Farväl till Mr. Stidfole

Minuterna efter att jag för första gången klev av tåget på Union Station i New London, tog Kim med mig hem till sin lägenhet för att ställa av väskorna och presentera mig för Mr. Stidfole. Han hade haft ett finger med i att hon tagit steget att åka och besöka mig i Stockholm, och nu ville han träffa mig. En kortväxt man med yvigt vitt hår och en djup, bullrande röst gav mig en björnkram. 

– Visst är hon underbar! Kom ihåg, att när ni gifter er, då är det jag som följer henne till altaret! 

Jag kom att ha mycket med Mr. Stidfole att göra. Vi kallade honom så, för andra var han James, Jim eller bara Stidfole, men för oss var han Mr. Stidfole. Lägenheten som vi befann oss i låg i ett konstnärskollektiv som han skapat. En skev tegelbyggnad som varit restaurang och bordell, men som stått tom länge skulle jämnas med marken för att bli parkeringsplats. Han åkte till Hartford och lovade på fläcken att han skulle få ihop nog med pengar, bara byggnaden fick stå kvar. Och så blev det, och kollektivet Hygienic blev ett nav i stans konstliv. 

I en av kyrkorna fanns en frukostservering för hemlösa. Mannen bakom det hela lurade av före detta fängelseinterner deras muckarpengar. När han blev påkommen och själv åkte in i fängelse, samlade Mr. Stidfole ihop sina vänner för att kliva upp klockan tre på morgonen och servera kaffe, ägg, bacon och potatis till uppåt hundra människor under många år. Han drevs aldrig av religion, det var bara oacceptabelt att någon skulle gå hungrig när det fanns en möjlighet att göra något. En gång, som grön skribent skrev jag ett reportage från frukosten, ett nedslag i det fattiga Amerika men lika mycket om att vända drivkraften i att vara förbannad till något gott.

Alla har minnen från något av alla saker han hade ett finger med i. I rollen som dramalärare var han känd för att ha olika skor. Skälet var att en elev som levde under fattiga förhållanden och inte hade två hela likadana skor en gång blev mobbad för sina missmatchade. Olika skor blev en solidaritetshandling som pågick i många år. Även om han var en person som hördes och syntes mycket, handlade det aldrig om att ta uppmärksamheten, utan att ge andra möjligheter. 

För två år sedan blev hans första ord till mig verklighet. Kim och jag gifte oss, och han var där och följde henne till ceremonin, som leddes av hans fru Sherry. 

Den tredje januari i år gick han bort, och lämnade ett stort tomrum efter sig. Men också en påminnelse om den kraft man har som medmänniska att påverka andras liv till det bättre och ansvaret man har att använda den kraften. Minneshögtiden i konstgalleriet i kollektivet hade en kö långt ut på gatan. Teatern tvärs över gatan från mitt kontor uppmärksammade honom under en veckas tid.

Till det långa skärpedjupets lov och om att springa i tomtedräkt

Nästan alla som fotograferar drabbas förr eller senare av det korta skärpedjupets förtrollning. Och visst är det tjusigt när ett ansikte glider över i oskärpa och sticker ut från bakgrunden, eller att kunna fokusera extra på en liten detalj. Det är också enkelt, och där finns en fara i att bli bekväm och göra full glugg till universallösning i alla sammanhang. Istället för att använda kompositionen som verktyg för att skilja ut huvudmotivet, finns en risk att man komponerar slarvigt och vrider på bländarringen. En nyttig övning är att fotografera med kompaktkamera med liten sensor eller mobilen.

I mitt långkörarprojekt om amatörlöpning har jag använt nästan alla kameror jag äger. Panasonic LX3, GX1,  Canon WP1, Rolleicord, Mamiya C330, Ricoh GR1s, telefonen och nu senast Olympus Tough TG5. Och jag måste säga att när det gäller att vara mitt i händelserna och skapa en känsla av närvaro, så trivs jag med de små sensorerna. Olympusen har lite väl risiga brusnivåer i många lägen, men ingenting som inte går att leva med om man jobbar lite med det och snabb som en vessla är den. Så från det ena till det andra kommer några bilder från det senaste loppet till samlingen: "Run for a Claus", cirka fyra kilometer sprungna av några hundra glada tomteklädda människor.

