Om stenar kunde tala

Ihop plockat av flitiga händer under sen bronsålder, ca 2500 år sen. Bäckishällorna, Kimo, december 2020. Foto: Håkan Eklund.

Drygt femhundra meter österut, från fritidshuset räknat, där skogen tar vid bakom odlingarna, ligger en liten bergsrygg prydda med en rad stenhögar som i byn kallas för "jätterösen", på kartor står det ibland markerat "forngravar".

Det handlar om ordentliga stenhögar som får fantasin i rörelse. Hur såg landskapet ut för 2000 - 3000 år sen? Och människorna?

Detta utgjorde då utskärgårds kusten i Österbotten. Den lilla backen där "min" stuga står, var troligen en liten grynna, de låglänta odlingarna nedanför havsvikar. Härifrån till dagens kustlinje, Oravaisfjärden, är det knappa fem kilometer.

Intill de omfattande stenhögarna inne i skogen ligger lämningar från ett dåtida säljägarboställe, utgrävt av arkeologer (med hjälp av bybor) under ledning av forskare från bl.a. Umeå universitet.

Hur orkade dessa säljägare släpa ihop alla dessa stenar, många vägar säkert 100 kg! Och vad användes stenhögarna till? Här talar man om "forngravar", men varför jobba så hårt för något så onyttigt? Jag har för mig att det finns koppling till trankokning, eller förvaring av sälkroppar? Det handlar möjligen om säsongvis bosättning, under bästa jakttid på säl.

Det är så lite man vet, men intressant att låta fantasin flöda.

Och vilket språk pratade dessa människor? Hur gick de klädda, hur klarade de den långa mörka vintern (om de ens var här just då, kanske mera mot vårvintern)?

Detta område ligger i den smala svenskspråkiga kustremsa (ca 10-15 km just här i trakten, mellan det finska Finland och havet ..) som kallas för det svenska Österbotten.

Angående säljakt, hittade uppgifterna nedan om kokning av sältran vid Slussen i Stockholm:

http://www.slussenportalen.se/index.php/pagaende-projekt/itemlist/tag/S%C3%A4lar

Arbetet med att koka tran tycks ha pågått här vid Slussen under hela medeltiden och vi har flera skriftliga dokument som omnämner detta, till exempel har vi en notis i stadens tänkeböcker från den 14 december 1517 där det berättas om ena sielebodz tompt… med en tran panno.

Omnämnandet av en tranpanna för oss in på själva tillverkningsprocessen. I tranbodarna fanns enligt skriftliga uppgifter kar, pannor och kittlar för kokning av sälspäcket till tran. När sälspäcket kom hit till Stockholm låg det i tunnor och hade börjat ruttna. När det packades i tunnorna hade det sannolikt skurits upp i långa skivor, det var åtminstone så man gjorde på 1700-talet i Finland. När späcket sedan packades upp var det alltså redan på väg att ruttna, bitarna lades i grytor och kokades till tran.

Tranet användes sedan som olja i lampor (lampatran) så att man fick ljus inomhus under de mörka årstiderna. Men tranet hade även många andra användningsområden, det användes till exempel som läkemedel mot skörbjugg, men också vid garvning av sämskskinn och när man drevade borden i båtarna. Det kunde även användas till att impregnera läderstövlar så att de stod emot väta.

2020-12-13 15:38   Khalad

Enkel och vacker bild! Intressant läsning därtill, trevlig fortsättning på Luciadagen, hälsningar/ Björn