Vardagsdokumentation, ibland med reflektioner

Lördag vid Västra Strandgatan i Åbo. Ån genom stan skymtar till vänster. 5 december 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 340/366.

Ibland får jag frågan varför jag ids sätta in en massa mediokra vardagsbilder på min blogg? Dessa personer vet att jag har tillräckligt med "bra" bilder från världens olika hörn som skulle vara mera spännande.

Men det är inte samma sak.

En dagbok är en dagbok. Varje dag händer det inte världens mest spännande saker i en enskild människas liv, inte ens för "de där uppe i makternas sfärer". Också den helt vanliga vardagen är värd en bild, eller några noteringar.

I snart ett decennium har jag tagit några bilder varje dag. Ja, just det - varje dag. Och jag älskar det. Fortfarande.

Til syvende og sidst är detta bara min egen lilla dokumentation av vardagen, utan större ambitioner att visa mig duktig och smart. Nej, långt ifrån. Jag anser att alla vi som vågar publicera helt vanliga och ordinära vardagsdokument är modiga, bilder som vi vet inte vinner tävlingar men ändå har en roll att fylla.

Jag har länge ansett att de viktigaste dokument som existerar är personliga dagböcker och brev (idag i annan form ...), som är skrivna just här och nu. När man inget vet om morgondagen. Så är det också med bilder. De mest vardagsnära och ärliga, kan vara de värdefullaste.

Just nu saknar jag bilder av min farfar i vardagskläder, i arbete, eller min morfar för den delen. Båda tillbringade de många år i Amerika när de var i tjugoårs åldern.

Det finns många bilder av morfar i Rockford, Illinois när han var ute med kompisar på stan (ofta i parker) under söndagar. Men de är ganska tråkiga. En bild har jag hittat, som han hade skickat hem till sin svärfar (hans hustru fick vänta på honom i 8 år), där han och två andra bygger ett hönshus ute på en farm i Illinois. I händerna håller de sina verktyg, hammare och sticksåg. Den känns äkta. Bilder av dem i storskogen i Hoquiam eller vid Coos Bay skulle vara sin värda sin vikt i guld. Men sådana finns bara inte (vad jag vet).

De bästa bilder jag har av mina föräldrar, har jag tagit själv sen jag köpt min första SLR som sextonåring. Föräldrar i arbete på vår bondgård, eller pappa i skogen med motorsåg, eller på åkern i olika skördearbeten. Mamma var ibland irriterad när jag kom med kameran när hon var vardagsklädd, inte hörde det ju till att bli fotograferad så ...

Någonstans har jag läst Göran Segeholm säga hur han med iver sökte efter vanliga vardagsbilder, fast från köket hemma, när han gick igenom föräldrarnas efterlämnade bilder.  Föräldrarnas fina semesterbilder från de mest exotiska platser betydde inget. Förstås.

Bilder från den egna vardagen, uppväxttiden väger betydligt mer.

Ok, nu publicerar jag ju inte familjebilder (mera sällan) på dessa sidor, men ändå älskar jag att då och då titta bakåt, vilken bild tog jag just den här dagen för fem år sen, som jag absolut inte skulle minnas så där bara. Men vips är det kollat: https://www.fotosidan.se/blogs/hawk/gott-om-motiv.htm, och ja, det hade jag glömt.

Under resan hem från Washington D.C., där teven redan då förpestades av en viss person med tydlig narcissistisk personlighetsstörning, stannade vi några dagar i Reykjavik.

Angående bilden ovan: nu har vi levt med Covid-19 i tio månader och det är intressant att se hur stan har anpassat sig. Folk är ute som vanligt, men genast man går in i en butik tar de flesta på sig munskydd. Ännu under vårvintern var gatorna tomma, Åbo såg ut som en spökstad. Nu lever den igen, men folk vet hur de skall bete sig.

En gång testplats

Skeppsvarvet i Aura å, Åbo 4 december 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 339/366.

Ett stycke krigshistoria, för den som läser: Här nedanför backen låg Crichton-Vulcan-varvet i Åbo. Under det sena 1920-och det tidiga 30-talet tillverkades här ett antal ubåtar som då var de modernaste i sitt slag. I planeringen och konstruktionen av ubåtarna deltog tyska ingenjörer aktivt.

Ubåtarna testades också av tyska besättningar som i hemlighet övade i Åbo skärgård. Samma ingenjörer och besättningar skulle sedan utgöra grunden för det nya tyska ubåtsvapnet under 1930-talet.

http://mfaa.abo.fi/article/det-hemliga-tysk-finska-ubatssamarbetet/

Fotoprat i Kapstaden

751+630+620 sidor klokskap av riktiga statsmän, med Mandela som min favorit, Obama nummer två.

