Tre tyska kollektiv

Djupdykningarna i arkivet fortsätter. Under många år jobbade jag i vården samtidigt som jag pluggade och började smyga igång som frilansfotograf. 2007 bestämde jag mig efter en lång rad tidsbegränsade anställningar att säga upp mig och lägga sju veckor på att tågluffa. Då hade jag egentligen inte alls någon resvana, men jag satte siktet på Svarta havet, packade alldeles för tungt med fyra kameror och hundra rullar film. Flög till Berlin för att komma igång, och sedan tog det oplanerade resandet vid. En kompis kompis hade bjudit in mig att sova på hans soffa i Leipzig, där resan började på riktigt. Jag hade en vag idé om att dokumentera olika kollektivboenden, och fick tillfälle att börja jobba på det redan i Leipzig. Det började snabbt då jag sprang på en grupp Hare Krishna-munkar på stan, och frågade om jag fick bo med dem några dagar.

Det blev några tidiga morgnar och jag fick hänga med ut när de åkte och missionerade. 

Vidare gick färden mot Wagenplatz Toter Arm. Ett stycke mark som ockuperats av en grupp som byggt små hus på hjul, och sedan kommit överens med kommunen om att få stanna och hyra den. Jag travade in där och frågade om jag fick dokumentera. Frågan togs upp på veckomötet, och så fick jag lov att komma tillbaka och bo några dagar i en vagn vars ägare var bortrest. 

Mitt i stan fanns Atelierhaus Zoro. Även det en gång ockuperat av en grupp punkare och konstnärer. Också där stövlade jag in och frågade om jag fick bo och dokumentera, och det gick bra. Det fanns en scen för punk- och hardcorekonserter, och ett backstagerum med sängar för banden, så det var bara att välja. "Ibland kan det hända att dörren är låst, men då är det bara att sparka in den", sa mannen som bjöd in mig. Där fanns replokaler, scen, en utmärkt vegansk restaurang, cykelverkstad, konstateljéer, tryckeri, fritidsverksamhet för barn, skivaffär och lägenheter. Man var under ständigt hot att en galleria skulle byggas, och kollektivet jämnas med marken. Mitt besök råkade sammanfalla med kollektivets årliga festival.

Det var en helt magisk tid och plats. Känslan att allt var möjligt var stark. Dels genom platserna själva, där människor tagit saker i egna händer och skapade sin verklighet. Dels för egen del, att jag, som då var en ganska tillbakadragen figur (och till viss del fortfarande är), hoppade på alla möjligheter som öppnades. Få saker slår att resa ensam med en kamera, när man blir varm i kläderna.

Nära bilderna

Igår fick jag en ursäkt att åka till Boston, då jag ska skriva om en utställning som visas på Museum of Fine Art i en kommande artikel. För min personliga del var det däremot en annan mexikanska på samma museum som intresserade mest: Graciela Iturbide, 2008 års Hasselbladspristagare och en mycket fin bildberättare. 

Hon tar sig an och skildrar förgängliga kulturuttryck som kanske är på väg att försvinna i en snabb utveckling. Det är i brytpunkten mellan gammalt och nytt hon nyper fast verkligheten för en sekund för oss att se. Inte med en värdering. Det är inte vår sak att bedöma hur människor ska leva sina liv, men det är viktigt att visa att det funnits.

Ritualer kring de olika skeendena i livet, inklusive döden, är närvarande. Kanske döden allra mest. Med Graciela Iturbide får man förstå Mexiko genom det specifika, som samtidigt blir allmänt. Hon är fullständigt närvarande, och det är aldrig någon tvekan om att hon är där som fotograf. Därför blir hon inbjuden och välkommen.

Fotografierna är i sig enkla till formen, här finns ingenting tekniskt komplicerat. Ljuset är ofta hård ökensol, men de handgjorda kopiorna har för det mesta toner genom hela registret. Det är inte det bästa mörkrumsarbete jag någonsin sett, men det spelar inte så stor roll. Kontakten med fotografen blir närmare genom vetskapen att den bild jag ser framför mig har hanterats av människan som varit där på plats. Irene Berggren talade i Fotosidan podradio om vikten av att se fotografiutställningar. Jag håller med, och för mig är det anledningen. Av samma skäl trivs jag bäst med kopior i mindre format, typ åtta gånger tio tum, som tvingar en att ta ett steg närmare, ända inpå kornet. Vanligare för några decennier sedan, verkar det. 

Nära döden

I förra veckan gjorde jag en djupdykning i Anders Petersens Rågång till kärleken, den skildring av åldringsvården han gjorde i början av 90-talet, för en kommande text. Kom då att tänka på mitt examensprojekt jag gjorde på Viebäcks fotoskola. Inga jämförelser i övrigt, men någonstans måste den ha funnits som inspiration, för boken har alltid funnits i bakhuvudet. 

När det var dags för oss att välja ett projekt att jobba på, råkade jag ha kontakter inom katolska kyrkan i Sverige, och därigenom fick jag hjälp att komma i kontakt med Fader Piotr, föreståndare för ett hospice i Gdansk. Inte bara det, en av damerna som hjälpte mig att komma dit hade också en mamma som var på väg från Gdansk till Sverige, och jag mötte henne på färjeterminalen i Karlskrona och fick nyckeln till hennes lägenhet där jag fick lov att bo under en veckas tid.

