Tåg

Jag har alltid älskat att åka tåg. Kanske ligger det i släkten. Min morfar jobbade under större delen av livet vid SJ, och även om han var pensionär när jag föddes, präglades mormors och morfars lägenhet av järnvägen. På väggarna fanns fotografier av Sveriges första elektriska lok, det hängde emaljskyltar räddade från olika tågvagnar, och ett par lokförarpallar fanns. När han arbetade ingick det i tjänsten att bo på tågstation (Linghem, Boxholm bland annat), och det sägs att om nattåget inte var i tid, vaknade morfar, drog på sig stinsuniformen och ringde för att ta reda på vad som stod på.

Trots livslång fribiljett var han nog inte så förtjust i att resa, till skillnad från mormor. Men punktlig var han. Var man bjuden på lunch klockan tolv, så fick man en liten pik om man dök upp fem över. 

Själv reser jag en del i jobbet, och kan jag undvika flyget och ta tåget, så gör jag det. Min vanligaste jobb-pendlarresa är New London-New York, eller New London-Boston, ett par timmar åt vardera hållet. Idag började jag resan för elva timmar sedan, på väg till Pittsburgh. Imorgon blir det en dags jobb, sedan tillbaka igen. Vansinnigt kanske, men tåg fungerar fint som kontor, och det blir en inbyggd arbetsdag åt vart håll. Dessutom lär mig samtidigt något om USAs inre (som att Johnstown, Pennsylvania har åtminstone två kyrkor med lökkupoler), och håller nere mitt koldioxidavtryck något.

Världens litenhet

I april förra året var jag och Hanna Sistek i Washington för ett jobb om en veckas protestmarscher för att få bort pengarnas stora inflytande i amerikansk politik. Varje dag tillägnades ett visst ämne, och en av dagarna tillföll Black Lives Matter.

Vi fick en intervju med en veteran från medborgarrättsrörelsens 60-tal, Dorie Ladner, som var en av talarna. När jag gick med henne åt sidan för att ta porträtt i skuggan av ett träd kom vi att prata om fotografi. En av hennes gamla vänner var fotograf, berättade hon.

Vännen, det var ingen mindre än Danny Lyon, en av medborgarrättsrörelsens främsta skildrare. Ett par månader senare skrev jag om Danny Lyon-retrospektiven på Whitneymuseet i New York. 

Häromdagen var jag i Boston och gick på Museum of Fine Arts. I bokhandeln fick jag syn på Danny Lyons bok Memories of the Southern Civil Rights Movement. Det visade sig att kvinnan i högra hörnet på omslaget är just Dorie Ladner.

Ibland är världen liten.

Under arbete

Ännu ett ateljébesök. Min före detta granne Troy har utvecklat en helt egen konstnärlig teknik mittemellan måleri och grafik. Jag dokumenterar processen på video, med en tio-femton minuters film som mål. Ett trevligt och behändigt sätt att jobba med egna projekt, femtio meter från kontoret.

Inom parentes sagt: den vid det här laget urgamla Panasonic GH1, som jag har som andrahus vid filmning, är en överraskande bra stillbildskamera. Den ger mjuka, fina och lättjobbade filer, åtminstone upp till iso 400.

Super Bowl

Årets stora sporthändelse, Super Bowl, inträffade i söndags. Amerikansk fotboll är helt obegripligt för mig, men det spelar ingen roll. Det är reklampauserna, Lady Gagas framträdande, chips, guacamole och vin som är grejen. Och därmed givetvis sällskap av goda vänner. 

Barn har sina prioriteringar klara, och är man barn till musiker, och hemma hos musiker på fest, så är kvällen gjord.

Dan höll på rätt lag, New England Patriots.

(för övrigt: jag lyckas inte ställa in bloggen på något annat än 450 px bredd i blogginställningar. Kanske någon är klokare än jag?)

Prylarnas vikt

Det är lätt att samla på sig saker som fotograf. Man vill lösa sina problem med en ny kamera. Och det kan ju vara helt befogat. Men många gånger handlar inköpen mer om inköpen än om bilderna som ska bli. Jag har en tendens att inte söka efter det bästa nödvändigtvis, utan det speciella. Det där som ska ge ett nytt distinkt uttryck. Därför är lådor och skåp välfyllda med polaroidbakstycken monterade på cigarrlådor, hemgjorda hålkameratillsatser till digitalkameran, något ryskt objektiv här, och ett äldre tyskt med härlig porträttkaraktär där. En Horizon panoramakamera med svängande objektiv samlar damm i skåpet. Det gör dessvärre en Mamiya C330 också. Och en Rolleicord. Och lite mer ryskt skrot.

Men ska det bli något så måste man gå in för det helt och hållet. Och inte sällan landar det lite platt. Mamiyan köpte jag inför en reportageresa. Det var hyfsat bra betalt, och skulle motivera den extra kostnaden. Det här skulle bli snyggt som sjutton – tillbaka till mitt fotografiska ursprung. Men så säkrade jag upp med den vanliga digitalkameran – jag kunde inte ta några risker för jag fick bara en chans med det jobbet. Resultatet blev förvirrande, och det slutade med att jag använde de digitala bilderna ändå när det skulle skickas till tidning. 

Horizon-kameran har inte gått många rullar i min ägo. Det är en otroligt kul kamera, och resultatet blir då och då riktigt spännande. Men återigen, ska det bli något, då måste man gå in för det, och stanna där. Jag är ingen Lasthein, som bemästrar formatet fullt ut och gör det till sin stil. 

Mer och mer handlar det om att inte låta kameran vara ett hinder. Att förkorta vägen från impuls till bild. Med åren blir jag mer konventionell. Jag har till och med skaffat en normalzoom. Mer och mer känner jag en stark iver att producera mycket. Särskilt i dessa politiskt turbulenta tider. Då blir varje flirt med ett nytt knepigt format en inlärningstid, som distraherar från att läsa in sig på sitt ämne. Filmkostnader tar pengar från reportageresekontot. Ibland kan jag tänka att ett väl avgränsat ämne kan motivera de mer udda teknikerna. Dokumentera punk med grovkornig film i ryska panoramakameran. Ett stillsamt porträttprojekt på mellanformat. Men just nu känns det mer motiverat att välja ett verktyg, hålla sig till det, genomföra reportage, och låta de andra gå på eBay.

Men så har jag fått fixa idéer på två saker: Ricoh GR och anamorfiska tillsatser. Den förra skulle tillföra något jag vet att jag har användning för. Snabba tider och blixt är något jag använder ofta. Inte alltid räcker high speed sync på systemkameran, det är centralslutare som gäller. De senare skulle möjligen göra den punkiga panoraman digital. Jag har sett otroligt vackra resultat. Men där vet jag nästan svaret: det skulle bli liggande som en fantasi.