Nedan en opublicerad text som jag skrev efter en kväll med frilansfotografen Markus Zeffler på ett gammaldags pensionat i Kapstaden. Vi (familjen, fru + 3 barn) var på vår sista semester från lärarjobbet i Botswana, körde runt i landet under en minst sagt spännande och omvälvande tid.

Läs den som har intresse.

Kapstaden, februari 1994

På lyktstolpar och trafikmärken längs vägarna i landet hänger Mandela och de Klerk. De är de enda synliga tecken på det stundande valet där de förtryckta för första gånger får vara med.

 Stadshuset i gruvstaden Kimberley väntar på de Klerk. Slumkvarteret Nyanga utanför Kapstaden har besök av Mandela.

 Till presidentvalet i Sydafrika i april väntas sjutusen utländska journalister, observatörer och monitorer. Markus Zeffler (27) från Bremen i Tyskland är inte inräknad i det talet. Han är ute på egen hand, för att se och lära. Handgripligen.

 Markus har beslutat sig att bli internationell nyhetsfotograf. Problemet är att ingen ännu vet vem han är men hans långsiktiga mål är mycket specifikt: att ha en pärmbild publicerad för Newsweek inom två år!

 Hans kortsiktiga plan är att få bilder sålda senast i juni, att ha mat för dagen. Tills dess räcker egna sparade slantar.

 Sen en månad tillbaka har han följt Mandela och de Klerk runt Sydafrika. En dag ett unikt bilddokument.

 –  Skillnaden mellan mina bilder och de etablerade fotografernas är närmast obefintlig, säger Markus och visar mig sin växande portfolio av extremt högklassiga diabilder från de båda politikernas valuppträdanden. Bilder från slumområden och högtidliga stadshus, slummens upphetsade arga svarta massor, vita allvarliga ansikten under festsalarnas kristallkronor. Närbilder av Mandela och de Klerk.

– Skillnaden ligger inte i fototekniken. Allt står och faller på kontakter. Att känna de rätta människorna, att bygga upp ett nätverk av kontakter för olika ändamål, att veta var det händer saker, att vara på rätt ställe i rätt tid, att få ut bilderna till köparen, att få sitt namn accepterat.

Det är det jag håller på att lära mig just nu.

 Det är en lång och krokig väg Markus har framför sig. Men han vet vad han vill, det är det som räknas. Han tillhör den unga generationen världsresenärer som rest flera varv jorden runt. Alltid med kameran i bagaget.

 Senast fasta jobb hade han i Thailand. Som dykarinstruktör. Innan han kom till Sydafrika reste han två månader omkring i Kambodja där han ofta liftade med FN flygen in till otillgängliga områden för att dokumentera med sin kamera. Detta är andra gången i Kapstaden. Senaste gång kom han på motorcykel ner genom hela Afrika! Det tog honom nio månader. Globetrotter generationen har skinn på näsan.

 Han har försökt slå sig ner i Tyskland igen, det gick inte. Det tyska samhället är alltför perfekt och välfungerande för en inbiten globetrotter som Markus.

 I Tyskland är man en liten kugge i ett stort kugghjul, tycker han. Alla kuggar är lika. Likaså kugghjulen. Man liksom behövs inte. Systemet fungerar ändå. Det finns så många kuggar där hemma. Som passar in. De här tankegångarna känner man som mångårig biståndsarbetare väl igen!

 Vi sitter i Markus lilla rum på Palm Court Lodge i Kapstaden och tittar på hans bilder. Inte långt från den finländska ambassaden vid foten av mäktiga Table Mountain. För sitt oansenliga rum på det hemtrevliga pensionatet betalar han 65 rand per natt. På gatan utanför står en liten hyrbil som han följer Mandela med under dennes veckolånga besök i Kapstaden. Den begagnade bilen han köpte i Johannesburg för 6000 rand säckade ihop efter tre veckor, och en allvarlig bilolycka undveks med en hårsmån.

 I Kapstaden har han lärt känna Newsweek fotografen Mark Peters, en vit zimbabvier och har haft tjugo omslagsbilder för Newsweek under de senaste tolv åren.

 Markus visar upp senaste numret av Newsweek med en av Peters bilder av Mandela utanför fängelset på Robben Island.

 – Titta här, säger han, en helt enkel och fantasilös bild i en så stor nyhetstidning av en så känd fotograf. En leende Mandela i solglasögon på fängelsegården. Alltför snällt.

