Nära bilderna

Igår fick jag en ursäkt att åka till Boston, då jag ska skriva om en utställning som visas på Museum of Fine Art i en kommande artikel. För min personliga del var det däremot en annan mexikanska på samma museum som intresserade mest: Graciela Iturbide, 2008 års Hasselbladspristagare och en mycket fin bildberättare. 

Hon tar sig an och skildrar förgängliga kulturuttryck som kanske är på väg att försvinna i en snabb utveckling. Det är i brytpunkten mellan gammalt och nytt hon nyper fast verkligheten för en sekund för oss att se. Inte med en värdering. Det är inte vår sak att bedöma hur människor ska leva sina liv, men det är viktigt att visa att det funnits.

Ritualer kring de olika skeendena i livet, inklusive döden, är närvarande. Kanske döden allra mest. Med Graciela Iturbide får man förstå Mexiko genom det specifika, som samtidigt blir allmänt. Hon är fullständigt närvarande, och det är aldrig någon tvekan om att hon är där som fotograf. Därför blir hon inbjuden och välkommen.

Fotografierna är i sig enkla till formen, här finns ingenting tekniskt komplicerat. Ljuset är ofta hård ökensol, men de handgjorda kopiorna har för det mesta toner genom hela registret. Det är inte det bästa mörkrumsarbete jag någonsin sett, men det spelar inte så stor roll. Kontakten med fotografen blir närmare genom vetskapen att den bild jag ser framför mig har hanterats av människan som varit där på plats. Irene Berggren talade i Fotosidan podradio om vikten av att se fotografiutställningar. Jag håller med, och för mig är det anledningen. Av samma skäl trivs jag bäst med kopior i mindre format, typ åtta gånger tio tum, som tvingar en att ta ett steg närmare, ända inpå kornet. Vanligare för några decennier sedan, verkar det.