Vardagsdokumentation, ibland med reflektioner
Lördag vid Västra Strandgatan i Åbo. Ån genom stan skymtar till vänster. 5 december 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 340/366.
Ibland får jag frågan varför jag ids sätta in en massa mediokra vardagsbilder på min blogg? Dessa personer vet att jag har tillräckligt med "bra" bilder från världens olika hörn som skulle vara mera spännande.
Men det är inte samma sak.
En dagbok är en dagbok. Varje dag händer det inte världens mest spännande saker i en enskild människas liv, inte ens för "de där uppe i makternas sfärer". Också den helt vanliga vardagen är värd en bild, eller några noteringar.
I snart ett decennium har jag tagit några bilder varje dag. Ja, just det - varje dag. Och jag älskar det. Fortfarande.
Til syvende og sidst är detta bara min egen lilla dokumentation av vardagen, utan större ambitioner att visa mig duktig och smart. Nej, långt ifrån. Jag anser att alla vi som vågar publicera helt vanliga och ordinära vardagsdokument är modiga, bilder som vi vet inte vinner tävlingar men ändå har en roll att fylla.
Jag har länge ansett att de viktigaste dokument som existerar är personliga dagböcker och brev (idag i annan form ...), som är skrivna just här och nu. När man inget vet om morgondagen. Så är det också med bilder. De mest vardagsnära och ärliga, kan vara de värdefullaste.
Just nu saknar jag bilder av min farfar i vardagskläder, i arbete, eller min morfar för den delen. Båda tillbringade de många år i Amerika när de var i tjugoårs åldern.
Det finns många bilder av morfar i Rockford, Illinois när han var ute med kompisar på stan (ofta i parker) under söndagar. Men de är ganska tråkiga. En bild har jag hittat, som han hade skickat hem till sin svärfar (hans hustru fick vänta på honom i 8 år), där han och två andra bygger ett hönshus ute på en farm i Illinois. I händerna håller de sina verktyg, hammare och sticksåg. Den känns äkta. Bilder av dem i storskogen i Hoquiam eller vid Coos Bay skulle vara sin värda sin vikt i guld. Men sådana finns bara inte (vad jag vet).
De bästa bilder jag har av mina föräldrar, har jag tagit själv sen jag köpt min första SLR som sextonåring. Föräldrar i arbete på vår bondgård, eller pappa i skogen med motorsåg, eller på åkern i olika skördearbeten. Mamma var ibland irriterad när jag kom med kameran när hon var vardagsklädd, inte hörde det ju till att bli fotograferad så ...
Någonstans har jag läst Göran Segeholm säga hur han med iver sökte efter vanliga vardagsbilder, fast från köket hemma, när han gick igenom föräldrarnas efterlämnade bilder. Föräldrarnas fina semesterbilder från de mest exotiska platser betydde inget. Förstås.
Bilder från den egna vardagen, uppväxttiden väger betydligt mer.
Ok, nu publicerar jag ju inte familjebilder (mera sällan) på dessa sidor, men ändå älskar jag att då och då titta bakåt, vilken bild tog jag just den här dagen för fem år sen, som jag absolut inte skulle minnas så där bara. Men vips är det kollat: https://www.fotosidan.se/blogs/hawk/gott-om-motiv.htm, och ja, det hade jag glömt.
Under resan hem från Washington D.C., där teven redan då förpestades av en viss person med tydlig narcissistisk personlighetsstörning, stannade vi några dagar i Reykjavik.
Angående bilden ovan: nu har vi levt med Covid-19 i tio månader och det är intressant att se hur stan har anpassat sig. Folk är ute som vanligt, men genast man går in i en butik tar de flesta på sig munskydd. Ännu under vårvintern var gatorna tomma, Åbo såg ut som en spökstad. Nu lever den igen, men folk vet hur de skall bete sig.
För övrigt så gillar jag dina "vardagsbilder"!
Det mesta av det du skriver här passar exakt med min attityd och filosofi. Jag kunde inte ha skrivit det bättre - super.
Med många vänliga hälsningar från författaren till en bilddagbok her på FS, med " massa mediokra vardagsbilder"
// Erik //
Ha det gott! /Thomas