On the road

Det känns som att det var ett tag sedan jag fick ge mig ut på vägarna. Nu när man gått in i någon sorts ide-tillvaro. Att vara ute på uppdrag är en mycket speciell sak, och förstås det bästa med att vara frilansfotograf och skribent. Så väldigt länge sedan var det ändå inte, för ett par månader var jag i Missouri. Men upplevelsen är den av en helt annan tillvaro. Just nu skulle jag ha varit i Texas, men det fick förstås skjutas på framtiden. En väldigt oviss framtid. Ingen vet hur det ska gå med tidningars annonsörer och möjlighet att betala frilansar framöver. 

Jag fick dock glädja mig åt att en veckas reportageresa i Utah börjar materialisera sig. Hälften kom ut i American Trails häromdagen, och resten kommer i höst. En resa som var på många sätt rätt olik vad jag gjort tidigare. Jag fick ett gäng kontakter och relativt fria händer att göra två långa och två korta jobb. Och jag fick lära mig en hel del nya saker. Som kanjonering. Att fira sig ner genom en grottöppning rakt ner i 30 meters avgrund. I USA får man jämt skriva på en massa ansvarsfriskrivningar när man gör något. I Utah menar de allvar med det. Räcken, stängsel och andra säkerhetsanordningar är sällsynta. Ömsesidig hänsyn och eget ansvar gäller, och på det stora hela verkar det fungera.

Det blev en mountainbiketur med Kim och Rod Player, ett roligt par i 60-årsåldern med många skrönor. Och så fick jag bekanta mig så smått med bouldering, genom Stev, som lämnat allt för att åka runt och klättra, och Theresa och Jon, som kört hela vägen från Alberta, Kanada, för att klättra på klipporna i Emery county. Några av de bästa i världen, enligt dem. 

Jag fick också ägna mig åt nattfotografering. Goblin Valley National Park har en certifierat mörk himmel, och man ställer krav på att belysning inte ger för mycket ljusföroreningar. Dock var det fullmåne när jag var där, vilket gjorde att de där bilderna på Vintergatan uteblev, men det var ett ganska spännande ljus att jobba i med ökenlandskapen, som en gång varit havsbotten.

Nu är det ett mycket litet antal jobb i närområdet, med porträtt utomhus. Som ett sidospår har jag, som ser 50 millimeter som porträttoptik testat 180 istället, för att hålla rejält avstånd i pestens tid, och faktum är att det är ganska trevligt. Men porträttobjektiv är ett ämne i sig. Snart får man förhoppningsvis ge sig ut igen, men fram tills dess, är det bara att göra det bästa av läget.