En tid i förändring?

Så uppdagades återigen en rad fruktansvärda tragedier som blottlägger strukturer i det amerikanska samhället, och tydligt visar att kampen för allas lika värde är långt ifrån över. Ahmaud Arbery i Georgia var ute och joggade, och det var nog för att få honom skjuten till döds av en far och son i en pickup som fått för sig att han såg ut som en inbrottstjuv. Breonna Taylor blev skjuten till döds av polis i en "no-knock"-räd i fel hus i Kentucky. Personen de letade efter var redan häktad. George Floyd i Minneapolis, som eventuellt hade försökt använda en falsk 20-dollarssedel kvävdes under en polis knä, medan flera andra tittade på. Elijah McClain dödades i Colorado av polis på väg hem från ett snabbköp för att någon hade ringt polisen då han rörde sig ovanligt. Vad som hände sedan är dokumenterat i detalj av polisens egna kameror, och det är fruktansvärt. 

Gemensamt för dessa händelser är förstås att svarta amerikaner fallit offer för dödligt våld från vita, såväl i polisen som vanliga medborgare. George Floyds "jag kan inte andas" ekar 2014 års händelse då Eric Garner kvävdes till döds medan han arresterades för att ha sålt lösa cigaretter på ett gathörn i New York.  Kring samma tid dödades 18-årige Michael Brown till döds av en polis i Ferguson, Missouri.

Något år tidigare sköts Trayvon Martin till döds, och mannen som sköt honom släpptes fri. Som ett svar på det kom hashtaggen blacklivesmatter fram på sociala medier, och kallade till diskussioner online och demonstrationer i den fysiska världen. Alicia Garza, Opal Tometi och Patrisse Cullors i New York och Los Angeles låg bakom. 

Efter att polisen som dödade Eric Garner frikändes, samlades människor över hela landet för att protestera. Jag följde med teologistudenter vid Union Theological Seminary i New York som snabbt öppnat upp sina dörrar för människor att finna stöd hos varandra, och gå ut på New Yorks gator och protestera.

Ett bildspel med ljud:

Millions March 2014 from Mattias Lundblad on Vimeo.

Strukturerna som gör de här händelserna möjliga har förstås djupa rötter i det amerikanska samhället, egentligen obrutet men i olika form sedan 1619, då det första slavskeppet nådde Point Comfort, Virginia. Genom slaveriet byggdes en väldig rikedom upp, för den vita delen av befolkningen. Effekterna ser vi mycket tydligt än idag, genom hur förmögenhet ärvts och genom olika hinder som satts upp för att jämna ut förhållandena. Än idag har en vit familj tio gånger större förmögenhet än en typisk svart familj. Likaså straffas svarta mycket oftare och hårdare än vita för samma brott. 

Jag minns inte exakt vad jag tänkte och visste i ämnet när jag kom hit första gången för nio år sedan, men jag har lärt mig mycket, både genom att läsa och diskutera en hel del, och genom personlig erfarenhet. Till och med i min familj har vi vitt skilda erfarenheter. De få gånger jag har haft med polisen att göra (kört bil med mobilen i näven, råkat trava in på privat mark), har jag blivit mycket väl behandlad. Ingen ifrågasätter min rätt att röra mig i princip där jag vill. Något jag nästan tagit för givet. Min styvson som är svart, är smärtsamt van vid att bli ifrågasatt, och måste alltid vara på sin vakt. Som barn blev han extra bevakad när han klev in i en butik. Som tonåring har polisen antagit att han har något med droger att göra när han tappat något. När han besökte sin vita farbror i ett övervägande vitt område, och stod på garageuppfarten och mekade med bilen, hade någon ringt polisen. Tre polisbilar kom, ytterligare fem låg i bakhåll, innan hans kusin lyckades övertyga dem om att de faktiskt var släkt och hon inte kände sig hotad. När jag tänker på hur det hade kunnat sluta, är det svårt att inte bli livrädd. Och fenomenet är förstås inte isolerat till USA.

Kanske är någonting på väg att ändras, till sist. Politiker med anknytning till Black Lives Matter-rörelsen har vunnit politiska positioner under några år. Aktivisten John Mohammed, född 1991, blev den yngste att väljas in som alderman i St Louis, och den förste muslimen. Ella Jones har som första svarta kvinna valts till borgmästare i Michael Browns hemstad Ferguson. Att progressiva New York-demokraten Jamaal Bowman på liten kampanjbudget vann primärvalet och nu med största sannolikhet är på väg mot Capitol Hill har nog åtminstone en del med rörelsen och de problem den är ett svar på att göra. Flera städer diskuterar på allvar att omorganisera sina polismyndigheter från grunden.

I förra veckan var Eric Garners mamma, Gwen Carr, i New London, för att tala om sina upplevelser av att förlora sin son och sina tankar om samhället i ett samtal med olika ledare i samhället. Hon visade ett enastående lugn och styrka. Dagen då hennes son kvävdes till döds var den näst värsta i hennes liv, berättade hon. Den värsta var när hon gick till kyrkogården för att besöka hans grav, och insåg att han inte skulle komma med henne hem. Hon, och flera andra uttryckte hopp, för att hon sett så många från vitt skilda delar av samhället och alla befolkningsgrupper sluta upp för att en gång för alla förändra de strukturer vi låtit finnas i fyrahundra år.

