Covidsysselsättning

I karantän och en släng av covid. Och inte mycket fotograferande just nu. Men det blir andra bilder. Exakt vart det är på väg är mer oklart. Att kameran fungerat som skissblock är i alla fall klart och mycket användbart.
Kanske dags för lite mer måleri. Det var ett tag sedan. Det går väl så där, lite seg i pallet som man ibland uttrycker det.Och det är lite svårt att hålla sinnet på rätt spår när tankarna mer än ofta är i nyhetsrapporterna. 

Rätt tid för vasspennor

Nu är rätt tid att skära vasspennor. Fjolårsvass ska det vara, den är torr och fin nu. Ta gärna en bit ner på stråna där den är lite hårdare.

Skär snett alldeles intill ett bladfäste och formera spetsen så att den blir lagom tjock.

Skär försiktigt en skåra i spetsen med skalpell eller rakblad.

Färdigt. Tusch eller bläck. De håller inte så länge, man får formera dem då och då. Men vass är gratis.

Mellandag. Inte analog.

Vi tog en sväng ner till Morga hage vid Mälaren. Knasterskarpt lågt ljus inte utan en viss dramatik så som det ofta blir när isarna lägger sig i sträng kyla. 
Hemma i värmen skruvar jag några bilder rätt mycket. Svartvitt, korn och kontrast. Jag tänker kameran som ett skissblock. Ett grängat papper och blyerts 8B. Det här skulle också kunna vara utgångspunkten för några etsningar eller mezzotinter eller något däremellan. Från digital process till väldigt analogt arbete i grafikverkstaden. Man kan gå den vägen också.

Städning i diskarna

Det har inte blivit så mycket fotograferande den senaste tiden av olika skäl och anledningar. Men mycket annat bildarbete i stället. En liten städning i något hörn av diskarna hanns dock med i dag. Gick igenom lite bilder från en vandring i Frankrike för tio elva år sedan. Från Moissac till Nogaro utmed Chemin de St Jaques, vägen till Compostela. Mycket minnen med den färden.

Centrale nucléaire EDF de Golfech sett från staden Auvillars högt belägna torg. En sån där medeltida stad som det är strösslat med i Sydfrankrike.

Centrale Nucléaire de Golfech var på något sätt närvarande under flera dagar på den här vandringen. Ångan från kyltornen syns vida omkring. Och eftersom terrängen är ganska kuperad med höjder både här och var hjälper jordkrökningen inte till så mycket för att dölja ångan.

Nikon D300 och ett  Tamron 17-50mm 2.8 är tungt att bära på och en kort vidvinkelzoom är ibland bra men ger i vissa stunder lite för mycket bildutsnitt. Zoomar med hyfsat stora omfång är inte helt fel. Och lättare kameror. De här bilderna är jpg, den övre har fått en kraftig justering av kurvan. Brusig, milt sagt.

Om bilddjup eller djup upplevelse

Och fotografen som en i dramat. Kommunikation kräver en sändare och en mottagare. Som återkopplar. Utan återkoppling blir det ingen kommunikation men möjligen information. Informativa bilder ska helst vara så enkla att någon återkoppling inte behövs.
Men hallå, stopp där. Hur vet man att det inte uppstår en återkoppling? Om man i förhand inte vet när återkopplingen ska komma. Den kan ju komma långt senare än vid publiceringstillfället. Till exempel. Eller att återkopplingen sker i ett annat forum eller media än  det där publiceringen sker. Det finns många hakar.
   Gör du bilder för din egen skull? Antagligen, åtminstone oftast. Åtminstone så länge du (vi) är den dedikerade fritidsfotografen. Vi berättar, oftast, inför en förväntad åhörare, som kanske inte finns.. Annat är det om vi fotograferar för tidning, annons eller andra uppdrag. Men hur ofta gör vi det? Såklart kan fotografi vara glädjen i att lära sig och förstå vad fotografi är. Eller kan vara. Utforska möjligheterna.

Är det ens möjligt att applicera ett bildkommunikativt tänkande på fritidsfotografens bilder? Det handlar om publiceringen. Var, vad när och hur? Det fyra ständiga frågorna i all bildkommunikation. Vilken fråga väljer du som fotograf att börja med? Var behöver kanske helst en avståndsbild som visar hela miljön, enkelt uttryckt. Men det går så klart att ta en närbild, hur för att skapa en spänning i berättelsen. Som fungerar eller inte.Bildkommunikation har ett batteri av verktyg. Men ett oändligt antal av möjligheter. Något, som sagt, att återkomma till.

Bilder från den stora tråkigheten.
Jag återupptog ett spår som handlar om bildens ram. Finns det någon skillnad mellan en oramad bild och den som har den svart ramen som man får fram i förstoringsapparaten när man gör kopian en aningen större än negativet. Den ram som så att säga står som en garant för att det här är hela bilden. Vilket kan vara en osanning. Fler än jag har "fuskat" och med hjälp av kartongbitar skapat den där eftersträvansvärda ramen. En observant fotograf och fotografibetraktare kan naturligtvis avslöja att såna där falsarier skulle innebära ett helt batteri av unika brännvidder. Brännvidd är lika med utsnitt, icke att förglömma. Men för att poängen med den svarta ramen ska gå fram helt förutsätts att betraktaren förstår innebörden. Vilket inte alltid är fallet och även ett problem med olika digitala manipulationer.
Vad är skillnaden upplevelsemässigt om en Kodachromesimulering av en bild upplevs som "liksom lite gammaldags" eller "som en blinkning till Kodachrome och sextio-sjuttiotalets färgfoto"? 
Något liknande kan man tänka om den svarta ramen. Det är kanske så, även här att kunskapen berikar.

(Fuji Xpro2 23/1.4. Tri-x simulering. Bilderna sotar lite granna men det är så att säga meningen det också. Som när man gnuggar ritkolet extra hårt. Jag gillade tri-x och gör det fortfarande. Både på låtsas och i verkligheten.)