstersidan av uppslaget. Högersida har en bild över minst en tredjedel av satsytan. Texten inleds med anfang (Jag brukar ofta sätta anfangen i det korresponderande sanseriftypsnittet, men av lathet skedde så inte här.)
Ett nytt stycke bör typografiskt innebära ny rad med ett indrag lika med samma bredd som typgraden (även om jag och många andra sätter bredden som käglets höjd, radavståndet.) Ibland gör man en blankrad, därför att pausen ska vara lite längre, eller för att manusförfattaren önskar så. Efter blankrad ska det inte vara indrag inte heller om ett nytt stycke hamnar högst upp på sida eller i spalt. Om nu manusförfattaren lägger in en mellanrubrik bör den behandlas på följande vis. Detta för att mellanrubriken (mellis) inte ska ligga som ett lock på efterföljande stycke som det vore om mellisen ligger låst i samma baslinjeraster som övrig text. Så här gör man. När man lagt in mellisen i texten markerar man den och i fönstret styckeformat ändrar man baslinjeförskjutningen till ett minusvärde, två snäpp brukar räcka. ( Nu arbetar jag med Adobe Indesign, samma gäller i Quark Express, för de som oförmodat jobbar i det programmet.)
Man skapar naturligtvis egna styckeformat för dessa laborationer. Jag har själv ett antal kombinationer av styckeformat som jag tycker passar för olika publikationer. Rubrik, mellis, stycke, bröd, bildtext, noter och kanske några till. Min standard är idag: Adobe Garamond i brödet, för att den är en Open Type och ger mig tillgång till lite extra godis, ligaturer, gemena siffror, en och annan dekorativ. Till rubriker, bildtexter väljer jag Helvetica i lite olika varianter. I överenskommelsen med författaren låg att bildtexter skulle göras tydliga. Därför ligger det ett radavstånd mellan bild och brödtext, vilket kan tyckas vara mycket, men det finns en läsbarhetsaspekt i det också. Kolumntitel och pagina på vänstersidan, endast pagina på höger.
Janson text är annars min favorit, gärna som även här i kombination med Helvetica, som med ett flertal varianter, täcker mitt behov.
Ett rubriktypsnitt som jag gillar är Franklin Gothic, Morris Fuller Bentons. Amerikanskt med lite energi på nåt sätt. Funkar bra ihop med Baskerville. Jag har skapat mallar för det också, men har tråkigt nog sällan anledning att nyttja den.
Nostalgi, att drabbas.
Det händer, oftast överrumplande, nostalgia. En förströdd bläddring i Amèens Seglarhamnar på ostkusten. Nött, delvis gulnad, med en eller annan anteckning i marginalen. Långt före GPS och andra hjälpmedel. Men samtidigt en svidande nostalgi. Det som är gjort är mer än det som ska göras. Tiden liksom.
Arbetar i sommarateljén. Nåt ska det bli. Och, trot den som vill, men alla klotter har en parallell i fotografiet. Precis som en enkel skiss behöver inte alltid ett fotografi vara enbart en avbildning. Det finns mer i bilder. En tolkning. En stundens iakttagelse.
Blidö annandag midsommar 2024. Kameran, den i fickan.
Nära
Kvällarna, nätterna alldeles innan. När ljuset är på topp och mörkret når aldrig hit. Det bomullsmjuka. Doften av stuga. En avvaktan.
Morkullan som bytt riktning sen tidigare år, han flyger tvärs över nocken nu. Beckasinen, horsgöken, har jag inte hört i år. Men göken gol i alla väderstreck. Vad det nu kan innebära. Allorna flög vidare norrut till Norra Ishavets stränder, de bara gav sig av, omärkligt en morgon för en månad sen. Gässen har fått gässlingar. Och drillsnäppan underhåller utmed stränderna.
Man vaknar när kropp och ljus säger samma sak. Smyger upp och gläntar på stugdörren. Är där lite grann som en gäst. Man förundras.
Drillsnäppa. Med kameran som skissblock. Tjugofem år gammal bild.
Postrodden 2024
Även i år fick jag nöjet att göra Postnords stämpel till Postrodden Grisslehamn - Eckerö Åland. Över Ålands hav har jag seglat, men aldrig rott. Den bästa seglingen var nog den från Mariehamn mot Havsvalget på svenska sidan men med vindkantring kom kursen att bli sydlig och en ljummen julinatt utmed Svenska vallen i en stillsam halvind till kryssbog för att se solen gå upp i höjd med Svenska Högarna. Ja, det är såna där minnen man lever på. Och inga bilder finns. (Man borde ha haft ett par extrarullar i packningen).
Sommar
Nånstans strax efter nationaldagen, skolavslutningarna är det som att sommaren anländer och planar ut. Det blir tid till mycket oviktigt. Tid att bäddra i en bok, som kanske nåt av Saul Leiter. Eller Gunnar Smoliansky, utgåvan på Thames&Hudson, den med den hopplöst dåliga repron på lågkvalitativt papper. Som ändå fullkomligt gifter sig med bilderna.Kontemplativt.
Familjen talgoxe är nu flygg och vi inväntar den andra kullen som nog ligger i startgroparna. Undrar hur många mindre slarvfel som dök upp i den här generationen? Och väntar nu på att den vita rosen, rosa alba, med rötter i Iran och världen därborta ska slå ut. Den är kort i sin blomning, ett par dagar om det vill sig illa. Något som ska fotograferas varje år. den är mycket vacker och har en subtil doft, något den delar med mycket som härstammar därifrån och i kring.
Glad ändå att det gick bra för de klimatpositiva partierna i riket. Och att JÅ et consortes den här gången fick ett litet om än tydligt No,no från väljarkåren.
En samling ben och skal. Sånt som kan komma att tecknas. Eller fotograferas. Skärvor. Trasigheter.