Emaks betraktelser 87/Sista mörkrumsprinten 2014.

Ett tag sen jag bloggade här. Finns numera på facebook och några olika grupper där, det tar sin tid. Man hinner inte med allt här i livet, speciellt inte om man ska hinna arbeta lite i mörkrummet också. Och idag gjorde jag en sista print för året. Min svaveltonare tog slut innan jag hade gjort den sista bilden på Cher för ett par veckor sedan. Missade att den inte höll mer än en dag  färdigblandad. Så jag åkte till Photax i Nybro för att inhandla mera. Visade sig dock att den luktfria svaveltonare de sålde hade upphört från tillverkaren Tetenal och de hade inga fler på lager, och de visste inte om den skulle komma mera. Så jag beställde från macodirect.de i Tyskland istället och den kom till dörren igår, vilken service. Tur att vi är med i EU och kan handla fritt utan extra kostnader och annat krångel från alla medlemsländer.



Bilden har jag gjort från ett svartvitt originalnegativ av den amerikanske fashionfotografen Harry Langdon (fotograferat 1977), och den är kopierad på Fomatone MG 532 II Nature, framkallad i Moersch SE4 Neutral samt tonad först i svaveltonare, därefter i guldklorid. Det är ett av de negativ som jag köpt när en del av Mr Langdons arkiv sålts ut, inklusive fullständiga rättigheter. Jag ska försöka göra en utställning av det här till våren och det är meningen att flera bilder av "superkändisar/artister" då kommer att visas, kopierade och presenterade på mitt sätt. Jag har också inhämtat fotografens samtycke att ställa ut bilderna, även om det nu inte behövs rent juridiskt eftersom jag övertagit alla rättigheterna till just de negativ köpt. En fråga som jag inte 100% har svaret på är om det eventuellt behövs tillstånd från kändisarna (för ett par bilder dödsbon) för att visa dom? Men jag tror inte det. Kanske någon här vet säkert svar? Har även ställt frågan till fotosidans jurist.

Ha ett Gott Nytt År!

Emaks betraktelser 78/Sommarblog IIb - Bornholm i kvadrat...

Första rutorna scannade. Fint resultat som inte ser för perfekt "digitalt" ut. Precis som jag ofta vill ha bilder, lite kornigt och med struktur. En mellanformatskamera eller en digital här hade gett findetaljerade och fingraderade bilder, men småbilds 200 ISO-film och 24x24mm negativ (som det blir när man komponerar kvadratiskt med 135-film) är precis lagom. Detaljerna tar då inte överhanden utan formen/kompositionen framhävs mera. Kanske en smaksak? Tolv godkända bilder (och ett par till som inte scannats ännu) på de två först framkallade filmerna måste ses som ett bra facit. Fortsätter det så blir det mycket att välja på när de återstående tretton filmerna framkallats. Beror detta månne på att det är lättare att fota i kvadratformat? Och/eller att man är mera noggrann att komponera med ljusschaktsökare?

   
   
   
   
Bilderna är från Sandvig, Gudhjem, Rönne och Hammershus.

Måste säga att den gamla Colorflex-kameran är väldigt bra att hantera, och resultatet blir helt ok. Trots åldern på ca 55 år. Troligen en enskikts antireflexbehandling SC på Apotar-optiken, vilket många svartvitfotografer föredrar då skuggorna ofta inte blir så hårda utan mjukas upp (syns kanske inte så bra här då jag använt gulfilter och gett bilderna bra kontrast i datorn).  Att kameran ger ifrån sig ett ordentligt "klotsch" när spegeln fälls upp vid exponeringen, är också lite kul tycker jag. Påminner om gamla hederliga Hasselbladare.

