Nemo - en kaxig clown

Det finns flera djur som lever tillsammans med anemoner och de som de flesta av oss nog känner till är clownfiskar. Även om man inte är sportdykare, eller har snorklat på semestern i tropikerna, så har ju filmindustrin gett oss en bild av clownfisken i form av Nemo. I filmen är Nemo en klok och modig liten hjälte. Det stämmer delvis med verkligheten, åtminstone modig. Jag skulle kanske snarare kalla det ”kaxig på gränsen till dumdristig”. Clownfiskar är nämligen det enda djuret under alla år jag dykt som anfallit med vidöppet gap och huggit!

Just denna clown anföll inte men det ser minsann ut som att den ber mej dra till en annan anemon. Om ni inte tycker den ser exakt ut som Nemo så finns det ett 30-tal olika clownfiskar. De lever i en typ av symbios med anemoner som gynnar den ena (fisken) utan att skada den andra.

Anemonerna kan ha olika färger och clownfiskarna kan vara allt från gula till röda och ibland nästan svarta. De vita banden kan också variera. Det finns även en variant som är rosa och har ett vitt band längs ryggen.

Dessa "pink anemone fish" är fotograferade i Thailand på den tiden jag använde en Olympus C8080. Clownfiskar är ett bra exempel på motiv som kan bli mycket bra med en kompaktkamera. Det gäller bara att ha tålamod och vänta vid deras anemon, de gömmer sej men kommer alltid ut igen.

 Clownfiskar bor i "familjegrupper" där bara den största hannen och honan får avkomma. Äggen läggs i närheten av deras hemanemon och vaktas i ca 2 v innan de kläcks. Ofta finns det en del andra fiskar i eller runt samma anemon om den är stor.

Om man har tur kan man få se clownfiskar när man snorklar. Denna bild är tagen på ett "husrev" i Röda Havet. Anton 9 år, som precis lärt sej snorkla, var först med att hitta Nemo och lyckan var stor.

Hälsningar Lena

Partykräftan - med egna serpentiner

Inför midsommarfirandet visade jag en bild på en eremitkräfta helt insnärjd i lila ”serpentiner”. Just denna art av kräfta (Pagurus prideaux) lever med en anemon (Adamsia carciniopados) som skydd på sitt skal. När anemonen blir stressad eller hotad producerar den de lila trådarna, som genom sin färg och form får hela eremiten att se ut som om den kom från ett särdeles lyckat partaj. Men trådarna är sk nässeltrådar som bränns och fungerar som ett skydd för både kräfta och anemon.

 Den här är ju ganska näpen med sina trådar som ser ut att växa ut från de rosa fläckarna på anemonen.

 Just kombinationen av dessa två arter har jag bara hittat i norska fjordar. Men enligt facklitteratur ska de finnas från Kap Verde i syd till långt upp längs Norges kust. Dock ej i svenska vatten.

 Alla bilderna ovan är tagna i Sognefjorden, Norge. En del för flera år sedan då jag använde en Canon 400D istället för en 7D.

 Ibland blir det väldigt mycke nässeltrådar, som för denna som såg mest ut som att den ville gå och dra lite grus över sej.

Det finns också andra exempel på eremitkräftor som nyttjar det brännande skyddet som anemoner kan ge. I tropiska vatten kan man ibland hitta Dardanus pedunculatus.

 Den känns igen på sina gröna ögon och taggarna på kanterna på klorna. Kroppen är röd, orange och vit. Färgen varierar efter djurets ålder. Skalet är ofta ett snigelskal med anemoner på.

Vissa anemoner sätter sig fast på eremitkräftans skal på eget bevåg, men man har också sett hur eremitkräftor plockar anemoner och arrangerar dem på sina skal. Dessa två bilder är tagna utanför Filippinerna 2009. Förutom dessa eremiter fanns det ju en hel del annat spännande där men mer om det en annan dag.

Ha en skön kväll

Lena

Bläckfisk i närkamp med havskattål !

