Med leriga skor
Lycka kan vara en trädpiplärka
Trädpiplärkans skog, Friskala, Åbo. 24.4.2013. Foto: Håkan Eklund.
Ja, en stunds lycka kan vara en trädpiplärka. Vårens första. Som idag. Tyckte mig höra kontaktlätet över strandängarna. Sen när jag drog upp i en skogsbacke, en sydsluttning som värmdes av morgonsolen började den sjunga. Härligt. En fågel som är så full av energi när den dra upp sin sångflykt.
Just då förstod jag Dalai Lama som i en föreläsning (som blivit en bok) har berättat om lycka, bland annat om vikten att lära sig identifiera de stunder när man känner lycka, som kan vara när som helst, var som helst. Både korta och långa stunder. Och det kan gälla de mest enkla och banala ting.
De stunderna, ögonblicken, skall man lära sig att ta till vara sade han. Många jagar hela livet igenom efter lycka, utan att hitta den, bara för att de kanske tror att det är något definitivt, något som är stort, statiskt och stabilt när man en gång hittat den. Nej, stunder av lycka kommer och går, det vet vi alla.
Och just i morse, i solen, när trädpiplärkan i sångflykt mellan tallarna annonserade sin ankomst (den anlände senaste natt), kände jag lycka. Samtidigt hördes sjungande bergfink (på flyttning norrut), trummande mindre hackspett, lågmälda stenknäckar och sjungande svartmes. Och från strandängarna hördes vårens första rödbena medan enkelbeckasinerna spelade.
Det är sådana gånger som jag tänker på amerikanaren Leonard Nathan som i sin bok "En vänsterhänt fågelskådares dagbok" (orginalet från 1996, sv. översättn. 2002) filosoferar runt detta med epifani, "höjdpunktsupplevelser", som är vanligt bland ornitologer, när man sett och upplevt något som berör. En synnerligen intressant liten bok.
Här förklaras ordet närmare:
http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?Lookup=epifani
Annars: det är bra att äga en hund som måste rastas, utan den skulle jag aldrig komma mig före att innan jobbet dra ut till skogs, varje dag ... Tack vovven!
Här det började
Home of Pica pica. Runsala, Åbo 23.4.2013. Foto: Håkan Eklund.
Varje gång jag ser ett kråk- eller skatbo påminns jag om ursprunget. Det var via klättring i träd och äggplundring i dessa bon som jag och mina två kompisar (som sen emigrerade till Nordamerika) blev präglade på natur. Ännu i mitten av 1960-talet tillhörde insamling av kråk- och skatägg till många småpojkars dagliga sysselsättning på landet i april/maj.
Tidigare brukade jaktvårdsförenigarna betala ut en peng för detta, men inte längre under vår tid. Detta var en sysselsättning som bara hörde till, ingen reflekterade över att det var något omoraliskt i detta. Däremot var det förbjudet att ta andra fågelarters ägg.
Jag har ännu kvar mitt dagbokshäfte där jag dag för dag noterade vad vi hittade, var - och hur vi delade bytet. Det gällde sen att med en nål picka två hål i ägget, ett mindra att blåsa i och ett större för att få innehållet att komma ut. Två vårar höll vi på, sen den tredje våren tyckte vi att detta var för "barnsligt", men vi ville fortsätta att dra ut i skog och mark efter skolan - och i stället sparade vi ihop till handkikare och fågelbok, och fortsatte med att lära känna fåglar. På den resan är jag fortfarande.
I något skede hade jag koll på 4500 identifierade fågelarter (sedda i Europa, Afrika, Amerika, Australien, NZ, Oceanien etc.), sen orkade jag inte längre föra räkning ...
Senaste nya arter såg jag ifjol på Cypern (cypernsångare, cypernstenskvätta).
På åkern nedanför skatboet hittades vårens första stenskvättor på mörka plogtiltor som magasinerat värme och bjöd på ätbart.
Nr 113/365.
En viktig taigaskogsart
Ett dagsverk/spettverk. Friskala, Åbo 23.4.2013. Foto: Håkan Eklund.
Här syns spår från en av taigskogsfaunans viktigaste fåglar, när det gäller s.k. "hålbyggare".
Detta är början till ett bohål som större hackspetten hugger ur en asp. Den bygger förstås åt sig själv, om allt går bra häckar den här i vår - men sen lämnar den håligheten för andra att ta över (ex. stare, flygekorre, sparvuggla, s-v. flugsnappare, rödstjärt, talgoxe) för kommande år.
Jag upptäckte bygget i går morse, när hackspetten just börjat med sitt hantverk. Och så här långt kom den på en dag. Idag på morgonen när jag kom förbi var hackspetten i närheten, men höll på med födosök. Det gäller att ha gott om bränsle för att orka hacka och mejsla.