Kolonien i New Haven

Ibland kan det kännas långt hem till Sverige, men då och då har kompisar vägarna förbi, och ibland kommer andra delar av livet i Sverige hit. Förr i tiden var jag aktiv i folkmusikscenen, gick på många konserter, festivaler och spelmansstämmor, och spelade själv på amatörnivå. Det är kanske något av det jag saknar mest med att inte vara i Sverige. Det Järnabaserade folkmusikbandet Kolonien är på USA- och Kanadaturné, och hade flera spelningar i närheten av mig. Jag fick tips om den på Café Nine i New Haven, kontaktade dem och körde dit. Lysande musicerande, och trevligt att pratas vid. Det visade sig att vi har många gemensamma vänner och bekanta från olika delar av livet. Tyvärr inte så välbesökt som det hade förtjänat, men inte så konstigt med en sent bokad pubspelning på en tisdagkväll, och mycket uppskattat av oss som var där. Det påminner mig också om att jag måste gå till grannen som är fiolbyggare och få min trasiga fiol reparerad. 

Musik från publikplats igen

Trumpetaren Chris Botti med band var i stan, något som många pratat om länge. En musiker som turnerar 300 dagar om året och dessutom förekommer på mängder av de största artisternas skivor. Själv hade jag ingen koll på namnet, men hyresvärden som jag och min fru hyr arbetslokaler av hade två biljetter över och gav dem till oss.

Knappt en människa i publiken var under 60, och musiken var till en början lite väl slipad för min smak, men oerhört virtuos. Violinisten Caroline Campbell, som annars spelar med Andrea Bocelli var med. Lee Pearson som spelat med Spyro Gyra och en mängd andra av världens stora jazz- och fusionband satt bakom trummorna. Alla på scen var på absolut högsta nivå, kanske det bästa jag hört någonsin. En del av konserten ägnades åt jazzklassiker som Miles Davis, och där var jag såld. Sedan över till jazzfusion och tillbaka till det Andrea Bocelli-artade. 

Garde Theater där konserten ägde rum har alltid bra scenljus och det brukar gå bra att fotografera. Jag tog min lilla kameraväska med mig, bara utifall att. Panasonic GH3 med en Kern Paillard 75/1,9 (en fantastiskt fin Super 16-optik som jag haft till låns) och en Fuji X70, och det var rätt satsat. 

Efter konserten fick vi chans att växla några ord med Lee Pearson, som berättade att han spelat med Kenny Garrett. 

– Att porträttera Kenny Garrett var mitt första uppdrag som fotograf, sa jag. Stockholm Jazzfestival 2005, på uppdrag av Lira Musikmagasin. 

– Då var jag i bandet! sa Lee.

Världen är liten.

Analoga fotografer

En av de trevligaste grupperna på Facebook just nu är Analoga fotografer. Hjälpsammare och vänligare folk får man leta efter. 

Det blir också en påminnelse om alla kameror man köpt och sålt, och när man ser priserna på saker så kan man väl konstatera att jag inte gjort de klokaste besluten. Många kameror jag slumpat bort går till höga priser! Den enkla Olympus My2:an är väl den mest omtalade just nu. En billig, massproducerad kamera som säljs till dubbla och tredubbla nypriset. Konica Hexar är min mest saknade, som knappast skulle vara aktuell att köpa tillbaka numera. En billig kamera, som fyller ett riktigt behov är Canon WP-1 som jag köpt två av för 20 respektive 50 dollar. Vattentät och riktigt bra. 

Men jag har också fått ett helt gäng kameror på sista tiden. En kompis gav sig ut på långresa och gjorde sig av med nästan alla sina ägodelar. Hennes Pentax K1000 hamnade hos mig. En annan kompis ringde och hörde efter om jag ville ha en låda kameraprylar som hon hittat vid en vindsstädning. En Olympus OM1 och en OM2n fanns i lådan. OM1:an var en av mina tidiga kameror, kopplad till fina minnen. Den köptes andra året i gymnasiet då jag just upptäckt mörkrummet, och när jag flyttade hemifrån ett par år senare, cyklade jag mest runt i Norrköping på min bruna Crescent och knäppte TriX och gick på Arbetets museum.

De gamla kamerorna är kanske inte längre de mest praktiska arbetsverktygen, men de bär på minnen och själ. Och det är väl därför deras entusiaster är så trevliga. 

Här måste också min ateljégranne Whitey nämnas. En pensionerad bildlärare som har ateljé med mörkrum i kontorsbyggnadens översta plan. Jag får låna hans mörkrum när jag vill, och för någon vecka sedan hörde han av sig och påminde mig om att jag måste ha film att framkalla vid det här laget. Jag kom upp, och vi snackade en stund. Så åkte en stor träkamera på vagn fram, och jag fick sätta mig för ett porträtt. Dagen efter hade han kopierat och lagt bilder i min brevlåda. En hjälte.

Att plåta på film må vara irrationellt på många sätt, men gemenskapen med folk som gör det är värt allt.