Viktiga grunkor

Hemåt, söderut, via byns bageri; vad mera behöver man? Foto: Håkan Eklund. Nr 349/366.

Sverige som stormakt knäcktes här

Här traskade de slagna, norrut, undan ryssarna, en mörk septemberkväll. Då fanns ingen landsvägsrestaurang för en kopp kaffe. Oravais 13.12.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 348/366.

"Slaget vid Oravais inleddes i ottan den 14 september 1808, en dag som enligt samtida uppgifter var vacker och klar." Så inleds en artikel som Martin Hårdstedt skrivit om slaget, som hittas på Oravais Historiska Förenings hemsida: http://www.oravais1808.fi/bakgrund-2/slaget-minut-for-minut/

Och så här avslutas den:

"Slaget var ännu inte avgjort när ryssarna inledde sin slutliga attack i skymningen. Klockan var nu omkring tio på kvällen. Den svenska armén var slutkörd. Ryssarna satte in ett anfall längs hela linjen. Hårdast träffades Ljunggrens kompanier på den svenska vänsterflanken. Som ensam officer skulle han hålla den svenska flanken med delar av bataljonen. De ryska påtryckningarna blev för mycket för den svenska linjen. Adlercreutz beordrade fullständig reträtt. I den förvirring som uppstod glömdes Ljunggren och hans kompanier bort. Genom natten och skogen lyckades han dock föra sina soldater i säkerhet och han belönades senare med en tapperhetsmedalj i guld för sina insatser.

Natten fylldes nu med ljuden av en armé på reträtt. Mörkret var totalt. De sårades klagande blandades med kuskarnas svordomar för att få sina hästar framåt. Trängseln på landsvägen var stor. En hungrig, slagen armé stapplade norrut i natten. Kvar på slagfältet låg omkring 1 600 döda soldater. Till detta kom hundratals sårade av vilka många dog av sina skador under de kommande dagarna.

Slaget vid Oravais var, när det gällde antalet stupade, det blodigaste under hela kriget. Det slutade i svenskt nederlag, men avgjorde inte hela kriget. Få slag har haft den betydelsen i historien. Avgörandet skedde tidigare och hade lika mycket att göra med resursbrist och underhållsproblem som felaktig stridstaktik.

Däremot var slaget det sista verkliga försöket att stoppa den ryska offensiven. Före årets slut hade Finland givits upp. Slaget vid Oravais den 14 september markerar nederlaget i Finland 1808."

Om stenar kunde tala

Ihop plockat av flitiga händer under sen bronsålder, ca 2500 år sen. Bäckishällorna, Kimo, december 2020. Foto: Håkan Eklund.

Drygt femhundra meter österut, från fritidshuset räknat, där skogen tar vid bakom odlingarna, ligger en liten bergsrygg prydda med en rad stenhögar som i byn kallas för "jätterösen", på kartor står det ibland markerat "forngravar".

Det handlar om ordentliga stenhögar som får fantasin i rörelse. Hur såg landskapet ut för 2000 - 3000 år sen? Och människorna?

Detta utgjorde då utskärgårds kusten i Österbotten. Den lilla backen där "min" stuga står, var troligen en liten grynna, de låglänta odlingarna nedanför havsvikar. Härifrån till dagens kustlinje, Oravaisfjärden, är det knappa fem kilometer.

Intill de omfattande stenhögarna inne i skogen ligger lämningar från ett dåtida säljägarboställe, utgrävt av arkeologer (med hjälp av bybor) under ledning av forskare från bl.a. Umeå universitet.

Hur orkade dessa säljägare släpa ihop alla dessa stenar, många vägar säkert 100 kg! Och vad användes stenhögarna till? Här talar man om "forngravar", men varför jobba så hårt för något så onyttigt? Jag har för mig att det finns koppling till trankokning, eller förvaring av sälkroppar? Det handlar möjligen om säsongvis bosättning, under bästa jakttid på säl.

Det är så lite man vet, men intressant att låta fantasin flöda.

Och vilket språk pratade dessa människor? Hur gick de klädda, hur klarade de den långa mörka vintern (om de ens var här just då, kanske mera mot vårvintern)?

Detta område ligger i den smala svenskspråkiga kustremsa (ca 10-15 km just här i trakten, mellan det finska Finland och havet ..) som kallas för det svenska Österbotten.

Angående säljakt, hittade uppgifterna nedan om kokning av sältran vid Slussen i Stockholm:

http://www.slussenportalen.se/index.php/pagaende-projekt/itemlist/tag/S%C3%A4lar

Arbetet med att koka tran tycks ha pågått här vid Slussen under hela medeltiden och vi har flera skriftliga dokument som omnämner detta, till exempel har vi en notis i stadens tänkeböcker från den 14 december 1517 där det berättas om ena sielebodz tompt… med en tran panno.

Omnämnandet av en tranpanna för oss in på själva tillverkningsprocessen. I tranbodarna fanns enligt skriftliga uppgifter kar, pannor och kittlar för kokning av sälspäcket till tran. När sälspäcket kom hit till Stockholm låg det i tunnor och hade börjat ruttna. När det packades i tunnorna hade det sannolikt skurits upp i långa skivor, det var åtminstone så man gjorde på 1700-talet i Finland. När späcket sedan packades upp var det alltså redan på väg att ruttna, bitarna lades i grytor och kokades till tran.

Tranet användes sedan som olja i lampor (lampatran) så att man fick ljus inomhus under de mörka årstiderna. Men tranet hade även många andra användningsområden, det användes till exempel som läkemedel mot skörbjugg, men också vid garvning av sämskskinn och när man drevade borden i båtarna. Det kunde även användas till att impregnera läderstövlar så att de stod emot väta.

Tystnad råder

Tillbringade de "ljusa" timmarna på vedbacken. Inte ett fågelljud på flera timmar.
Till slut en ynka blåmes och ljudet av sångsvan på avstånd.
Det var allt. Annars tyst.
Tänk om det skulle vara så här också under våren ...

Pandros 12.12.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 347/366.

Känns bra att göra insats

Första sparvuggleholken i hemmamarkerna. Norra Kimo 11.12.2020. Fick köra med 1000 ISO mitt på "ljusa" dan. Foto: Håkan Eklund. Nr 346/366.

Idag kånkade jag två tunga uggleholkar till skogs, och hur underligt det än må låta så var känslan en helt annan än att hänga dem i för mig fullständigt främmande skogar i södra Finland.

Här handlar det om mitt själslandskap (som tyvärr på många ställen far illa av skogsavverkningar och vindkraftverksetableringar - fy för den lede ...) där jag lärde mig fåglar i tiden. Minnesmarker. Och sen vet jag ju vems skogarna är, de har en helt annan "identitet" än de som jag numera normalt frekventerar i söder.

Än så länge är skogarna som jag når från från fritidshuset rätt intakta, och jag blev synnerligen positivt överraskad av att skrämma iväg en stor och ståtlig tjädertupp när jag från holken på bilden ovan passerade över ett litet hällmarksområde med tallar för att hänga nästa, i en grandunge nära ett kärr. Kan inte påminna mig när jag senast sett tjäder i dessa marker.

Under returen gick jag och pratade med far och son från granngården som röjde upp vindfällen efter höstens stormar, några hundra meter från sparvuggleholken (som de imponerades av). De gillar inte kalavverkningar utan hugger selektivt och tar ut virket med egen lantbrukstraktor med "skogskärra" o griplastare. Just så som bondeskogsbruket bedrevs tidigare.

Ekologiskt sett mycket varsamt.