Jag använde den inbyggda mätaren (hade dock en lös mätare med för att vara på säkra sidan). Ställde in det uppmätta EV-värdet på optiken och sedan var det bara att brassa på. Oavsett vilken tid/bländare man väljer så följer det andra tid- eller bländarvärdet med. Alltid rätt exponeringskombination alltså. Väldigt praktiskt och snabbarbetat, man kan helt koncentrera sig på att komponera bilden istället. Ändras ljusförhållandena (som när man går från ljus till skugga eller från utomhus till inomhus) får man givetvis göra en ny mätning och ställa in nytt EV-värde, men sen kan man sluta fundera och bara fota på. Jag gillar också att man kan se bilden i ljusschaktet, både med en lupp och med båda ögonen. När skärpan ställts med hjälp av luppen och snittbilden (samt även avståndsskalan på optiken) kan man se bilden ner i schaktet och komponera precis som med en Rolleiflex TLR eller en gammal Hasselblad med ljusschakt. Men jag exponerade en hel del även direkt med ögat i luppen, det ska tilläggas. Fungerar fint att komponera så också. Kvadratiskt motljusskydd fixade jag också, hade ett i plast som tillhör en mellanformats TLR Seagull, vilket passade utmärkt att sticka på efter att ha filat lite på insidan plastringen. Man får dock vrida det efter avståndsinställningen (om man vill ha effektiv avskärmning), då man focuserar på yttre optikringen och alltså även motsljusskyddet snurrar med.

Efter framkallning av filmerna återstår inscanning och redigering, sedan kopieringen i mörkrummet av utvalda bilder för en eventuell kommande utställning. Ska även försöka fixa till en blurb-bok om det blir tillräckligt många bra bilder för detta.

Emaks betraktelser 73/Pictoralistiska experiment i mörkrummet.

Det talas en del om att att man kan göra allt i mörkrummet. Precis allt som går att göra i en dator. Visst, mycket kan man göra med bilderna även i mörkrummet, men när det kommer till sånt som att ta bort eller lägga till blir det genast värre. Det fixas annars lätt i enklaste bildprogram i datorn. Här är en bild som jag manipulerade till en utställning 2002, fotad med Minolta digitalkompakt och redigerad i bildprogrammet som följde med kameran.  Behövdes varken träning eller erfarenhet, det blev bra redan vid första försöket.


Originalfilen fotad på lägsta kontrast.


Utskriftsfilen, manipulerad och redigerad.

Att ta bort hustaket och skorstenen i nedre vänstra delen av bilden var lätt med det enkla bildprogrammet. Men i mörkrummet göre sig sådant inte i en handvändning, men kanske kan det möjligen gå på något sätt? Ge mig gärna tips på hur, så ska jag överväga om det över huvud taget är lönt att försöka?

I mörkrummet kan man däremot på andra sätt och med inte allt för avancerade medel, förändra bilders karaktär mot hur de brukar se ut vid vanlig normal kopiering. Jag har pysslat en del med det under åren. De första experimenten gjorde jag med en damstrumpa i nylon uppspänd under en ram som hålls mellan optiken och papperet vid belysningen. Det svåra med detta är att man bara har en hand fri att göra eventuella skuggningar med. För jag rör hela tiden på ramen med strumpan under belysningen. Så här kan en sån bild se ut när den är klar:



Sen fortsatte jag med nya experiment, bl.a att kopiera i svartvitt från en diabild. Jag gjorde då ett pappersnegativ genom att belysa diat direkt på papperet och framkalla som vanligt. Detta kontaktkopierades sedan mot ett annat papper med en tung glasskiva över. Resultatet kan se ut så här:



Jag såg en gång ett gammalt tryck i en bok, tror det var Singoalla, och den var grovt strukturerad. Den ville jag efterlikna och hittade då ett slags transparent ritpapper som fungerade bra att lägga som sandwich med negativet i förstoringsapparaten. Smörpapper fungerade inte, det var för grovt men detta ritpapper var perfekt. Upptäckte också när jag experimenterade med detta att negativet måste både underexponeras lätt, samt framkallas till lägre kontrast än normalt, för att få samma täthet som rastret i papperet, då det blev bäst så. Bilden fick sedan kopieras på extrahårt papper för att se bra ut. Bilden här är dessutom fotad med en Holga leksakskamera.



Gjorde detta i början av 1990-talet första gången, och fick pris i tidningen FOTO:s mästartävlan i svartvitt för tre bilder i denna teknik, då en av jurymedlemmarna hette Christer Strömholm. Men mitt experimenterande har fortsatt även efter det. Inspirerades bl.a  av Man Rays rayogram (fotogram) från förra seklets tidiga år, och skulle givetvis prova på även sånt. Här lägger man föremål direkt på fotopapperet och belyser sedan i olika omgångar eller från olika riktningar. En mycket svår teknik där man har otroligt mycket att lära och öva för att ens komma i närheten av hans bilder.