Det blev två veckor i maj då jag tillbringade större delen av dagarna i korridorerna på hospicet. Man fotograferade lite annorlunda på den tiden. Oftast två, ibland tre rullar svartvit film om dagen, alltså ganska omsorgsfullt knäppta. Därinne rådde en vilsam, kärleksfull stämning, nästan uppsluppen. Många volontärer kom genom kyrkan för att som en av dem uttryckte det, göra sin plikt och hjälpa de gamla till andra sidan. Rädslan för döden verkade inte så stor, trots att alla insåg att de inte hade långt kvar. Religionen måste ha hjälpt, att ha mycket sällskap likaså. En av damerna Ursula, tyckte lite synd om mig som gick omkring och inte kunde språket. Vi pratade så gott vi kunde med varandra på knagglig tyska, och hon hade alltid ett varmt leende. Sorgligare var det med de barn som låg där. Jag fick sitta ibland med 12-årige Jakub som var i slutskedet av kampen mot cancer, och hans pappas vän som ofta kom in efter jobbet. Vi höll kontakt en tid efter besöket, och han bad om bilder av deras sista tid tillsammans, som jag skickade. Ibland blir jag förundrad över hur välkomnande folk är inför att ha en fotograf så alldeles inpå livet. Det är verkligen något att vara rädd om och förvalta. 

Jag gjorde en dykning i arkivet för ett litet återbesök.

Det som sker av sig självt

Jag tog del av det intressanta podradioavsnittet om bildserier med Joakim KE Johansson och Iréne Berggren, och fick anledning att fundera på hur jag själv jobbar med sådant. Under fotoskoletiden uppmuntrades vi att ha en metaforisk stickning i byrålådan. Något man tar fram emellanåt och lägger till några maskor på. Det har jag tagit fasta på och har ett nytt projekt med en tydligt tema, ram och metod. Ett annat långvarigt som är fast i temat men mycket friare i formen. Ett som får växa med helt fria ramar och gallras med tiden.

Den sistnämnda processen är intressant att titta på. Det handlar om bilder som kommer till i vardagen, ett slags dagboksbilder som på intuition langas in i en mapp i datorn för att mogna under en tid. Ofta vet jag inte riktigt varför bilden tas, men med tiden växer mönster fram som inte hade gått att tänka fram. Ett par huvudteman har utvecklats. Ett är förhållandet mellan det utåtriktade livet i utveckling och det småskaliga, inåtvända. Ett annat relationer och mellanmänskligt ansvar. Det kan spåras till en tid i livet som var en explosion av nya perspektiv, nya möjligheter och ifrågasättande av gamla tankar. Den första bilden i serien är tio år gammal, så det kan vara läge att runda av och låta dem komma ut ur lådan. Första steget är en urvalsprocess med hjälp av en kunnig kollega och vän, och utskrifter att pussla med. Det är på ett sätt skönt att inte behöva stressa fram, men lite press utifrån skulle inte skada. Deadlines är inte så dumt ibland.

Farväl till Mr. Stidfole

Minuterna efter att jag för första gången klev av tåget på Union Station i New London, tog Kim med mig hem till sin lägenhet för att ställa av väskorna och presentera mig för Mr. Stidfole. Han hade haft ett finger med i att hon tagit steget att åka och besöka mig i Stockholm, och nu ville han träffa mig. En kortväxt man med yvigt vitt hår och en djup, bullrande röst gav mig en björnkram. 

– Visst är hon underbar! Kom ihåg, att när ni gifter er, då är det jag som följer henne till altaret! 

Jag kom att ha mycket med Mr. Stidfole att göra. Vi kallade honom så, för andra var han James, Jim eller bara Stidfole, men för oss var han Mr. Stidfole. Lägenheten som vi befann oss i låg i ett konstnärskollektiv som han skapat. En skev tegelbyggnad som varit restaurang och bordell, men som stått tom länge skulle jämnas med marken för att bli parkeringsplats. Han åkte till Hartford och lovade på fläcken att han skulle få ihop nog med pengar, bara byggnaden fick stå kvar. Och så blev det, och kollektivet Hygienic blev ett nav i stans konstliv. 

I en av kyrkorna fanns en frukostservering för hemlösa. Mannen bakom det hela lurade av före detta fängelseinterner deras muckarpengar. När han blev påkommen och själv åkte in i fängelse, samlade Mr. Stidfole ihop sina vänner för att kliva upp klockan tre på morgonen och servera kaffe, ägg, bacon och potatis till uppåt hundra människor under många år. Han drevs aldrig av religion, det var bara oacceptabelt att någon skulle gå hungrig när det fanns en möjlighet att göra något. En gång, som grön skribent skrev jag ett reportage från frukosten, ett nedslag i det fattiga Amerika men lika mycket om att vända drivkraften i att vara förbannad till något gott.

Alla har minnen från något av alla saker han hade ett finger med i. I rollen som dramalärare var han känd för att ha olika skor. Skälet var att en elev som levde under fattiga förhållanden och inte hade två hela likadana skor en gång blev mobbad för sina missmatchade. Olika skor blev en solidaritetshandling som pågick i många år. Även om han var en person som hördes och syntes mycket, handlade det aldrig om att ta uppmärksamheten, utan att ge andra möjligheter. 

För två år sedan blev hans första ord till mig verklighet. Kim och jag gifte oss, och han var där och följde henne till ceremonin, som leddes av hans fru Sherry. 

Den tredje januari i år gick han bort, och lämnade ett stort tomrum efter sig. Men också en påminnelse om den kraft man har som medmänniska att påverka andras liv till det bättre och ansvaret man har att använda den kraften. Minneshögtiden i konstgalleriet i kollektivet hade en kö långt ut på gatan. Teatern tvärs över gatan från mitt kontor uppmärksammade honom under en veckas tid.