EMAKS BETRAKTELSER
EMAKS BETRAKTELSER 616/Börjar få fason på FP4plus.
Det var för lite mer än ett år sen jag började använda HP5plus i mellanformat. Jag har tagit ca 80 filmer med den sen dess, och kan nog säga att jag börjat få rätt bra koll på den filmen nu. För ett par månader sen provade även Ilfords Fp4plus i 120-format och då hittade jag inte riktigt rätt. Men idag i det strålande fina vädret passade det bra att göra ett nytt försök och nu gick det bättre. Som vanligt i sol och kontastrikt så brukar jag köra filmerna på ca 1/3 steg lägre ASA än normalt och sen framkallar man lite kortare. Och det fungerade utmärkt idag, till skillnad från den första filmen som inte blev lika bra. Då körde jag på 125 ASA och fick för kontrastrika negativ, högdagrarna stack iväg och blev alldeles för svarta. Jag får nog korta ner normalframkallningstiden lite mot den jag provade med i DK-50 då. Nu använde jag 25% kortare tid än den normaltid jag utgick från med den första filmen, och det passade bra för en solig dag med snö som denna.
//
EMAKS BETRAKTELSER 615/Nere vid sjön...
Med hela mellanformatsutrustningen 6x6 på ryggen i den geniala kameraryggsäcken från Vanguard (som jag nu provade för första gången) bar det ner mot sjön. Tre av de fyra objektiven användes. Arax MC 2,8/80mm (MC Volna-3), Zeiss Jena Biometar 2,8/120mm och Zeiss Jena Flektogon 4/50mm. En enda HP5plus 120 gick åt i Arax-kameran, en uppfräschad Kiev 60 som bl.a fått MLU (manuell spegeluppfällningsfunktion) men jag kom ändå hem med elva användbara exponeringar (en med två alternativa). 100% av bildskörden helt ok mao!. Det är fördelen med att inte ha så mycket rutor på en film. Man blir mera noggrann och då sitter det mesta. Med småbild är det annorlunda, inte direkt någon hög träffsäkerhet där. I alla fall inte för mig.
Efter framkallning i Kodaks DK-50 har jag nu fotograferat av negativen på ljusbordet med min sons fantastiskt funktionella anordning för det. Den har han skrivit ut på en 3D-skrivare. Förra julen fick jag en med fast höjd för mellanformat. Denna julen låg det en ännu smartare grej i julklappspaketen, en med ställbar höjd så den går att använda både med småbild och mellanformat. Lika genialt som Vanguards kameraryggsäck skulle jag nog vilja påstå. Den ryggsäcken har också flera geniala funktioner, bl.a öppning från ryggsidan, så man slipper bli smutsig eller blöt när man har lagt ner den på marken och sen tar på sig den igen. Och förresten så behöver man inte ta av sig den för att få ut kamerahuset med optik på. Man kan bara svänga av ena axelremmen och låta den hänga på en sida bara, och då kommer man åt en sidoöppning där kameran ligger så att man kan ta fram den och fotografera med ryggsäcken hängandes på ena axeln. På andra sidan finns motsvarande öppning, där har jag placerat exponeringsmätaren som alltså blir lika lättåtkomlig utan att behöva ta av sig ryggsäcken (annars kan man ju ha den i fickan).
Det var riktigt roligt att fotografera idag. Det blir det med funktionella grejor och sånt som fungerar. Ja funktionen på min Arax 60 var ju inte den bästa förra vintern. Men nu är den inkörd och fungerar även i kyla. Metalldelarna i slutarmekanismen hade väl inte bästa finishen när jag fick den, helt ny och oanvänd. Dessa uppfräschade Kiev-kameror som en kille i Ukraina säljer är ju helt oanvända trots att de tillverkades strax innan Kiev-fabriken lade ner för bortåt 30 år sen. Han köpte resterande lager och har sedan sålt dom med uppgraderade funktioner och justeringar. Man kunde även välja en ny och jätteljus mattskiva som jag givetvis inte tackade nej till.
När kameran trillskades även under våren då temperaturen steg, så förstod jag att kylan inte var problemet. Så jag satte mig och drog iväg flera hundra exponeringar på raken och sedan har den gått som en klocka. Även i kylan som är nu. Metalldelarna behövde antagligen gnidas mot varandra så att "grader" och liknade, som blir när metall bearbetas, nöttes ner. Så nu fungerar allt som det ska och jag gillar denna kamera skarpt, det måste jag säga. Arax-normalen 2,8/80mm är också riktig skaplig. Så detta blev ett fint köp till slut ändå.
