Honduras

Nyligen var jag och min fru Kim i Honduras, där hon var en av tre jurymedlemmar som satte samman konstbiennalen i huvudstaden Tegucigalpa, med deltagare från hela Centralamerika.

Jag var länge på min vän Jose om lektioner i spanska. Han driver tillsammans med sin man Guido ett latinamerikanskt kulturcentrum i närheten där vi bor. I mitt bildjournalistyrke har min usla spanska satt käppar i hjulen några gånger, då många av de ämnen jag arbetar med rör nyligen invandrade från Latinamerika. Till sist fick vi ihop en grupp, och efter en tid fick jag och Kim frågan om vi, och i synnerhet hon kunde representera kulturcentret i Honduras. Ett sådant förtroende säger man ju inte nej till, och vi började plugga som bara den. Det visade sig vara ganska svårt att lära sig språk i medelåldern. Men vi kämpade på något år eller så, och så kom vi iväg, landade och hämtades av Henry som kom att skjutsa runt oss och ansvara för vår säkerhet. 

Utställningen hålls på Museo para la identidad nacional i Tegucigalpa, en vacker 1700-talsbyggnad som tidigare varit sjukhus.

Det visade sig vara en exceptionellt väl sammansatt grupp. Kim, som är självlärd konstnär med stor erfarenhet av utställningar, inte minst i grupp. Marela Zacarías, konstnär från Mexiko/USA, som arbetar med offentlig konst. Ángel Portello, konstnär, illustratör och konstlärare från El Salvador. 130 verk skulle reduceras till omkring 30.

Två vinnare skulle utses och tilldelas 4000 respektive 1000 US-dollar, och valprocessen skulle förklaras för pressen.

Tidigare jurymedlemmar hade bråkat högljutt, berättade vår värd, som var förundrad över hur smidigt allt gick. Utan att diskutera var alla överens om förstapriset, som gick till 23-åriga självlärda målaren Mary Morales. Första gången priset gått till en kvinna från Honduras. 

Om man kan säga något övergripande om den centralamerikanska konstvärlden, så är det att den ligger på en tekniskt hög nivå. Många figurativa verk var verkligen skickligt utförda. Budskap är ofta övertydliga, med uppenbara symboler staplade på varandra. Här märks det att konstscenen domineras av unga konstnärer. Många teman rör migration till USA. Den unga scenen gör också att det finns mycket innovation vad gäller form och utförande. 

Och spanskan? Jo, i uppdraget ingick att ge en timslång föreläsning på museet och på en gymnasieskola. Den kämpade vi med tillsammans, och de flesta frågorna ställdes ändå på engelska.

De flesta vi mötte pratade bra engelska, men jurykollegan Ángel pratade enbart spanska. Men det gick det också. Grammatiken var helt borta efter ett tag, men vi gjorde oss förstådda och hade väldigt trevligt. Det blev inte mycket tid att fotografera annat än arbetet med utställningen, men lite blev det, och det får bli ett eget inlägg.

Rostbältet

För ett drygt halvår sedan åkte jag på uppdrag till Pittsburgh och ner längs Monongahelafloden till Morgantown. Skälet var att det har varit ett väldigt intresse för området i TV-serier, med titlar som Dopesick, American Rust, Mare of Easttown med flera. Vi började i stålstaden Braddock. Och inte förrän flera veckor efter att jag kom hem, kom jag på varför jag kände igen mig. Det är härifrån fotografen LaToya Ruby Frazier kommer och där hon gjorde sin viktiga bok The Notion of Family som jag sett så många gånger. Här är ett av stålverken ännu i drift, medan andra lagts ner. Det närmast belägna var spelplats i American Rust.

Vi träffade företrädare för filmindustrin och politiker som försökte skapa goda förutsättningar för den. 

Stod och glodde på filminspelning och såg fabriker som gjorts om till inspelningsplatser. Här från American Rust.

Ett fint möte var på Barb's bar, dit gästerna i stort sett slutat komma, någonstans i Pennsylvania. Många har dött i opioidkrisen, andra håller sig hemma, förklarade Todd som står bakom baren och är på god väg att stänga för gott. Men katten är kvar, och vi blev både bjudna på öl och fick varsin burk hemgjord sylt. 

Och opioidkrisen är hela tiden närvarande, både i TV-serierna och i verkligheten. Vi träffade Lou Ortenzio som grundade Clarksburg mission. En gång var han läkare, och skrev ut en väldig mängd smärtstillande opioider i tron att han gjorde något gott. Så blev han själv svårt beroende, förlorade sin läkarlicens och allt annat. Samma berättelse som för läkaren i Dopesick. Genom Clarksburg mission hjälper han nu andra att komma tillbaka från missbruk i en ekumeniskt kyrklig miljö. 

Reportage i SvD i vintras, med Göran Eriksson som författare.

