Tåg
Jag har alltid älskat att åka tåg. Kanske ligger det i släkten. Min morfar jobbade under större delen av livet vid SJ, och även om han var pensionär när jag föddes, präglades mormors och morfars lägenhet av järnvägen. På väggarna fanns fotografier av Sveriges första elektriska lok, det hängde emaljskyltar räddade från olika tågvagnar, och ett par lokförarpallar fanns. När han arbetade ingick det i tjänsten att bo på tågstation (Linghem, Boxholm bland annat), och det sägs att om nattåget inte var i tid, vaknade morfar, drog på sig stinsuniformen och ringde för att ta reda på vad som stod på.
Trots livslång fribiljett var han nog inte så förtjust i att resa, till skillnad från mormor. Men punktlig var han. Var man bjuden på lunch klockan tolv, så fick man en liten pik om man dök upp fem över.
Själv reser jag en del i jobbet, och kan jag undvika flyget och ta tåget, så gör jag det. Min vanligaste jobb-pendlarresa är New London-New York, eller New London-Boston, ett par timmar åt vardera hållet. Idag började jag resan för elva timmar sedan, på väg till Pittsburgh. Imorgon blir det en dags jobb, sedan tillbaka igen. Vansinnigt kanske, men tåg fungerar fint som kontor, och det blir en inbyggd arbetsdag åt vart håll. Dessutom lär mig samtidigt något om USAs inre (som att Johnstown, Pennsylvania har åtminstone två kyrkor med lökkupoler), och håller nere mitt koldioxidavtryck något.
Hade gärna åkt runt i USA med tåg.