Nu blev det mycket tekniksnack, men det brukar bli det med oss fotografer. Bilderna är ju annars det viktigaste. Och bilder går att göra även med billigare saker. Det behöver inte stå Hasselblad eller Leica på plåtbiten man använder att fånga ljuset på filmen med. Mina bilder försöker jag komponera noggrant och det jag fotograferar är väl inte alltid sånt som gillas av den stora massan numera. Men jag gillar dessa enkla och inte så spektakulära bilder och kompositioner. Idag blev det landskap men det kan lika gärna vara något annat. Motivet är inte det viktiga för mig. Bilder kan man göra av det mesta, det gäller bara att vara kreativ och försöka se bilder i sånt som kanske väldigt få människor annars skulle rikta sin kamera mot. För bilder finns där, bara att träna sitt öga att se. Och komponera. Jag övar mig nog hela tiden på det numera skulle jag tro.
På den tiden jag pysslade med orientering så brukade jag alltid försöka översätta höjdformationer till höjdkurvor i huvudet. Detta oavsett om jag tävlade eller ej. Överallt där man rörde sig så hade jag denna "mani". Men jag tror det hjälpte mig att bli en mycket bättre orienterare också. De sista 20 åren jag pysslade med den sporten så gjorde jag sällan några misstag, utan sprang rätt hela tiden. När andra efter tävlingarna stod och diskuterade hur mycket de bommat och var de bommat, så stod jag och undrade hur de kunde springa så fel? Det gav ju lite resultat också med en hel del segrar de sista åren, speciellt i medeldistans (dagens kortdistans) där det var extremt viktigt att gå rätt och att hela tiden veta exakt var man var så man fick så få stopp som möjligt. Att försöka leta bilder överallt där man drar fram, oavsett om man planerar något fotograferande eller ej, tror jag är lika viktigt för en fotograf som för en orienterare att per automatik få in förmågan att översätta naturen till kartbild.
Bilder är annars mycket diskussioner kring. Det har man sett och förstått. Men bilder behöver inte så mycket ord tycker jag. Att bilder säger mer än tusen ord är skitsnack sa Jean Hermansson. Bilder är inte ord, de har ett annat språk. Så bilder säger ingenting i ord. Det var det Jean menade tror jag. Och jag håller med. Marianne Lindberg De Geer skrev en intressant debattartikel om detta i Expressen, inte direkt om fotografi utan om konst, och fotografi kan väl om den är bra räknas dit. Jag citerar: "Den mystik, det som skaver och lämnas i fred, som bra konst har, ni vet det där som inte går att sätta ord på, försvinner lätt genom akademismen, till förmån för det förklarande. Det blir som att skriva balett." Jag tycker det ligger mycket i det. Här en länk till artikeln för den intresserade:https://www.expressen.se/kultur/bra-konst-behover-ingen-vetenskaplig-forklaring/
Några av de här bilderna ska jag bestämt göra kopior av i mörkrummet. Jag tror de kan bli ganska bra, ja kanske man ska göra alla elva? Sen hoppas man ju att man ska få möjlighet att visa de bästa av bilderna man gör på annan plats än på webben, IRL alltså. Men gallerier och ställen typ konstmuséer är nog inte intresserade av den här typen av fotografi? Det ska kanske helst vara spektakulärt och lite hajpat på något sätt har man förstått, för att falla kuratorer och kulturetablissemanget i smaken. Mina lithprintar däremot tror jag har större chans att bli uppmärksammade i dom sammanhangen. De är ju lite spektakulära och sticker ut/skiljer sig mot vanlig fotografi. Men man kan ju inte göra lithkopior av allt. Mycket passar inte med den tekniken. Det är synd att den raka och traditionella fotografin inte verkar kunna få det utrymme den förtjänar idag. Kanske har jag fel? Framtiden får ge svaret och den som lever får se?
//
EMAKS BETRAKTELSER 614/Covid walk på nyåret...
Igår skrev jag om det misslyckade i mörkrummet och om mina bilder under pandemin som "Covid walks". Idag gick det bättre i mörkrummet efter att jag öppnat en ny och plomberad flaska med framkallarkoncentrat och bytt ut hälften av det som fanns i Nova-tankarna mot den. Nu blir det till att köpa små 280ml flaskor istället, lagom att ta hälften för att fylla facket och sedan efter 3-4 veckor späda ut resten i flaskan. Då hinner inte koncentratet oxidera, som det uppenbarligen gör i en stor förpackning på en liter om den inte används tillräckligt fort. Det jag använde igår hade nog stått i ett halvår och nu var det ca 1/3 kvar. Bara att kassera.
