Kollektiv
Kollektivboende är på samtalsagendan, efter Händelser vid vatten och Po Tidholms artikel (som jag tyvärr inte läst). Jag bodde också i kollektiv under en tid, men mycket senare, 2007-2011, och inne i stan. Värdshuset Vita Hästen i Bromma. Kollektivet grundades 1970 och var förlaga för Lukas Moodyssons film Tillsammans.
Min tid var bra mycket mindre politisk än 70-talet, men det är klart att en viss kultur omgav platsen. Det var ändå en ganska tydlig vänstermiljö, med stort miljöengagemang. Jag valde att söka mig dit mycket av praktiska och sociala skäl. Jag var ganska nyinflyttad i Stockholm, visserligen med flera goda vänner, men det var på den tiden lockande att alltid ha folk omkring mig. Det handlade också om resurshushållning, dels på ett miljöplan, dels för privatekonomin. Att dela på tvättmaskiner, kylskåp, verktyg och annat kändes smartare än att alla skulle ha en uppsättning var.
Jag minns de här åren som en fin och huvudsakligen oproblematisk tid. För det mesta höll folk sams och vi respekterade varandra. Jag tror det var en bra miljö för de barn som bodde där, och deras föräldrar som enkelt kunde få hjälp när barnen inte ville sova eller inte hann hem från jobbet till hämtning på förskola. Det fanns folk att prata och spela musik med på kvällarna. Det största problemet för mig var att jag jobbade väldigt mycket och inte hade så mycket tid för att sköta underhåll som hade behövts. Jag var inte heller speciellt händig på den tiden. Det hade jag alltid lite dåligt samvete för. Något som var lite ansträngande var de förväntningar utifrån som fanns på hur det skulle vara, och hur man ofta placerades i ett fack. När man träffade folk för första gången handlade samtalen ofta om att "så skulle jag aldrig kunna bo". Eller från vilt främmande människa:
– Så ni odlar cannabis?
– Eh, nej?
– Jo, men kom igen, det är klart att ni gör, du kan säga till mig.
En gång kom en reporter från Expressen för ett reportage. Hon fick kämpa för att få något intressant att skriva om.
– Hur är det med romantiken, det måste bli komplicerat?
– Inte särskilt. Det är inte mycket sånt.
– Är det ingen som är tillsammans?
– S och J var det förut, men det tog slut.
– Och hur är det nu då?
– Jo, det går bra.
Jag hade alltid lite svårt att förstå varför det sågs som avvikande. För mig övervägde fördelarna nackdelarna, även om jag numera vill ha en lite mer privat tillvaro. Nu har stället funnits i över femtio år. Jag har inte varit där sedan 2016, men då hade det verkligen blivit fint, renoverat och förbättrat på alla möjliga sätt. Det var kul att se.
Kollektivt boende fanns det gott om på 70-talet bland ungdomar här i Norrköping, men som jag upplevde det flyttade folk in och ut rätt ofta.
Nu när jag kommit över 60 börjar jag fundera på tanken igen…att slå sej ihop med vänner i något slags kollektivt boende. Finns mycket fördelar!
Håller med, det är en bra lösning på många sätt. Min styvson och hans partner har ett bra kollektivt läge nu. De bor väldigt billigt med överenskommelsen att de hjälper en äldre man med mediciner och transport och annat.
Numera har jag lite det bästa av båda världarna. Vi är många grannar med nycklar till varandras hus, och hjälper varandra med olika saker och käkar ofta tillsammans och så vidare. Jag och min fru har ett eget hus, men vi har satt en grind i staketet mot grannarna, så hundar och barn går mellan husen.
För många utomstående så skapade sådana här boenden fantasier såklart!
"Vad e det dom gör egentligen!" ;)
Och Pressen är inte dummare än att dom hakar på det här, då dom vet att det finns läsare! Och det e här som i det mesta, det fanns olika boenden, och inget är representativt för alla!
/B