Mattias Lundblad
Kollektiv
Kollektivboende är på samtalsagendan, efter Händelser vid vatten och Po Tidholms artikel (som jag tyvärr inte läst). Jag bodde också i kollektiv under en tid, men mycket senare, 2007-2011, och inne i stan. Värdshuset Vita Hästen i Bromma. Kollektivet grundades 1970 och var förlaga för Lukas Moodyssons film Tillsammans.
Min tid var bra mycket mindre politisk än 70-talet, men det är klart att en viss kultur omgav platsen. Det var ändå en ganska tydlig vänstermiljö, med stort miljöengagemang. Jag valde att söka mig dit mycket av praktiska och sociala skäl. Jag var ganska nyinflyttad i Stockholm, visserligen med flera goda vänner, men det var på den tiden lockande att alltid ha folk omkring mig. Det handlade också om resurshushållning, dels på ett miljöplan, dels för privatekonomin. Att dela på tvättmaskiner, kylskåp, verktyg och annat kändes smartare än att alla skulle ha en uppsättning var.
Jag minns de här åren som en fin och huvudsakligen oproblematisk tid. För det mesta höll folk sams och vi respekterade varandra. Jag tror det var en bra miljö för de barn som bodde där, och deras föräldrar som enkelt kunde få hjälp när barnen inte ville sova eller inte hann hem från jobbet till hämtning på förskola. Det fanns folk att prata och spela musik med på kvällarna. Det största problemet för mig var att jag jobbade väldigt mycket och inte hade så mycket tid för att sköta underhåll som hade behövts. Jag var inte heller speciellt händig på den tiden. Det hade jag alltid lite dåligt samvete för. Något som var lite ansträngande var de förväntningar utifrån som fanns på hur det skulle vara, och hur man ofta placerades i ett fack. När man träffade folk för första gången handlade samtalen ofta om att "så skulle jag aldrig kunna bo". Eller från vilt främmande människa:
– Så ni odlar cannabis?
– Eh, nej?
– Jo, men kom igen, det är klart att ni gör, du kan säga till mig.
En gång kom en reporter från Expressen för ett reportage. Hon fick kämpa för att få något intressant att skriva om.
– Hur är det med romantiken, det måste bli komplicerat?
– Inte särskilt. Det är inte mycket sånt.
– Är det ingen som är tillsammans?
– S och J var det förut, men det tog slut.
– Och hur är det nu då?
– Jo, det går bra.
Jag hade alltid lite svårt att förstå varför det sågs som avvikande. För mig övervägde fördelarna nackdelarna, även om jag numera vill ha en lite mer privat tillvaro. Nu har stället funnits i över femtio år. Jag har inte varit där sedan 2016, men då hade det verkligen blivit fint, renoverat och förbättrat på alla möjliga sätt. Det var kul att se.
Till snabbhetens lov
Det skrivs ganska ofta om besvärliga fotografiska processer som något i sig eftersträvansvärt. Att långsamhet gör att man blir mer eftertänksam. Jag brukade skriva under på det. Det som stärkte tesen var hur många lyckade bilder jag fick ut på en 120-rulle i 6x7-format. Oftast kändes hälften som något jag var stolt över. I småbild var jag slarvigare, tyckte jag, nästan som om det stod i proportion till kilogram, krångel och kostnad. Jag såg det här med att samla på sig rullar, framkalla för hand, göra kontaktkartor, arbetskopior och finkopior som den rätta processen. Men nu tror jag inte det passar mig längre. Jag känner nästan lite olust vid tanken på alla krångliga steg. Och när jag tänker på hur mycket tid som gick åt. Om den har gått åt i onödan ska jag kanske låta vara osagt. Något vettigt har säkert kommit ur det, och jag ser verkligen stora konstnärliga möjligheter med de analoga processerna. Men just långsamheten har jag svårt med. Livet är kort som det är, och tiden i mörkrummet hade kunnat användas till att fotografera. När jag studerade foto på folkhögskola var vi den sista klassen som gjorde allt för hand. Visst fanns det ett värde i den handgripliga förståelsen för processen, men jag kan inte förneka att följande årskullar blev bättre fotografer snabbare.
Nyss var jag hemåt Sverige via England en sväng, och då jag bestämt mig för att bara resa med handbagage, fick det bli minimal utrustning – Fuji X100F och en iPad Pro. Det var faktiskt alldeles fantastiskt trevligt. Inga objektivbyten, inga knepiga kameror. Några bildmöjligheter där det hade varit bra med ett teleobjektiv gick förlorade, men kompenserades väl av större närvaro. Enkel redigering i Lightroom, och direkt delning med dem jag fotograferat. En mycket skön enkelhet som ger mersmak.
Ett minne
Facebook påminde mig om en minnesvärd episod från fem år tillbaka.