På senare år har jag även provat på det här med att lith-kopiera, vilket också är en otroligt svår teknik som kräver både träning och kunskap. Men när man lyckas kan det bli bra.





Att fotografera med en leksakskamera med meniscous plastlins kan kanske också ses som en pictoralistisk strävan. Att kombinera detta med infraröd film är defentivt en sån. Att jag använde infraröd film just här var ett medvetet val för att få lite mera kontrast mellan de rostiga bilarna och grönskan runtom. Samtidigt ger filmen en lite diffus och drömsk karaktär, vilket passar väl med Holga och lekakskameror i allmänhet. Bilden är dessutom kopierad på ett papper som har struktur, och man kan ju även variera svärtan med val av papper och framkallare/tonare



Har även gjort eget fotopapper genom att bestryka handgjort koppartryckspapper från Lessebo handpappersbruk med fotografisk emulsion. Också detta svårt att lära sig för att få riktigt bra, har tyvärr inte haft tid att experimentera mera med detta, men här är en sån bild, fotograferad från en gondol i Venedig med en Diana original plastkamera:



Men som sagt, att göra som jag gjorde i första bilden, där jag lätt tog bort bildelement med hjälp av simplaste bildprogram i datorn, det kan jag inte göra i mörkrummet. Själva bilduttrycket däremot, det kan jag variera ganska mycket ändå.

Nils/

Emaks betraktelser 72/Mörkrummet - Två kopior på K888/Nuance.

Efter allt provande på de olika blanka pappersfabrikat jag har på lager, blev till sist två lite större kopior i stl 12x16" gjorda. Normal gradation (3) och 25 sekunders belysning på bl 5,6, samt därefter endast 5 sekunders efterbelysning i övre vänstra delen av bilden, blev det enkla kopieringschemat för den här bilden. Någon förstaframkallning i mjukfamkallare (för att ta fram detaljer i högdagern) krävdes inte. Det silverrika papperet producerat i Adox 1950-talsmaskiner fungerade (som oftast är fallet) alldeles utmärkt. Bra teckning i högdagern och ändå tillräcklig kontrast med djup svärta kännetecknar detta högkvalitativa papper som kallats Emaks K888, men även under senare år sålts som Adox Nuance Warmtone. Jag tror inte det har funnits något bättre papper än detta på marknaden under de senaste 40 åren. Synd att produktionen i Kroatien inte kunde fortsätta, men tyvärr blev behovet att renovera maskinerna det som satte stopp. De var allt för slitna och nergågna och de belopp som behövdes för att åtgärda bristerna fanns inte. Produktion av gelatinsilverpapper är inte direkt någon verksamhet där man täljer guld med kniv idag.



Jag tror det här är något av ett rekord för mig. Aldrig förut har jag gjort så många exemplar av någon bild (bortsett från att jag gjort julkort på plastpapper några gånger på 1980-talet). Hela 16 minde provkopior av samma bild (fast på olika pappersfabrikat) samt de här två för utställning och arkiv i stl 12x16 tum (30,5 x 40,6 cm) har jag tagit fram i mörkrummet under några dagar. Normalt sett gör jag två eller max tre manuella kopior av ett negativ. Ett hantverksarbete som också skiljer sig markant från den digitala produktionen (oavsett om man fotar digitalt eller scannar negativen). För varje bildexemplar måste alla operationer upprepas. Och eventuella skuggningar under belysningen måste göras på den begränsade tid papperet beslyses. Här behövdes dock inget sånt, endast en kort efterbelysning av bildens övre vänstra del för att mörka den något. Sedan normal process med framkallare, stopp, två fixbad, mellanskölj, lavaquick och förstaskölj 30 minuter. Slutlig toning i selen för att få ut maximal svärta och ge bilden mera sting, sen slutsköljning 60 minuter och lufttorkning samt varmplaning. Retuschering av damprickar behövdes inte, bilden är helt fri från sånt. Lite ovanligt för nästan alltid finns åtminstone någon lite vit prick att fylla i. Ja det är en lång procedur varje bild måste gå igenom innan  den är klar.

