Prylarnas vikt

Det är lätt att samla på sig saker som fotograf. Man vill lösa sina problem med en ny kamera. Och det kan ju vara helt befogat. Men många gånger handlar inköpen mer om inköpen än om bilderna som ska bli. Jag har en tendens att inte söka efter det bästa nödvändigtvis, utan det speciella. Det där som ska ge ett nytt distinkt uttryck. Därför är lådor och skåp välfyllda med polaroidbakstycken monterade på cigarrlådor, hemgjorda hålkameratillsatser till digitalkameran, något ryskt objektiv här, och ett äldre tyskt med härlig porträttkaraktär där. En Horizon panoramakamera med svängande objektiv samlar damm i skåpet. Det gör dessvärre en Mamiya C330 också. Och en Rolleicord. Och lite mer ryskt skrot.

Men ska det bli något så måste man gå in för det helt och hållet. Och inte sällan landar det lite platt. Mamiyan köpte jag inför en reportageresa. Det var hyfsat bra betalt, och skulle motivera den extra kostnaden. Det här skulle bli snyggt som sjutton – tillbaka till mitt fotografiska ursprung. Men så säkrade jag upp med den vanliga digitalkameran – jag kunde inte ta några risker för jag fick bara en chans med det jobbet. Resultatet blev förvirrande, och det slutade med att jag använde de digitala bilderna ändå när det skulle skickas till tidning. 

Horizon-kameran har inte gått många rullar i min ägo. Det är en otroligt kul kamera, och resultatet blir då och då riktigt spännande. Men återigen, ska det bli något, då måste man gå in för det, och stanna där. Jag är ingen Lasthein, som bemästrar formatet fullt ut och gör det till sin stil. 

Mer och mer handlar det om att inte låta kameran vara ett hinder. Att förkorta vägen från impuls till bild. Med åren blir jag mer konventionell. Jag har till och med skaffat en normalzoom. Mer och mer känner jag en stark iver att producera mycket. Särskilt i dessa politiskt turbulenta tider. Då blir varje flirt med ett nytt knepigt format en inlärningstid, som distraherar från att läsa in sig på sitt ämne. Filmkostnader tar pengar från reportageresekontot. Ibland kan jag tänka att ett väl avgränsat ämne kan motivera de mer udda teknikerna. Dokumentera punk med grovkornig film i ryska panoramakameran. Ett stillsamt porträttprojekt på mellanformat. Men just nu känns det mer motiverat att välja ett verktyg, hålla sig till det, genomföra reportage, och låta de andra gå på eBay.

Men så har jag fått fixa idéer på två saker: Ricoh GR och anamorfiska tillsatser. Den förra skulle tillföra något jag vet att jag har användning för. Snabba tider och blixt är något jag använder ofta. Inte alltid räcker high speed sync på systemkameran, det är centralslutare som gäller. De senare skulle möjligen göra den punkiga panoraman digital. Jag har sett otroligt vackra resultat. Men där vet jag nästan svaret: det skulle bli liggande som en fantasi.  

2017-02-02 23:24   froderberg

Jag känner igen det där till viss del. För drygt 15 år sedan skulle alla ha lite olika kameror i skåpet för att kunna välja rätt look till uppdraget. Jag hade halvformatare, mellanformat, plastkameror med mera.

Nu tar jag allt med samma kameror och det känns väldigt tryggt. Jag klarar nästan alla uppdrag med 24-70/2,8 och 70-200/2,8. Bra ljusprylar är också viktigt för att jag ska kunna realisera mina idéer.

Jag tycker inte att mina bilder blir tråkiga bara för att jag använder nästan samma prylar hela tiden. Min bilder bygger mycket på ögonblick, komposition, ljus mm. Jag behöver inte tillföra något med udda prylar. Andra fungerar på annat sätt.

Svar från MattiasL 2017-02-03 16:13

Ja, det handlar nog om var man placerar sig på form/innehåll-skalan, och hur de två variablerna påverkar varandra. För visst har looken inflytande på upplevelsen. Men för egen del har jag nog överskattat de här sakerna. Det är inte så väldigt stor skillnad på om jag tar ett porträtt med Mamiyan eller med en micro 4/3-kamera. 90 procent sitter i min relation till den jag fotograferar. Mamiyan kan vara en genväg i och med att det är roligare att använda den och att trögheten gör en eftertänksam. Men att lägga dagar på att framkalla och skanna gör mig mindre produktiv, och när det gäller bildberättande så är kvantitet en kvalitet i sig. För mig är det nog en mognadsfråga, att jag i högre grad vet vad jag är ute efter, och fler verktyg innebär mer distraktion.

Samma prylar gör att det är lättare att kombinera bilder över tid. Just nu håller jag på och sätter ihop en samling personliga bilder. Nästan allt är knäppt med micro 4/3 och 14 eller 17mm över 5-6 års tid. Bilderna passar ihop, trots att de är tagna i helt olika sammanhang. Så "en kamera, en film, ett objektiv" är befriande.