Det skall bli kul att följa med hur länge det räcker innan bohålet är klart, ett mästerligt underverk om man tänker efter. Den skall först en bit in i stammen, sen neråt ...
Platsen är väl vald. Den lilla tickan på torrkvisten ovanför är en "mjukgörare", som bryter ner vedfibrer. Och det mörka inne i hålet visar att där finns murken ved, som snabbar på jobbet.
Natur är fylld med kloka arter och individer; ett fantastiskt samspel - som vi människor dock saboterar mest hela tiden. Aspen är ju en trädart som skogsbruket helst putsar bort, det är ju inget värdeträd ...
Sångsvan som grävmaskin
Bygger bo. Åbo 22 april 2013. Foto: Håkan Eklund.
Kollade in ett sångsvanrevir ett stenkast från livliga trafikleder in till Åbo. Boygget var i full gång trots att våtmarksområdet ännu till största delen låg under is. Det gäller att börja tidigt. Äggen skall ruvas en dryg månad och sen tar det minst tre månader innan ungarna kan flyga.
Isen runt bobalen hade smält och medan en av svanarna i paret låg och kollade läget, jobbade den andra som en grävmaskin. Sträckte sig framåt och ner i vattnet och fiskade upp ordentliga lass med växtmaterial som den sen byggde upp bobalen med.
Sångsvanen var helt omedveten om mig, jag fotograferade genom en liten öppning från en tät skogsdunge mittemot boplatsen.
Under min livstid har sångsvanen återtagit landet; när jag föddes fanns det bara en handfull häckande sångsvanar i avlägsna trakter i Lappland. Idag finns de precis över hela landet.
Den som räddade sångsvanen från utrotning i Finland var veterinären och författaren Yrjö Kokko som hemkommen från kriget beslöt att försöka fotografera de sista häckande sångsvanarna. I Fattigfinland jagades sångsvanen hårt, den hade ju mycket kött att erbjuda. Likadant var det nog också i norra delen av Sverige.
Det tog Yrjö Kokko 6-7 vårar av strapatser i Lappland innan han hittade rätt, och kunde börja fotografera ett häckande sångsvanpar - som han skrivit en hel bok om (Sångsvanens land, 255 s) som utkom på svenska 1951. I slutet av 1940-talet var svanarna mycket skygga och häckade endast i otillgängliga områden där ingen rörde sig.
Boken är en verklig läsupplevelse som saknar motstycke i Norden! Bilderna är inget att hurra för (ljussvagt teleobjektiv/svåråtkomlig lyx i Finland efter kriget), men texten är fantastisk. När Kokko började få bra bilder från sitt gömsle (som såg ut som en ren, med bjällror och allt ...), när vädret blev bättre, tyckte han att svanarna började bli vana med honom (genomskådade hans koncept) och då tyckte han att spänningen i berättelsen skulle bli lidande, och packade ihop och for därifrån (för att börja skriva på boken). Alltså blev de fina och skarpa bilderna otagna.
På bokens bakre pärm skriver förlaget bl.a. följande om boken: "Det är historien om två mäns vildmarksströvtåg, om nervkittlande kamerajakt och tröttsamma strapatser, om en allt besegrande entusiasm och energi som slutligen ledde till ett resultat större än någon vågat drömma om. De bilder som illustrerar Yrjö Kokkos berättele är nämligen till stor del unika kameraskott, prestationer som fyller varje fågel- och naturvän med glad beundran."
Detta är den första höglitterära "fågelfotograferingsdokumentationen" i Finland som jag känner till, som ledde till att allmänheten fattade tycke för fågeln, som skyddades och upphöjdes till landets nationalfågel. Kokko "skrev som Strindberg", inte som biologer och fotografer skriver ...
Hittade inte så mycket om Yrjö Kokko på nätet, här en länk till Wikipedia info på finska:
http://fi.wikipedia.org/wiki/Yrj%C3%B6_Kokko
Nr 112/365.
Huvud bland isflaken ...
Issimmare, Långvattnet, Åbo 21.4.2013. Foto: Håkan Eklund.
Fotograferade igår de sista isresterna (i sundet som skiljer Hirvensalo ö från fastlandet) från ett berg när jag upptäckte ett huvud bland isflaken. Måste kolla med kikaren, och ser en man simma ut längs en ränna (som vitvalarna i Arktis ...) ut till öppet vatten.
En vinterbadare! Det kan man kalla stamina ...
Han simmade tillbaka också, och försvann in i en ångande bastu. En vardagsbild från Finland.