Wij zin 17

Kolla in den här:

https://youtu.be/oHR4M_1gjJM

Johan van der Keuken, en sjuttonåring fotograferar sina sjuttonåriga kompisar. Nånstans mellan spontanporträtt och dokumentation. Kan det bli bättre? Men samtidigt är det här historia. Inte bara fotohistoria utan också historien om bildens devalvering. Görs såna här bilder idag? Tveksamt.

Och vad övrigt är, visst är det roligt för farföräldrar att fotografera barnbarn. En inte oviktig dimension i fotografi. 

Fuji Xpro2 35/1.4. Lite svartvitt pyssel.

Att umgås med en bild

Under ett par veckor har jag umgåtts lite extra med ett par bilder. Inte för att knäcka koden, eller att överlista bilden. Inte heller för att hitta alla fakta, metadata om bilden. Utan mer av att sjunka in i bilderna, ungefär som man ibland kan göra inför en målning på ett museum. Som Rembrandts kökspiga på Nationalmuseum. Den räcker som den bild den är. Den lilla målningen blir inte bättre för att historien runt blir synlig.
   Jag såg ganska snabbt att bilderna, och andra bilder i mitt närmedvetande ofta handlat om barn som leker. som till exempel de här pojkarna som leker med en hund på torget i staden Piran, en slovensk idyll vid Adriatiska havet.

Bilderna, en av van der Elsken och den andra av William Klein har uppenbart också något gemensamt i att det handlar om barn som leker. I van der Elskens bild ett ögonblickets negligerande av fotografen i rummet, i Kleins bild med högsta möjliga medvetenhet om fotografen.

I kleins bild är det särskilt luftgitarristen som centrerar bildens berättelse, men utan flickan nere till höger, hon som med barnslig överdrivenhet poserar, hade bilden varit ganska platt. Det är kanske så att när flera saker i en bild pekar åt samma håll, som i ett ackord, går bilden också åt rätt håll. Och bildens ögonblickliga dramaturgi, konflikten mellan pojken som subjekt och flickan som självvalt objekt. Där de andra barnen är figuranter.
  Annorlunda är det i van der Elskens bild. Rörelsen, skrattet, koncentrationen som ett ögonblick senare är en hög av skrattande armar och ben. Tror jag. Så kan jag läsa den. Och jag kanske stannar vid det upplösande skrattet. Och hoppar över sånt som att bilden med allra största sannolikhet är fotograferad med en Rolleicord och att Nederländerna, Eds hemland, det året drabbades av en översvämmningskatastrof utan dess like. Eller annan metadata och bakgrundsfärg.
   Jag tror att fortsatt djupläsning av bilder kan ge något till det egna förhållningssättet inför egna och andras fotografier. Inte alltid redovisningsbart, men det var inte heller det som det skulle handla om.

Och för er som inte kikar så mycket på Yotube och vad en hungrig fotograf kan hitta där kan kanske den här länken kan vara nåt i brist på sysselsättning. Nån som bläddrar i en annan takt än man själv dock. https://youtube.com/playlist?list=PLC3puH5_xmYyHSuYUDbLwvgBN_UmQjR7e

När hon precis skulle till att blunda

...så satt blixten som en smocka i rummet och hon fick finna sig att blunda sig genom morgondagens lokaltidning. Snopet. Här hade man gjort sig fin tillsammans med de andra Hemsystrarna. Jubileum? Årsfest? Ja, inte direkt klackarna i taket. Städat, kaffe och nypressade förkläden. Och är det tulpaner på bordet, eller? Vem som är fotograf är förborgat, men det är väl inte den där bilden man vill bli ihågkommen för. Varken fotograf eller blunderska.

En hittad kliché troligen från em mindre landsortstidning. Inga metadata mer än en blyertspåskrift på baksidan, just Hemsystrarna. Årtal oklart, det finns inget att gå på. Hemsysteruniformen är nog i sig rätt tidlös dessutom.
   Klichéen är fotograferad i släpljus för att det ska gå att se bilden positivt. Det svarta är egentligen blankt och de delar i bilden som är högst upp. Det vita är försänkningarna i plåten. När plåten färgas in lägger sig tryckfärgen på de högsta partierna. Så kallat högtryck eller boktryck som det också kallas. Eftersom klichén är plan skvallrar det om att den är tryckt på ett mindrer tryckeri med arkmatad press. Kanske en Heidelbergare? Bilden är anpassad för tvåspalt och tidningsformatet är med yttersta sannolikhet broadsheet, dubbelt så stort som dagens förhärskande tabloid.

Det gäller att ha ordning på ögonlocken när fotografen kommer.
   

Klein nästa

Jag har haft Ed van der Elskens bild på kylskåpsdörren snart en vecka och försökt att se den som den bild den är. Vissa "metadata" är så klart svårt att hålla sig ifrån;  Mes filles Juliette et Madeleine, Paris 1953. Och att interiören med den slitna byrån och kartorna på väggen förekommer på fler bilder. Men om man nu inte ser det här umgänget som ett försök att överlista bilden utan mer som att bli bekant, se bilden som en vän. Flummigt kan man tycka, och det finns naturligtvis flera sätt att betrakta en bild på.

Den här veckan blir det William Klein, en bild från Life is Good & Good for you in New York som kom ut 1956. 
   Det här är uppenbarligen en annorlunda bild, situation, miljö, samspel mellan fotograf och objekt. Och en bra mycket ruffigare framtoning men så har kopiatorn uppe på Harpers Bazaar nattstängda redaktion säkert  hjälpt till en del. Ja, nu blir det en vecka med den här bilden. Återkommer.

Hur var det nu med Klein och van der Elsken

Jämförelsen Klein van - der Elsken är kanske inte helt rättvis. men, de jobbar i ungefär samma tid, båda i den där undervegetationen av kommersiellt foto och eget uttryckande. Som förvisso många fotografer gör. Sen är frågan vad denne blir ihågkommen för. Eller blev.
   Man kan använda olika fotografer och bildskapares verk för att resonera runt frågor om vilka faktorer och element i bilder som så att säga driver berättelsen framåt. Allt från bildens beståndsdelar, denotationer, komposition och det bakomliggande tekniska förfarandet. Allt som syns är berättarkomponenter, för att vara lite tjatig.

Göran Segeholm skrev härförleden i Fotografisk tidskrift om att ge studenterna uppgiften att umgås med en bild en vecka. Ha den på kylskåpsdörren till exempel. Se bilden. Samtala med den. Låta den sjunka in. En bra övning, värd att anammas av alla oss som gått i stå, eller som inte utvecklas i sit bildspråk, eller vad det nu kan va.

Jag har valt den här bilden av Ed van der Elsken. Fotograferad i Paris nån gång mellan 1950 och 1954. Bilden är alltså runt sjuttio år. Det är en ansenlig tidrymd för ett tillfälligt snabbskott. ( Bilden avfotograferad med Iphone i ljuset från en köksbänkslampa. Vd Elskens bild är betydligt mer nyansrik.) Nästa vecka blir det en bild av William Klein. Jag körde faktiskt en likartad övning i kursen fotografisk bild A för de elever som dessutom läste kursen grafisk kommunikation för tio femton år sedan. Bra att bli påmind, tack Göran för det.