 Betydligt bättre bild har lokaltidningens fotograf på Cape Times presterat säger Markus och vecklar ut dagstidningens första sida med Mandela kikande ut mellan cellfönstrets galler. Där han tillbringat en stor del av sina tjugosju fängelseår.

 – Den här bilden berättar mera, den ger läsaren en vision av hopplöshet och förtvivlan. Att i åratal se friheten genom tjocka järngaller.

 Bilder skall tala, säger den blivande nyhetsfotografen medan han jämför de båda bilderna.

 Markus Zeffler missade båtturen ut till Robben Island när Mandela och fem före detta medfångar gjorde ett besök på den förhatliga fängelseön. Markus kom en dag för sent ner till Kapstaden. De femtio platserna till förfogande för gäster, press och andra intresserade var alla upptagna.

 I stället följde han Mandela ut till den enorma kåkstaden Nyanga som ligger intill motorvägen mittför flygfältet. Nyanga är en av Kapstadens många förstäder, men till skillnad från de vitas prydliga förstadsvillor är Nyanga ett myller av deprimerande fattigdom. Ett hav av plåtskjul och ruckel sammanvävda av en spindelväv med tvättlinor och gyttjiga stigar. En av Sydafrikas många tidsinställda bomber som väntar på detonationen.

 – Det finns inga vita som rör sig i sådana här områden, säger Markus. Ett sätt att nå ut till de priviligierade är via bilder. Det är det som lockar mig till nyhetsfotografin, att kunna påverka, väcka till insikt, att visa hur jävligt somliga kan ha det, att något måste göras. Det ger mig en känsla av engagemang, att vara med och påverka.

 Samtidigt är han lite orolig för sin dyra, oförsäkrade kamerautrustning. Inte ens mediefolket går säkra i kåkstäderna. Det är många journalister och filmteam som återvänder tomhänta. Allt har stulits, bil och utrustning. Emellanåt kvitteras ett uppdrag med överfall och misshandel.

 De vitas Kapstad är en av världens vackraste och mest behagliga städer. Definitivt inte en afrikansk stad. Klimatet, människorna och arkitekturen är genomeuropeiska. Det är få svarta ansikten i stadsbilden. Precis som om apartheid fortfarande levde. Man liksom väntar när de pösande slumområdenas vallar skall sprängas, och de svarta formligen välla in till de rikas sagovärld.

 – Du såg väl betongplattorna på N2:an när du passerade Nyanga igår, vet du varför de sätts upp? Jo, för att de svarta inte skall kunna kasta stenar på de förbipasserande bilarna! Ifjol blev 62 bilar stenade. Alla med vita förare.

 Nu spenderar de vita beslutsfattarna åtta miljoner rand på att bygga betongvallar mellan motorvägen och slummen, för att skydda de vitas fina bilar. Inte en rand investerar man i drägligare bostäder för innevånarna i slumområdet, ännu.

 Det får bli de nya makthavarnas uppgift. Att dagligen se rikedomen susa förbi ens torftiga plåtskjul måste kännas tungt. För åtta miljoner skulle man få mycket till stånd för dem som bor i skjul värda åtta rand.

 – Att se Mandela tala till dessa desperata människor i Nyanga igår var en upplevelse, säger Markus. De ser upp till honom som en frälsare. Att allt skall bli bra när han och ANC kommer till makten. Men så lätt blir det inte.

 Sydafrika är en som tidsinställd bomb, och det är därför Markus är här. Coverphoto by Markus Zeffler är bara en tidsfråga.

 Håkan Eklund, Sebele, Gaborone, Botswana (febr. 1994)

In i grottan bara

En lämplig plats för en viss dålig loser, sen borde dörren stängas. Tätt. Åbo 2.12.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 338/366.

Ett stycke emigranthistoria

Urskogarna som nordbor och polacker jobbade i.

Från mitten av 1800-talet till depressionens 1930-tal kom skogsarbete att spela en viktig roll för den språkokunniga och oskolade manliga arbetskraft som lämnade våra nordiska länder i tiotusental. Men arbeta kunde de; yxa och såg kunde de använda. De var heller inte bortskämda och i de orörda amerikanska urskogarna fanns arbete.

En utmärkt resurs för skogsbaroner att utnyttja, och exploaterade blev de, samtidigt som unika orörda urskogar höggs ner.

Från början hade avverkningarna en stark koppling till etableringen av järnvägar som vid mitten av 1880-talet expanderade kraftigt. Behovet av syllar var omättligt och invandrarna behövde arbete. Arbetet var farligt och det som vi kallar arbetsskydd var i princip obefintligt, varje månad omkom någon skogsarbetare på de flesta avverkningsplatser.

A long story.