Emaks betraktelser 72/Mörkrummet - Två kopior på K888/Nuance.

Efter allt provande på de olika blanka pappersfabrikat jag har på lager, blev till sist två lite större kopior i stl 12x16" gjorda. Normal gradation (3) och 25 sekunders belysning på bl 5,6, samt därefter endast 5 sekunders efterbelysning i övre vänstra delen av bilden, blev det enkla kopieringschemat för den här bilden. Någon förstaframkallning i mjukfamkallare (för att ta fram detaljer i högdagern) krävdes inte. Det silverrika papperet producerat i Adox 1950-talsmaskiner fungerade (som oftast är fallet) alldeles utmärkt. Bra teckning i högdagern och ändå tillräcklig kontrast med djup svärta kännetecknar detta högkvalitativa papper som kallats Emaks K888, men även under senare år sålts som Adox Nuance Warmtone. Jag tror inte det har funnits något bättre papper än detta på marknaden under de senaste 40 åren. Synd att produktionen i Kroatien inte kunde fortsätta, men tyvärr blev behovet att renovera maskinerna det som satte stopp. De var allt för slitna och nergågna och de belopp som behövdes för att åtgärda bristerna fanns inte. Produktion av gelatinsilverpapper är inte direkt någon verksamhet där man täljer guld med kniv idag.



Jag tror det här är något av ett rekord för mig. Aldrig förut har jag gjort så många exemplar av någon bild (bortsett från att jag gjort julkort på plastpapper några gånger på 1980-talet). Hela 16 minde provkopior av samma bild (fast på olika pappersfabrikat) samt de här två för utställning och arkiv i stl 12x16 tum (30,5 x 40,6 cm) har jag tagit fram i mörkrummet under några dagar. Normalt sett gör jag två eller max tre manuella kopior av ett negativ. Ett hantverksarbete som också skiljer sig markant från den digitala produktionen (oavsett om man fotar digitalt eller scannar negativen). För varje bildexemplar måste alla operationer upprepas. Och eventuella skuggningar under belysningen måste göras på den begränsade tid papperet beslyses. Här behövdes dock inget sånt, endast en kort efterbelysning av bildens övre vänstra del för att mörka den något. Sedan normal process med framkallare, stopp, två fixbad, mellanskölj, lavaquick och förstaskölj 30 minuter. Slutlig toning i selen för att få ut maximal svärta och ge bilden mera sting, sen slutsköljning 60 minuter och lufttorkning samt varmplaning. Retuschering av damprickar behövdes inte, bilden är helt fri från sånt. Lite ovanligt för nästan alltid finns åtminstone någon lite vit prick att fylla i. Ja det är en lång procedur varje bild måste gå igenom innan  den är klar.

Jag brukar jämföra det här med hantverkstillverkat glas, som på den aktuella bilden. Där görs all operationer med handverktyg och ibland friblåsning/drivning utan form. Man måste anpassa sig till att glaset stelnar och operationerna måste göras rätt under tidspress. Inget få gå fel, annars får glaset kasseras. Varje exemplar kan då skilja lite grand om man tittar närmare på dom. Kom att tänka på det igår när jag stod och studerade Karl Lagerfeldts maskintillverkade servisglas från Orrefors i butiken i Strömbergshyttan. Bredvid stod Erika Lagerbielkes Intermezzo, vilka tillverkas manuellt i Kosta som på bilden ovan. Lagerfeldts glas var exakt likadana i formen, det gick inte att skilja dom från varandra. Men Intermezzoglasen var lite olika tjocka i benet och den blå färgkulan var inte exakt likadan, dock förvånasvärt lika ändå. Den manuella känslan och  den fina kristallen av hög kvalitét (unik för varje bruk), ser jag som är uppvuxen med glas också ganska lätt.

Precis samma är det med analogt foto där man slutför bilden i mörkrummet, det kan skilja lite mellan varje bild, eftersom det är ett manuellt hantverksarbete som krävs för varje exemplar. Den digitala bildproduktionen är mera maskinell till sin karaktär. Där ligger skickligheten i att ta fram en lämplig form (kan göras i lugn och ro utan tidspress), som sedan används att tillverka alla exemplar i, utan inblandning av manuella operationer. Bildexemplaren kan utifrån formen lätt massproduceras i stora upplagor till exakt likhet.