Naturbete och biologisk mångfald

" - Wow kolla!!! Det kommer ett helt gäng med människor! Undrar vad de ska göra i vår hage? "

" - Vad kollar ni på? Vår mat ??? "

" - Maten är jättegod här men du kanske har lite smågodis eller nåt annat kul med socker på ? "

I går var jag på naturbetesvandring från lunch och hela eftermiddagen. Ciceron för dagen var professor Urban Emanuelsson som under många år var föreståndare för Centrum för biologisk mångfald vid SLU. Han är expert på naturvård i odlingslandskapet och berättade om hur viktigt det är med naturbeten för den den biologiska mångfalden. Naturbeten är permanenta gräsmarker som inte plöjs, sås in, gödslas eller bearbetas. Det ska finnas en lagom mängd träd samt djur som betar och håller öppet, helst kor men får och hästar går också. Som ni sett betade unga nyfikna nötkreatur i denna hage. 

Coola Rosa var också med på vandringen men hon tyckte det gick alldeles för långsamt. Det fanns på tok för mycket för människorna att titta på.

Det ska finnas träd på ett naturbete och djuren verkade gilla de gamla ekarna. Jag har inte en aning om vad de var ute efter men de slickade stammen på den här eken som var uppskattningsvis 300 år gammal. Just nu räknar forskare på hur många träd det krävs för att ett naturbete med ett visst antal djur ska bli klimatneutralt. Det får inte vara för mycket träd för då blir det för skuggigt för vissa växter. Balans mellan djur, träd och växter är vad som gäller.  

Här är det en fallen asp som drar till sej stort intresse. Det var tickor på stammen, hål med småkryp, andra hål där det antagligen bott fladdermöss mm mm. Urban betonade att stammen skulle få ligga och att man kunde gå tillbaka hit och titta på hur livet utvecklades med tiden. 

Det blev förstås en hel del fokus på blommor och när vi hittade den här blev Urban riktigt förtjust. Det är en blåsuga och trots att jag faktiskt är lite intresserad av växter har jag aldrig sett den förut eller hade en aning om vad den hette. 

Vanlig midsommarblomster fanns det förstås. Vad som är speciellt med denna är att det utvecklas en lågväxande sort där det betar djur. De som börjat blomma var bara ett par decimeter höga. 

Smultron stortrivs på naturbeten och det fanns såväl vanliga vilda smultron som backsmultron i mängder. Smörblommorna blommade också för fullt.  

En av mina favoriter, humleblomster, hade precis börjat slå ut. 

Det diskreta lilla junfrulinet var bara ett av många tecken på att det här är ett välskött naturbete som har högt kulturhistorisk värde. Vi kunde heller inte låta bli att spekulera i om inte Linné  själv vandrat i dessa marker (han bodde ganska nära) och att flera av de stora ekarna antagligen fanns där redan på hans tid. 

Den här kombon kan man ju bara inte låta bli att göra. Jag antar att ni känner igen sångtexten....Just kattfot (tredje bilden) är en blomma som minskat kraftigt de senaste 20 åren men som kan komma igen på ett välskött naturbete. Vi hittade en liten plätt med nästan utblommade kattfötter.  

Ungdjuren tröttnade på att följa efter oss och drog ut på egna äventyr, men vi stötte på dem igen mot slutet av vandringen. 

Naturbetet som vi gick i är ca 40 hektar stort och hör till Lövsta forskningscentrum utanför Uppsala. Marken har skötts som ett naturbete i ca 15 år och det har gett mycket bra resultat. 

Om ni undrar över hur vi kunde ha djuren så nära inpå utan problem så var de flesta som gick på denna vandring professionella djurskötare som jobbade på anläggningen med antingen kor, grisar eller fjäderfä. Jag törs nog påstå att alla som var med, även de som inte jobbade där, hade stor djurvana. Den här mannen kan mycket väl ha skött om dessa djur från att de var småkalvar. 

Djuren var väldigt nyfikna och närgångna i början men eftersom ingen som var rädd och betedde sej osäkert lämnade de oss ifred efter ca 15 minuter. När vi sedan mötte dem innan vi skulle lämna hagen kom några fram och "hälsade", men just detta tror jag var mer personligt.

Hälsningar Lena

Sensommarkontraster

I morse när jag steg upp var det kallt. Termometern visade 8 grader när jag något senare åkte till jobbet. Spindelnäten var täckta av dagg och naturens färger var kalla.

I går morse låg dimman tät när jag kom till Sunnersta.

Jag hörde gässen långt innan jag såg dem. Naturen var nästan monokrom i dimman.