För egen del ökar jag mina ansträngningar att lyssna på de som drar det korta strået i de strukturer som finns, och inse att jag har kunskapsluckor och privilegier som jag sällan ifrågasatt. Det gäller också att ta del av litteratur och inte minst fotografi. Nyss har jag läst om James Baldwins If Beale Street could talk, en rasande stark roman om ett ungt par där mannen blir oskyldigt häktad för en våldtäkt. Maya Angelous självbiografiska I know why the caged bird sings, om att växa upp i det segregerade Södern. Det gäller också att hålla ett öga på vems fotografiska berättelser man tar del av. Jag vet att min egen bokhylla och min inspiration har kommit mestadels från folk med ungefär min bakgrund. Det är dags att ändra på. Just nu ser jag närmare på Gordon Parks, vars skildringar av det segregerade Amerika är oerhört starka, och LaToya Ruby Frazier, som berättar om miljö och arbete genom sin egen familj.

On the road

Det känns som att det var ett tag sedan jag fick ge mig ut på vägarna. Nu när man gått in i någon sorts ide-tillvaro. Att vara ute på uppdrag är en mycket speciell sak, och förstås det bästa med att vara frilansfotograf och skribent. Så väldigt länge sedan var det ändå inte, för ett par månader var jag i Missouri. Men upplevelsen är den av en helt annan tillvaro. Just nu skulle jag ha varit i Texas, men det fick förstås skjutas på framtiden. En väldigt oviss framtid. Ingen vet hur det ska gå med tidningars annonsörer och möjlighet att betala frilansar framöver. 

Jag fick dock glädja mig åt att en veckas reportageresa i Utah börjar materialisera sig. Hälften kom ut i American Trails häromdagen, och resten kommer i höst. En resa som var på många sätt rätt olik vad jag gjort tidigare. Jag fick ett gäng kontakter och relativt fria händer att göra två långa och två korta jobb. Och jag fick lära mig en hel del nya saker. Som kanjonering. Att fira sig ner genom en grottöppning rakt ner i 30 meters avgrund. I USA får man jämt skriva på en massa ansvarsfriskrivningar när man gör något. I Utah menar de allvar med det. Räcken, stängsel och andra säkerhetsanordningar är sällsynta. Ömsesidig hänsyn och eget ansvar gäller, och på det stora hela verkar det fungera.

Det blev en mountainbiketur med Kim och Rod Player, ett roligt par i 60-årsåldern med många skrönor. Och så fick jag bekanta mig så smått med bouldering, genom Stev, som lämnat allt för att åka runt och klättra, och Theresa och Jon, som kört hela vägen från Alberta, Kanada, för att klättra på klipporna i Emery county. Några av de bästa i världen, enligt dem. 

Jag fick också ägna mig åt nattfotografering. Goblin Valley National Park har en certifierat mörk himmel, och man ställer krav på att belysning inte ger för mycket ljusföroreningar. Dock var det fullmåne när jag var där, vilket gjorde att de där bilderna på Vintergatan uteblev, men det var ett ganska spännande ljus att jobba i med ökenlandskapen, som en gång varit havsbotten.

Nu är det ett mycket litet antal jobb i närområdet, med porträtt utomhus. Som ett sidospår har jag, som ser 50 millimeter som porträttoptik testat 180 istället, för att hålla rejält avstånd i pestens tid, och faktum är att det är ganska trevligt. Men porträttobjektiv är ett ämne i sig. Snart får man förhoppningsvis ge sig ut igen, men fram tills dess, är det bara att göra det bästa av läget. 

The Mohican

New Londons klart pampigaste byggnad, The Mohican, byggdes 1896. Arkitekt var William B. Tuthill, som också ritat Carnegie Hall i New York. Byggnaden är uppförd runt en stålstomme, en ny teknik för tiden. Mest känt är byggnaden som hotell, men från början var det ett förlagshus, byggt på uppdrag av Frank A. Munsey, en förläggare från New York som försökte flytta från stan för att sänka sina kostnader och undvika problem med facket. En strejk tvingade honom att flytta tillbaka efter bara ett halvår, och The Munsey Building blev 1898 The Mohican Hotel. Bara två år senare blev det till varuhus, som inte heller gick så bra. Tillbaka till hotellverksamheten, den här gången framgångsrikt och The Mohican blev känt som det finaste hotellet mellan New York och Boston.

Numera är behoven av lyxiga, stora hotell betydligt mindre, och rummen är omgjorda till subventionerade bostäder för låginkomsttagare och äldre.

Umgänge på distans

Livet har förändrats fort i coronatider. Bara ett tiotal dagar har gått sedan jag hade tänkt åka till New York för att recensera två utställningar och hämta ut ett nytt körkort på konsulatet. Först tänkte jag att det var försiktigt nog att ta det oftast halvtomma Amtrak-tåget istället för det billigare men oftast fullproppade pendeltåget, men bestämde mig för att ta bilen. Resan sköts upp två dagar, och då var museer och gallerier redan stängda. Sedan stängde olika verksamheter en efter en. Vi uppmanades att hålla avståndet och inte samlas fler än först 500, sedan 250, nu 10, och kanske är det två nu. Svårt för många att inte leva och umgås som vanligt, och en del bryter förstås mot rekommendationerna. Men i det här läget har umgänge via Zoom och Skype ökat stort. I fredags gick vi virtuellt till puben. Igår höll en av världens ledande yogainstruktörer ett pass från Costa Rica, med ett femtiotal deltagare. Livet går vidare, men på varsitt håll. 

Se den egna staden

Med nedstängda restauranger, kaféer och barer går livet inte i så många knop. Jag håller mig inne för det mesta, men cyklar ner till kontoret ett par gånger om dagen för att byta batterier i min gamla kamera som står och gör en timelapse under veckan. Kontorsbyggnaden är en spökstad, så ingen risk att smittas där. I det här läget har jag skruvat på shift-28:an och försöker hålla rutinen att ta några bilder av byggnader och stadsmiljöer, i brist på andra projekt. Det är givande att se staden man ofta rusar igenom i lite lugnare tempo.