Jag och min kollega Martin har rapporterat några intensiva dagar i North Dakota där de stora protesterna mot en pipeline äger rum. Vi har sovit ut/varit insnöade på ett motell i Bismarck. Masar oss till sist ut till ett Denny's och käkar frukost och hamnar i samtal med ett par herrar varav en vill till protesterna och påstår att han känner några högt uppsatta som han håller på och sms:ar. Kan han få åka med? Eh, ja, säger vi, men inte om du är klädd sådär. Det är minus 7 och blåser, han har badtofflor.
Nejdå, han har rejäla doningar i väskan. Han kommer med på något vis, berättar att han kommer från Skottland, blev tvungen att dra därifrån på 70-talet, bor i Los Angeles. Sen visar det sig att han är fullfjädrad konspirationsteoretiker och vi blir osams om Bataclan-attacken, glömmer för ett ögonblick att det är snorhalt och att bilen vi hyrt i Colorado inte riktigt har däck för uppgiften. Vi kör av vägen. Skotten tar på sig sina "vinterskor" för att gå ut och skotta, det är finskor med lädersula. Vi säger åt honom att för satan gå och sätta sig i bilen. Blir snart uppdragna av ett par snälla karlar med jättepickup och kedja och kommer till lägret. Där pyser skotten iväg och vi ser honom inte igen. Kommer på att hans sms-konversation med arrangörerna bara var utgående, han fick aldrig några svar, känner nog inte en käft och vi kommer antagligen ha orsakat hans död.
Några år senare får jag sms från Martin som är och jobbar i Los Angeles. "Du kommer aldrig tro vem jag sprang på".
En milstolpe
Som fotograf har man ju några delmål uppsatta. Jag minns att jag runt 2014 såg en intervju med Joyce Carol Oates, författaren till över hundra böcker sedan 1960-talet, och i högsta grad aktiv. Jag tänkte att en dag ska jag fotografera henne. Då och då gör jag uppdrag åt Svenska Dagbladets Kulturmagasin, och en morgon hade jag mail från bildchefen. Hade jag möjlighet att åka till Princeton och fotografera henne. Hennes roman om Marilyn Monroe från 2000, Blonde, har blivit film, och som vanligt hade en ny roman kommit ut. Och javisst, jag hade nog ställt in nästan vad som helst för det. Jag uppskattar henne som författare, och har läst ett gäng av hennes böcker, som ofta ger en fin och ibland lite skrämmande inblick i beteenden hos människor i det amerikanska samhället – särskilt i nordost. Jag hyrde bil, åkte och hämtade upp min kollega i Brooklyn och åkte till Princeton. Mina föräldrar var på besök och tog chansen att åka med för att kolla in stan – en väldigt trevlig liten universitetsstad.
Det var verkligen ingen lätt intervju. Hon är blyg och tillbakadragen, samtidigt väldigt krävande. Stämningen gick upp och ner. 84 år gammal bryr hon sig nog inte så mycket om att filtrera. Däremot gjorde hon det ganska lätt för mig. Hon har ett stort intresse för bildkonst, och är änka efter en duktig amatörfotograf vars bilder pryder väggarna i hennes stora vardagsrum. Hon frågade mig var det vore bäst att sitta för ljusets skull, och samarbetade ganska muntert när jag bad henne gå till olika rum, och visa runt i trädgården. Jag fick också mitt exemplar av hennes senaste roman Babysitter signerad, "warmly".
Jag hade packat halvtungt. Det är alltid en svår avvägning. Man vill vara beredd på alla möjliga förhållanden, men vill samtidigt inte tyngas ner av för mycket utrustning, och det ska gå fort att sätta ihop allt. Valet föll på en D810 med 28mm, en med 60mm. 105/2,5 som extra, och en Sony med 16-70 för att ljudlöst knipa bilder under själva intervjun. En blixt och paraply kom också med, men det befintliga ljuset var så fint att det fick räcka med det.
Sen får man se vad nästa milstolpe kan tänkas bli. Tom Waits?
Gatubilder i Honduras
I mitt förra inlägg skrev jag om en resa till Honduras där min fru bedömde bidrag till och satte samman huvudstadens konstbiennal. Ett späckat schema gjorde att det inte blev så väldigt mycket fotograferat för min del. Men lite hann vi med. Hyfsat tidigt en morgon knatade vi runt i Tegucigalpa. Jag hade med mig min mellanstora kamera, men av olika skäl kändes det bäst att ta bilder med telefonen ute på stan. Vi var ganska påpassade för det mesta, och hade svårt att bedöma säkerhetsläget, som väl inte var toppen. Vi stack också ut väldigt tydligt. Turistindustrin tvärdog under pandemin, och Tegucigalpa är inte riktigt någon stor destination ändå. I de lägena är jag glad för att min halvgamla iPhone XS fungerar så bra som den gör med råformat genom appen Obscura, bara ljuset räcker till.
Vi fick också chansen att knata omkring på marknaden i systerstaden Comayaguela, som avgränsas mot Tegucigalpa av Cholutecafloden.
Slutligen fick vi åka ut i landet en bit, till småstäderna Valle de Angeles och Cantarranas. Den förra lite av en turistfälla, men en trevlig sådan, den senare en stad som varit stendöd, men som fått nytt liv genom stora satsningar på offentlig konst.