Bland de häftigaset upplevelser vi haft under vatten inträffade under en resa till Barkley Sound i British Columbia 2010. En gigantisk bläckfisk försökte krypa in i en håla som var upptagen, där bodde redan en jättelång havskattål. Den påminner om våra havskatter och har en munn full med huggtänder. Den blev inte glad över intrånget och vi fick bevittna hur den med vilda hugg jagade bort den stora bläckfisken. Att jag råkade ha vidvinkel på kameran, och inte makro (som händer oftare) var ett till mirakel under detta dyk. De grumsade till vattnet en del under striden men så här blev det.

Havskattålen vann och kunde dra sej tillbaka in i sin favorithåla. Det är nog det största exemplar vi någonsin sett och den var inte glad...Den lätt stukade bläckfisken retirerade till några stenblock och vi smög efter.

 Jag såg på den en stund och insåg plötsligt att den fått syn på mej och bestämt sej för att kolla in den där dykaren istället. Den kom emot mej och genom sökaren såg jag hur en jättetentakel kom farande genom vattnet. Antagligen var den ca 2 m lång och eftersom den hade sju till bestämde jag mej snabbt för att backa. Den här var på tok för stor för att kramas med.

Ha en bra kväll

Lena 

Huvudfotingar

Cephalopod är grekiska och betyder huvudfoting, det är också det vetenskapliga namnet på bläckfiskar. Längs Kanadas västkust kan man möta en väldigt pampig sådan, den åttaarmade bläckfisken Giant Pacific Octopus. Som alla andra bläckfiskar lever dessa enbart i saltvatten och är köttätare. De blir inte så gamla, maximalt tre till fyra år i British Columbia. På den korta tiden växer de från några hundradels gram till cirka 50 kilo, med en räckvidd på upp till sex meter.

Jag tycker huvudfoting passa rätt bra på just denna individ. Den var inte fullt så här röd när vi hittade den utan färgen ändrades under fotosessionens gång.

Den här bläckisen ändrade färg från nästan vit till orangeröd på bara några sekunder. Den var mycket väl kamouflerad bland de vita anemonerna men väl upptäckt så blev den snabbt röd, arg eller generad?

Det är speciella pigmentceller i huden som gör att det kan ändra färg. Dessutom har den en mängd små muskler i huden som gör att den även kan ändra skinnets struktur. På så sätt blir den en mästare på kamouflage.

Den här riktigt röda som vi hittade under vår senaste resa var lite nyfiken, men också försiktig. Det händer att bläckfiskar, i synnerhet stora exemplar, skickar ut en tentakel för att undersöka en dykare lite närmare.

Den här var lite trevande mot både mej och Fredrik men vågade inte riktigt. Bläckfisken har smaksensorer i sina sugkoppar, så när den skickar ut en tentakel provsmakar den bara lite.

Resultatet blir ungefär så här när en bläckfisk smakar på en kamera (med fisheye) i ett undervattenshus. Inte så bra. Eftersom lyftkraften i varje enskild sugkopp dessutom är imponerande, även hos en ganska liten bläckfisk, gör man bäst i att dra sej tillbaka lite och lirka med sej sin utrustning. Jag har hört att det blir tydliga sugmärken om de "smakar lite" på bar hud.  

Ha en bra kväll

Lena

Den försynta havsmusen

En skimrande blank fisk sveper förbi oss i vattnet. Den ser ut att vara täck med plåtar av guld eller brons. Ögonen är stora och den simmar nyfiket in i ljuset från min fokuslampa. Trots att det är mitt på dagen har vi mött en havsmus.

I Skandinavien stöter man bara på havsmusen på nattdyk och den är en raritet att få möta. I vissa norska fjordar, under tidigt vår, kan man ha turen att få se dem. I Kanada träffar man dem på dem när som helst på dygnet. Dock inte samma art som i Norge men de karaktärisktiska dragen kan man inte ta miste på; stora ögon, glänsande som guld och med en lång stjärt.

Havsmusen är en broskfisk och därmed släkt med hajar och rockor. Det finns dock inte det minsta drag av haj hos dessa försynta, lite nyfikna fiskar. De liknar inget annat som finns att beskåda under vatten och trots att det är olika arter i Skandinavien och Kanada så råder det ingen tvekan när vi möter dem. En havsmus är en havsmus.

 Ha en fin söndag allihopa

Hälsningar Lena