Vad man kan lära av Keith Jarrett

Keith Jarretts Köln Concert från 1975 är bland det bästa jag vet i musikväg. Nyligen hörde jag också historien bakom den i ett radioprogram. Pianoguden var bokad att spela för en 1400-hövdad publik vid midnatt och kom sliten till Köln och fann en bedrövlig flygel på operahuset, och ingen tid fanns att byta ut den. Jarrett bestämde sig för att dra därifrån, men den 17-åriga konsertarrangören Vera Brandes vädjade, och han gick med på att genomföra konserten. Den spelades in, mest som ett avskräckande exempel på hur det kan gå när arrangörerna inte har koll på läget, men blev jazzhistoria.

Historian är viktig att bära med sig som fotograf. Få är så bekymrade om hårdvaran som vi fotografer, och man kan fundera på hur mycket som inte blir av därför att man följer Jarretts första impuls att lägga ner när de tekniska förutsättningarna inte är perfekta. Jag vet att jag själv inte helt sällan kopplar samman olika projektidéer med ett visst tekniskt utförande. Mellanformat hit och ljussättning dit. Men inte sällan dyker bilderna upp när man har en gammal Tamron Adaptall på kameran av någon anledning, eller bara telefonen. Följer man istället Jarretts andra impuls och genomför det man har, med dåliga förutsättningar, kompenserat av extra ansträngning, så blir det inte sällan minnesvärt. Kanske någon gång mästerverk.

Mästerverk är det inte, men ändå bilder tagna med något av det i bakhuvudet, då min styvson hade en extra biljett till en hiphop-spelning i en håla i Connecticut. Med en minuts varsel hoppade jag in i bilen. För det mesta vill jag förstås ta bilder på trånga barspelningar. Jag hade min buckliga X70, med den redan dåliga mörkerfokuseringen extra osäker sedan jag spillt vin i den på en vernissage. Lokala rapparna NME The Illest och Apathy stod på scen. 

Ännu viktigare kommer det vara att hålla Keith Jarrett i bakhuvudet under kommande veckor. Allt är lamslaget på grund av Corona, och många jobb är inställda. Alltså inte optimala förutsättningar. Nu gäller det att ta vara på den tiden på bästa sätt, sälja halvfärdiga jobb, sälja in nya idéer för när allt brakar igång igen, fixa hemsida, hämta in ny kunskap, och helt enkelt plåta så mycket som möjligt, på cykelavstånd och utan mänsklig kontakt. 

2020-03-16 11:03   mombasa

Tekniska mästerverk och briljans må vara en sak, men närvaro, nåt som skaver är ofta det som ger bilder den lilla extra skjutsen. Och det är kanske så att en "bristfällig teknisk utrustning" just är det som gör det. Vilket dina bilder med visst eftertryck bevisar. Och att det finns en dimension av oförutsägbarhet som är möjlig att utläsa ur bilden.
Matade så klart in Kölnkonserten i cd:n. Den håller!
/Gunnar S

Svar från MattiasL 2020-03-17 15:53

Stort tack Gunnar! Jag tror du har rätt. Hade Kölnkonserten varit lika intressant på en perfekt flygel? Kanske. Men något är det med de där tonerna som klingar lite "fel" som blir så rätt. Som ett välplacerat ljusläckage på film.

2020-03-16 11:19   Benganbus

Fina och nära bilder!
Satte också in CD-skivan! Tack för påminnelse! :)
https://www.fotosidan.se/blogs/straightphotography/straight-2133-kolnkonserten-med-keith-jarrett.htm
/B

Svar från MattiasL 2020-03-17 15:54

Tack Bengt! Aha, ämnet har varit uppe tidigare ja :-) Ska läsa din Kölnblogg.

2020-03-17 10:27   Mats Andersson

Hej, jag gillar både ditt viktiga budskap, dina bilder och Keith Jarrett! Hälsningar Mats

Svar från MattiasL 2020-03-17 15:54

Stort tack Mats!

2020-03-18 12:42   bach7617

Tänkvärt! Jag lyssnade på de fina dokumentären för flera år sedan och trevligt att bli påmind om den igen.
Apropå Coronavirus och Keith Jarrett så har jag ett eget mycket speciellt minne:
Jag går i mellanstadiet och musik är mitt liv. Spelar i band och kommunal musikskola på den lilla orten. Min 10 år äldre syster har gett mig ett inspelat kasettband, Facing you med Jarrett eftersom jag gillar att improvisera på piano. Jarrett kommer till Örebro konserthus för en solokonsert,1976-77 måste det ha varit. Jag tar tåget in till Örebro och köper biljett. På konserten, som är fullpackad vad jag minns, sitter Jarrett i nåt introvert parti när han börjar irritera sig på spridda hostningar i salen. Hostningarna blir fler tycker Jarrett som plötsligt från att ha varit helt inne i spel flyger upp och ropar: OK!! Everybody cough!! 1 2 3!!! Ahhhagh! Jarrett har räknat till tre samt dirigerat publiken för en synkroniserad jättehostning och innan publiken förstått vad den varit med om sitter Jarrett lika innesluten i sitt spel igen. Som en enskild filmruta som plötsligt flimrat förbi.