Nikon AW1

Nikons 1-system var för mig lite svårt att förstå. Lite elakt kan man väl säga att det kombinerade något av det sämsta från kompaktkameror och systemkameror – liten sensor och inte speciellt ljusstarka objektiv. Jag är inte så förvånad över att systemet blev rätt kortlivat. Men några fördelar fanns förstås också, just tack vare den lilla sensorn. För tiden var autofokus och serietagning lysande, och kamerorna är verkligen små. Allra mest intressant tycker jag att den vattentäta modellen AW1 från 2013 är. Här kom Nikon verkligen med något som saknade motsvarighet. En liten, smidig kamera med trots allt en mycket större sensor än de närmaste konkurrenterna, vattentät ner till femton meter.  Inte riktigt en dykkamera, mer en bad- och äventyrskamera. Problemet var att den inte riktigt höll vad den lovade vad gäller vattentäthet, och den fick inte någon efterföljare. Det som är dess fördel, att den är mittemellan en kompaktkamera med pytteliten sensor och systemkamera med riktigt dykhus, kan också ses som dess nackdel: det blir varken hackat eller malet. Reglagen är inte direkt användarvänliga och man gör bäst i att lämna den i P-läget. Man kan ifrågasätta nyttan av att kunna byta objektiv när det ändå bara finns ett par som är vattentäta. Ändå passar den utmärkt till ett projekt jag jobbar på, och ett specifikt jobb som delvis kommer ske en bit under vattenytan. Jag slog till på en då jag hittade kombinationen vitt kamerahus och 10-millimetersobjektivet (motsvarande 28), vilket är sällsynt. 

Ännu har det bara blivit bilder på torra land, men intrycket är mestadels positivt. Som vardagskamera är den snabb och är sällan i vägen. Den lilla CX-sensorn på 14 megapixel ger färger som känns hemtama för en Nikonfotograf. Personligen gillar jag långt skärpedjup i vardagsbilder, så det är ingen jättebegränsning att plåta på 2,8 på CX istället för 5,6 på en större sensor. När det är ont om ljus blir det förstås snabbt brusigt, men jag måste säga att råkonverteraren DXO Pure Raw gör underverk på filerna, och det går relativt snabbt tack vare små filer. Vi får se hur det går i längden, jag känner på mig att det blir kul.

Ultravidvinkel

Jag har för det mesta varit rätt konservativ vad gäller fotografisk teknik. Jag vet med mig att det lätt skenar iväg och att man får bilder som åldras dåligt. Därför tar jag det piano i redigeringen och undviker konstiga brännvidder. Mellan 28 och 50 millimeter trivs jag bäst åtminstone för personliga bilder. I jobbet kan det bli lite annorlunda, även om det mest handlar om bildjournalisternas standardutrustning: 24-70 på ena kameran, 70-200 på andra. Men konsekvent är jag inte. Något som kommer och går är lite kraftigare vidvinklar. Jag har köpt och sålt ett gäng under åren. 20 mm till Nikon funkade sådär. Det blev lätt lite långa ansikten och breda människor i kanterna. Jag hade ett fisheye ett tag som gav i mitt tycke outhärdliga bilder. Nyligen hade jag en Rokinon 12 mm/2,0. I grunden ett bra objektiv. Ändå trivdes jag inte med det. Bilderna kändes bara konstiga och jag bestämde mig för att ultravidvinkeln inte var något för mig och sålde den. Men så trillade jag dit på en annons här på Fotosidan för en Zeiss Touit 12mm/2,8 till oemotståndligt pris. Jag skulle inte gå back om jag sålde den, och ultravidvinkeln fick en ny chans. Konstigt nog trivs jag som sjutton med den, och den har blivit en ständig följeslagare, privat tillsammans med X100F, på jobb som en tredje kamera. Och visst är det något med den kraftiga vidvinkeln som gör att man sugs in i bilden och känner mer närvaro, även om det kan bli lite skevt.

Jag funderar ofta på i ett större perspektiv hur konventioner kommer till. Svartvitt lever kvar och har en autenticitetsstämpel för att det av nödvändighet kom först. Det ger en trygghet. Jag förmodar att valet av brännvidder åtminstone delvis har att göra med förhållandet mellan vad som är möjligt och vad som är exklusivt, och så en pendelrörelse på det. När Canon kom ut med sin 16-35/2,8 blev det plötsligt praktiskt möjligt att få tekniskt högkvalitativa bilder med riktigt vida vinklar. Någonstans i mitten på 00-talet var det supervidvinkel som gällde vare sig det passade bilden eller inte. Sedan tror jag det kom en period med återhållsamhet – mycket normaler och en strävan efter mellanformatskänsla. Gissningsvis hängde det samman med att objektiven med Sigma i spetsen fick växa för att hålla riktigt hög kvalitet vidöppet. En god vän och fotografkollega menar att iPhone ligger bakom en ny normalisering av supervidvinkeln, genom att den sedan de tre senaste modellerna finns i gemene persons ficka. Kanske är det det som fått mig att till sist omfamna den (även om jag själv valde bort de senaste modellerna till förmån för en XS just på grund av brännvidderna). Kanske behöver man inte fundera så mycket. Tills vidare trivs jag med utmaningen som nya perspektiv ger, och jag hoppas att bilderna inte kommer att kännas alltför daterade om några år.

Första halvmaran bland folk

Trots att vi nu ser bakslag i pandemin, var gårdagen lite av en milstolpe på vägen tillbaka till det normala. New Londons årliga halvmara hölls på vanligt sätt, om än begränsad till 1000 personer. Förra året var den virtuell och man fick själv rapportera sin tid. Det var härligt att vara ute, och en riktigt bra dag med lätt molntäcke och bra temperatur. Härligt också att se alla som hejar på. Jag tog som vanligt med mig en kamera, Olympus TG-5. Egentligen är den outhärdligt dålig, men åtminstone vattentät, vilket kommer till användning ibland. Tänk vilken dräpare en vattentät och stöttålig micro 4/3 med en fast 14mm och en prislapp under 8000 vore. Närmaste egentliga konkurrent skulle vara Leicas gamla och mycket dyra X-U. Loppet började och slutade på sandstranden Ocean Beach vid Long Island-sundet. Idag återhämtning med yoga och mycket mat.