Jag brukar jämföra det här med hantverkstillverkat glas, som på den aktuella bilden. Där görs all operationer med handverktyg och ibland friblåsning/drivning utan form. Man måste anpassa sig till att glaset stelnar och operationerna måste göras rätt under tidspress. Inget få gå fel, annars får glaset kasseras. Varje exemplar kan då skilja lite grand om man tittar närmare på dom. Kom att tänka på det igår när jag stod och studerade Karl Lagerfeldts maskintillverkade servisglas från Orrefors i butiken i Strömbergshyttan. Bredvid stod Erika Lagerbielkes Intermezzo, vilka tillverkas manuellt i Kosta som på bilden ovan. Lagerfeldts glas var exakt likadana i formen, det gick inte att skilja dom från varandra. Men Intermezzoglasen var lite olika tjocka i benet och den blå färgkulan var inte exakt likadan, dock förvånasvärt lika ändå. Den manuella känslan och  den fina kristallen av hög kvalitét (unik för varje bruk), ser jag som är uppvuxen med glas också ganska lätt.

Precis samma är det med analogt foto där man slutför bilden i mörkrummet, det kan skilja lite mellan varje bild, eftersom det är ett manuellt hantverksarbete som krävs för varje exemplar. Den digitala bildproduktionen är mera maskinell till sin karaktär. Där ligger skickligheten i att ta fram en lämplig form (kan göras i lugn och ro utan tidspress), som sedan används att tillverka alla exemplar i, utan inblandning av manuella operationer. Bildexemplaren kan utifrån formen lätt massproduceras i stora upplagor till exakt likhet.

Emaks betraktelser 71/Mörkrummet - två variabla papper från Tyskland och Tjeckien.

Jag skrev i förra blog-posten att jag skulle prova tre variabla papper till, men jag tar bara med två av dom nu. Fomabrom Variant 123 är inte ett blankt papper som alla de andra jag jämfört, utan ett papper mycket likt det gamla fina porträttpapperet Agfa Portriga Rapid 118 i ytan, lite småknottrigt halvmatt. Jämförelsen blir därför inte riktigt rättvisande, utan ett sånt papper ska jämföras med andra i samma segment, inte blanka papper. Kanske kan det istället bli framtida jämförelser med Fomatone MG Nature 532II och Fomatone MG Chamois 542II samt ytterligare en mellan Ilfords Multigrade Art 300 och Fomatone MG Chamois 542 original, båda med struktur. Det sistnämnda ersattes av 542II med slätare yta och är nog det papper Multigrade Art 300 ska jämföras med, då även det har tydlig struktur.

De två sista jag kopierat mitt test-negativ på här är istället de blanka Adox MCC110 och Fomatone Variant 111 (säljs även som Rollei Vintage 111). Adox MCC110 säjs vara en fullvärdig ersättare till Agfa Multicontrast. Personligen har jag haft svårt att få ut någon större kontrastförändring vild filterbyte från 3½ till 5 med detta papper. Då jag inte använt Agfa Multicontrast alls förut vet jag inte om det papperet hade samma egenskaper i original? Mitt provnegativ som blev alldeles utmärkt på filtreringar kring 3-4 med andra papper, krävde med MCC110 filtergrad 5 för att bli acceptabelt. Detta är ett fenomen jag även märkt för Fotokemikas Varycon. Det blev överfiltrerat på högre kontrastgrader och reagerade inte mycket vid filterbyte över 3½. Precis samma verkar det alltså vara med Adox MCC110. Vill du använda MCC110 är det därför kanske rekommendabelt att du framkallar dina negativ till något lite högre kontrast än normalt. Eftersom jag kopierar med kondensorhuvud är det nog extra viktigt att tänka på det. Blandbox/diffussinsbox (som nog är mera vanligt idag) brukar ju även normalt kräva negativ med lite högre kontrast.


MCC110, filter 4.


Adox MCC110, filter 5.

Det andra papperet, Fomabrom Variant 111, visade sig dock vara mycket kontrastpåverkbart vid de högre filtergraderna. Jag gjorde bilden med samma filter 5, och den blev knallhård. Så jag fick gå ner till 3 för att få en bra bild. På filter 2½ fick jag en bild ungefär jämförbar med den jag gjorde på MCC110 med filter 5. Och Variant 111 visade sig vara riktigt bra även vad gäller djupsvärtan, utan att förlora mycket i högdagerteckningen. Ett överraskande bra papper med stort kontrastomfång och som i svärtans ton går mot Multigrade Warmtone, men med en inte så varmvit pappersbas.


Fomabrom Variant 111/Rollei Vintage, filter 3.


Emaks K888/Adox Nuance, grad 3 normal.