Ännu i bojor

I väntan på islossning. Aura ås mynning. 12.3.2013. Foto: Håkan Eklund.

Har tillbringat några kvällar med Zacharias Topelius bildverk En resa i Finland som ursprungligen utkom i tolv häften mellan 1872 och 1874, nu i nyutgåva med en massa kommentarer och konstnärspresentationer. Detta för en bokrecension.

Boken handlar om Finlands natur, folk och historia i lättläst form och illustrerad  med 36 ”finska originalteckningar” av elva framstående konstnärer. För de flesta illustrationerna står Berndt Adolf Lindholm (1841-1914), Hjalmar Munsterhjelm (1840-1905) och Bernhard Reinhold (1824-1892). Albert Edelfelt (1854-1905) är den yngsta, som bidrar med ett verk.

I en informativ artikel presenterar Rainer Knapas landskaps- och genremåleriet åren 1870-1873 och i slutet av boken finns en konstnärspresentation. Ett fint mervärde för den konstintresserade.

Nu långt senare är det av stort intresse att läsa om hur landet låg under 1800-talet senare hälft och hur man före fotografins genombrott försökte återge landskap och folkliv i ”natursanna” bilder. I originalutgåvorna innehåll varje häfte tre stålstick, i nyutgåvan finns alla illustrationer samlade i ett skilt kapitel.

Idag skulle denna "natursanna" teknik vara bortkastad möda; det konstnärliga värdet av dessa teckningar skulle nog ifrågasättas. Men under 1800-talet innan kamerorna tog över fyllde dessa ”penselfotografer” en viktig roll; de dokumenterade verkligheten och det kan vi idag vara tacksamma för. Med utstuderad noggrannhet och skicklighet har de tecknat ner de landskap, det folkliv och miljöer som vi inte längre har kvar.

Kompositionsmässigt håller illustrationerna en hög standard trots att horisonten påfallande ofta är placerad mitt i bilden i de flesta landskapsbilder, som förvånar.

Nr 71/365.

En märklig utveckling

Skyltfönster i Åbo. 11.3.2013. Foto: Håkan Eklund.

En märklig utveckling angående jakt, som nu också har noterats av forskare, diskuteras i tidningar i Finland, nämligen att medlemmar och personer i ansvarsställning i lagstadgade jaktvårdsföreningar alltmer associerar sig med en naturokunnig allmänhet istället för att samarbeta med forskare och myndigheter.

De vet att många klappar i händerna och ger ryggdunkar för att de tjuvjagar varg och björn, alltså att på eget bevåg ta lagen i egna händer.  Troligen är situationen likadan i Sverige också. Det är en kriminell avart av populism som i längden tar bort förtroendet för jakt och jägare, som är illa. Jakt behövs, likaså goda jägare - men inte som en laglös lynchmobb ...

Och man kan fråga sig hur det kommer sig att en stor del av landets befolkning på allvar är rädda för vargar? Här igen är det medierna som också tycks associera sig med en naturokunnig allmänhet, och bara förstärker rädslor och okunnighet. Det kallas desinformation och populistisk propaganda. En orsak är väl den att på tidningsredaktioner finns sällan någon som kan natur, men skriva kan de ...

Alla vi som  i olika situationer haft närkontakt med varg ute i markerna skulle aldrig ens tänka oss att vara rädd för varg! Däremot skall man ha respekt för allt i natur, liksom man har respekt för alla farliga fordon vi till vardags omges av i det urbana landskapet. Ett litet felsteg på en vägkant/trottoar betyder döden! Så många omedelbara faror finns inte i naturen. Det skulle vara intressant att se en statistik på hur många som dödats i trafiken under de senaste 70 åren, och hur många som dödats av varg?

Nr 70/365.

Isbjörn i ån

Nautelankoski, Aura å. 10 mars 2013. Foto: Håkan Eklund.

Det är redan sex år sen jag senast såg livslevande isbjörnar på Svalbard, blev därför positivt överraskad att hitta en i Aura å idag. En som drullat genom den svaga isen ...

Nr 69/365.

Enfald

Helsingfors järnvägsstation. 9 mars 2013. Foto: Håkan Eklund.

Det är alltför sällan som jag åker tåg. Oftast skall saker transporteras eller så skall man till ställen utanför rälsnätverket. Men idag var jag in till huvudstaden för ett heldagsmöte, och då passade det bra med tåg.

Och det är ju rena lyxen att bara få sitta och njuta av landskapet som flimrar förbi, läsa, skissa på "to do" anteckningar, eller bara vara. Kommer på mig själv att jag ofta spanar intensivt  efter ugglor eller älgar, idag var det bara en bländvit snö som exponerade sig.

Samtidigt spanar mina skogsmannaögon efter skogsmiljöer som passar för hålbyggande fåglar, men se - sådant finns det inte mycket av! Största delen av skogsarealen består av unga skogar med enbart friska träd, och det är döden för ett 30-tal specialistarter som behöver murkna och ihåliga träd för att häcka. Tänk att det kan vara tillåtet, att man putsar bort livsmiljöer för en massa arter som tillhör vårt naturarv, som tillhör oss alla. I 1000-tals år mådde de bra i taigaskogen, till det mekaniserade industriskogsbruket tog över - som effektivt putsar bort ekologisk mångfald.

Och i äldre gallringsskogar finns sällan något skyddande buskskickt kvar, trots att det skulle vara livsviktigt för viltet. Varken buskar eller hålträd skulle påverka grundyta eller biomassa på ett negativt sett! Men då skulle det kanske se slarvigt och ostädat ut i skogen; vilken fåfäng enfald!

Nr 68/365.

Halvnaken i drivan

Avklätt i drivan. Hirvensalo, Åbo 8.3.2013. Foto: Håkan Eklund.

Jag har inte kollat upp hur kvinnor reagerar på dylik reklam, som i sig är helt saklig, men som inte hör hemma "i en snödriva på en landsvägskant" tycker jag. I en shoppingmiljö är den säkert helt ok men här vid en busshållplats ute "på landet" känns den aningen felplacerad. Tycker jag - på kvinnodagen den 8 mars, med minus 15 C - måste vara kallt i drivan ...

Så här skriver Wikipedia om kvinnodagen:
"Den internationella kvinnodagen instiftades redan 1910 av den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen på initiativ av den tyska kommunisten Clara Zetkin. Varje år i varje land skulle man på samma dag fira en kvinnodag under parollen: Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialism.

Vid Förenta nationernas första internationella kvinnokonferens i Mexiko 1975 togs initiativ till att införa en gemensam kvinnodag. FN:s generalförsamling beslutade sedan om detta i en resolution 1977. Sedan 1978 finns 8 mars med som internationell kvinnodag på FN:s lista över högtidsdagar. I och med FN:s ”erkännande” kan man säga att den internationella kvinnodagen ändrades från att ha varit en socialistisk kampdag till en opolitisk högtidsdag, men hur man firar den varierar mycket mellan olika länder. På flera håll har den mist sin politiska innebörd och istället blivit en dag då män uppmärksammar eller uttrycker sin kärlek till kvinnan, i samma anda som mors dag eller alla hjärtans dag. I andra länder har dagen kvar sin politiska prägel då man fokuserar på kvinnors kamp för lika rättigheter och på den ojämställdhet som råder i samhället."

Nr 67/365.