Jag stannade en kort stund och solen började tränga fram. Daggen torkade när jag stod och tittade på en del växter.

Än fanns det vackra droppklädda spindeltrådar men färgerna blev allt varmare. Jag åkte vidare till jobbet och satt inne hela dagen. Vädret var strålande kunde jag se ut genom mitt fönster.

När jag åker hem är det ordentligt varmt och väl hemma möts jag av en explosion av färger alldeles vid ytterdörren. Fjärilarna "står på led" bland blommorna och jag släpper mina saker i hallen för att hinna ut en stund.

I det ganska låga solljuset blir färgerna mustiga och jag förvånas efteråt över hur bilder tagna i en så liten rabatt kan få så många olika bakgrundsfärger.

Idag hade vi besök av nässelfjärilar förutom fyra påfågelöga och mängder med humlor.

Den blå bakgrunden är vår bil (det mörka ett däck) men den är silverfärgad, undrar hur det gick till...?

Det är fortfarande en del sommar kvar, bara att njuta så länge det går.

Hälsningar Lena

Mariannes myr II - ett guldställe

Vi steg inte upp fullt så tidigt som Engmans gäng och kom till Mariannes andra myr när solens strålar redan letat sig över horisonten.

Morgonsolen strålade mellan tallarna och spindelnäten glänste av små daggdroppar. Jag blev lite upptagen där mellan träden och Marianne vandrade före mej ner mot vattnet.

När jag kom fram till tjärnens kant såg jag direkt att hon hittat sin plats. Vilket guldställe denna tidiga morgon ! 

Omgiven av blänkande spindelnät spanade vi ut över det blanka vattnet. Vi kunde höra lommarna, i övrigt var det tyst. Jag bytte till 300 mm och riktade kameran mot det guldglänsande vattnet.

Lite väl långt borta men den det fick bli några bilder ändå.

När jag sänkte kameran lyfte plötsligt en fågel och kom emot mej. Tyvärr hann jag bara få denna bild innan den försvann över mitt huvud.

Bytte till 100 mm makro och lyckades bli lite blöt även denna dag. Det är så lätt att bara halka lite utanför liggunderlaget.

Spindlarna bjöd på de vackraste draperingar man kan tänka sej.

Ljungen hade börjat blomma och bjöd på ljuslila färgklickar som jag inte riktigt lyckades utnyttja på det sätt som jag ville. Men ljung har jag även bakom mitt eget hus så det kommer fler chanser.

Önskar också att jag ägnat dessa små bär lite mer tid, för jag insåg inte hur vackra de var förrän jag började titta på bilderna. Solen gick emellertid upp och började värma ordentligt. Klockan närmade sej sju och frukost började kännas som en bra idé.

Lämnade tjärnen där glänsande guld nu mer började likna tidigt dagsljus. En ny dag i Säterdalen väntade.

Hälsningar Lena

Mariannes myr I

 

 

 

Inte storvilt men stor så det räcker till

De som har spindelfobier ska inte läsa vidare för vi hittade en rikig bamse i Sydafrika. De heter Golden Orb och finns även i t ex Australien. Honorna blir mellan 4,5 till 5 cm långa, benen ej inkluderade! De spinner gigantiska nät av en guldglänsande tråd som de sedan underhåller i flera månader.

Näten satt ofta 3-4 m upp i luften mellan två träd. Den här stora honan har en liten fästman vid ena bakbenet. Ofta kunde det finnas flera små hannar i närheten som levde ett farligt liv.

Nätet är lite trassligt men de bodde ju i samma ganska länge. Det glänste som guldtråd i solen och var mycket starkt om man provade att peta lite (vi fann ett nät på promenadhöjd med en mindre spindel i). Bilderna på golden orb är tagna med 300 mm handhållet rakt upp mot nätet.

Den starkaste tråden sk dragline silk, används bl a för ekrarna i näten och för att förankra dem. Jag trodde nog aldrig att jag skulle fotografera spindeltråd med 300 mm.

Den här är inte riktigt lika stor som de första men den har också en hanne som är på väg runt till buksidan. Undrar vad den hade i tankarna. Hannarna har en egenliten flyktlina som de kan kasta sej ut på. De har också ett signalsystem (via tråd) för att honan ska förstå att de är av samma art men det är visst inte 100% säkert (därav livlinan).

Den här granna lilla spindeln heter "kite spider" och var ett par centimeter över ryggen. Tyvärr satt den lite högt för att komma åt ordentligt med 60 mm makro. Dessutom blåste det så bättre än så här blev det inte. Dessa spann nya nät varje morgon och hade betydligt bättre ordning på sina trådar.

Hälsningar Lena