Nu blev svärtan fin i den framkallade pappersbilden från gårdagens Covid walk, och inga papper gick till spillo i onödan. Skillnad som natt och dag mot de gråa bilderna jag tragglade med igår, innan jag fattade vad det var som var fel. Kameran som låg i fickan var Contax T2, en fantastisk kamera som bara verkar stiga i begagnatpris med åren. Det enda negativa med den är att man ibland skulle önska snabbare tid än 1/500, samt att närgränsen bara är på en meter. Och sen detta papper, Fortes Polywarmtone. Här i version PW17, det med lite cremefärgad bas och som jag tror Gunnar Smoliansky gillade. Nu har jag bara en 10-pack kvar av det, men som tur är har jag mera vanligt PW14 med vitare pappersbas. Men denna lite varmare bas blir ju så fin, så jag är inte förvånad att Smoliansky använde det.
//
EMAKS BETRAKTELSER 613/Covid walks...
Det har blivit en hel del gående med kamera under pandemin. Ett samlingsnamn på bilderna kan vara "Covid walks". De första av dom som visas här tog jag först i veckan före julhelgen samt på nyårsafton. På nyårsaftons-walken satt en grovkorning T-Max3200 i kamerahuset. Nu har jag tagit om ett par av dom bilderna med Eastman 5222. Under dagens Covid-walk kom sedan ytterligare några bilder till och två av dom är med här. Min ambition var att göra några kopior i mörkrummet i eftermiddag. Tyvärr visade sig den nytillblandade framkallaren var ganska tam. Den har troligen oxiderat i koncentratet som fanns kvar i flaskan. Annars har denna Eukobrom AC hållit fint i framkallningstankarna. Nu blir det att gå tillbaka till Moersch ECO 4812, även den en miljövänlig variant. Den har aldrig blivit dålig, trots att den stått som påbörjat koncentrat i flaska. Pulverkemi försöker jag undvika. Det får räcka med filmframklallaren DK-50. Bilderna är alltså digitaliserade negativ, inga kopior. Dom får komma till senare, för idag gav jag upp när jag inte fick något djup i svärtan alls efter flera försök. Alla är tagna med Carl Zeiss Tessar 2,8/50mm, formula Voigtländer Color-Skopar.
//
EMAKS BETRAKTELSER 612/Erik Höglund glaskonstnär.
Jag har så smått börjat gå igenom min fars gamla färgbilder, främst diabilder. Men även en del negativ. De svartvita negativen från glastillverkningen är i stort sett färdigdigitaliserade och redigerade sedan några år tillbaka. Jag lade ner över 300 timmar på det . Nu ska min bror och jag försöka rädda det som räddas kan av vår fars färgdia, och det finns en hel del intressant. Jag har till att börja med bara fotograferat av några på ljusbord med digitalkamera, och sedan fixat till färgerna så gott det går. Men man kan ju även göra om riktigt usla och blekta diabilder till svartvitt om det skulle behövas.
Dessa bilder som vår far Putte Bergqvist tagit gjorde jag om till svartvitt även fast dom är helt ok i färg. Det är historiska bilder från Studioglas Strömbergshyttan i slutet av 1980-talet, där man startade upp driften genom att bygga ut en en gammal Konsumfilial på orten till en mindre hytta. Annars fanns ju det stora bruket i byn fram till 1979 då Orrefors som tagit över driften 1976, lade ner det. Varken AB Strömbergshyttans glasbruk eller Studioglas Strömbergshyttan finns kvar längre. Det stora glasbruket står tomt efter att en stor loppis och designbutik med danskt 60-tal lade ner för ett par år sen. Även den yngre Studioglashyttan är nerlagd efter att man gått ihop med Bergdala glasbruk kring 2008 och bildat Studioglas Bergdala, samt flyttat produktionen dit. Sen var det en massa turer med kinesiska ägare till Bergdalabruket innan det köptes och stabiliserades med nuvarande ägare Roger Johansson som driver det vidare på ett mycket bra sätt. Men i Strömbergshyttan har det varit både keramisk butik ett tag, och nu driver kommunen återvinningsverkstad med butik där.
Erik Höglund gick också bort 1998 alldeles för tidigt, och finns alltså inte heller längre i livet. Under sin tid på Studioglas i Strömbergshyttan blev han god vän med mina föräldrar. Hans sista år som glaskonstnär tillbringade han mestadels där i den då nybyggda hyttan, vars mästare Michael Axenbrant, Leif Persson och Håkan Gunnarsson hjälpte honom att ta fram det fina glaset. Håkan ser ni på en av bilderna här.
Erik Höglund och glasblåsarmästaren Håkan Gunnarsson. Foto; Sven-Erik Bergqvist.
Höglund granskar ett av sina alster. Foto: Sven Erik Bergqvist.
//