En sån hade jag

Utanför Ekotorget i Åbo, 3 januari 2023. Foto: Håkan Eklund. Dag 3/365.

Minns med värme våren när jag muckade från Åbo flottstation och gjorde mitt första besök på HQ till mitt nya jobb. Återvände med en splitterny illgrön firmabil. En Bubbla. Som den på bilden.

Det var flyttfågeltider, snösmältning och  återvändande ljus. Jag spelade The Eagles på högsta volym när jag rusade fram längs riksväg åtta och kände hur livet log. Bakom mig hade jag decennier av skolgång som avslutades med militärtjänstgöring - nu äntligen fri. Med första anställningen och regelbunden inkomst.

Och jag var kär.

Hade träffat en underskön tjej (blev min fru några år senare) på ett danshak i Åbo under sista veckan i flottans uniform. Men jag bodde och började jobba 350 kilometer norrut från Åbo (i Österbotten).

Och nu, 45 år senare, fotograferar jag samma bilmodell - med min "Åbotjej" bredvid i bilen. I Åbo.

Till Åbo kom jag inte från Österbotten, utan från Fiji ... Outgrundliga äro Herrens vägar. :-)

Sen får det rulla på

Årets första vardag, Kaskisbacken i Åbo. 2 januari 2023 kl. 16.23. Foto: Håkan Eklund. Nr 2/365.

Nya föresatser för 2023

I skuggan av berget. Runsala ö, Åbo. 1 januari 2023. Foto: Håkan Eklund. Nr 1/365.

Ett nytt år, med ett antal nya föresatser. I år ska jag återuppta detta med att försöka ta några bilder varje dag. Det hoppade jag över i fjol; jag hade så mycket jobb med min tredje bok, samt andras årsböcker. Ändå saknade jag mitt ”dagsbildsprojekt”.

Känner att jag behöver olika typer av ”leksaksmåsten” eller mål att sträva till (nyttiga eller onyttiga) - för att få något gjort.

En bra början på det nya året med strålande väder, lite påfruset och med en livsbejakande värmande sol.

Sen ska jag också återuppta årslistan med observerade fåglar, också det blev ogjort i fjol.

En ursprungskultur på undantag

Foto: Jyrki Kallio-Koski. Ur Nature Exposed I (240 s/2022).

 I en krönika i dagens Hufvudstadsblad berättar Anna-Lena Lauren om en reportageresa till Taimyrhalvön i Ryssland, och om hur ryssarna behandlar sin ursprungsbefolkning. Inte heller Sverige, Norge och Finland har mycket att skryta med; i Norden har samerna historiskt sett blivit undanknuffade, förflyttade och mer eller mindre tvångsassimilerade.

 I Finland ska sametingslagen reformeras, en reform som skjutits upp gång på gång. Största motståndare är Centerpartiet; en lång historia.

 ”På naturens villkor” är rubriken för fotografen Jyrki Kallio-Koskis artikel om samer i årsboken Nature Exposed I, som kom ur trycket i början av maj.

Utgivare https://ammattiluontokuvaajat.fi/yhteystiedot/,  vars styrelse nöjer sig med att hålla boken undangömd i ett lager.

 Så här inleder han sin text:

”Renskötande samer i Lappland har alltid levt på naturens villkor. I fjällvärld och ödemark har de hittat allt de behöver, allt från skohö till bär, fisk och brännved. Renarna hittar sin föda i terrängen och genom att idka betesrotation ser renskötarna till att markerna inte överbetas. Men att flytta stora hjordar från ett betesområde till ett annat, i enlighet med årstiderna, är ett tungt och tidskrävande arbete. 

Renskötsel är naturbruk på naturens villkor. Oberoende av väder, storm eller stark köld –  måste renarna ses till. Också i tätaste snöstorm måste renskötaren hitta sina landmärken, men han känner markerna. I dag finns det nyttiga hjälpmedel som underlättar rörligheten, bland annat i form av GPS-mottagare samt terrängfordon både för barmark och snö. 

Klimatförändringarna medför nya problem och utmaningar för renskötseln. Höstarna blir längre och den första snön faller allt senare. Ofta smälter den och marken fryser till. I avsaknad av skyddande snö täcks den höstvåta marken lätt av is som försvårar renarnas åtkomst till lav. Också många fåglars födosök påverkas. Detta gör att renarna nuförtiden måste utfodras också på kalfjället vilket är både kostsamt och arbetskrävande. Under kalvningstiden är rovdjurshotet ett ytterligare problem. För renskötarna gäller det att då vara i rörelse dygnet runt. 

Det förändrade subarktiska klimatet gör också att palsmyrarna sakta men säkert tinar upp. Tidigare blommade hjortronen senare på palsarna och gav en rik bärskörd. Nu kollapsar de unika formationerna i sommarvärmen. 

Denna idylliska bild kunde också vara verklighet men de stora besöksmängderna nöter dessvärre på miljön. Bland besökarna hittas också sådana som inte respekterar Lapplands natur. Desto lättare det är att nå stugor, desto säkrare är det att folk lämnar efter sig tomflaskor, burkar och förpackningsavfall – tydligen väger det medhavda mera när det är tömt på sitt innehåll. Forststyrelsen har berättat om enorma avfallsmängder och missbruk av stugor och toalettutrymmen som skapar extra kostnader. Pengar som är bort från normala underhållsarbeten. 

Respekt för natur borde ligga i allas intresse. Ingen av oss vill väl att den förväntade naturupplevelsen ska ske i nerskräpade marker. För att fritidsfolket och näringsidkarna ska nå samma mål, krävs målmedvetet upplysningsarbete. Rätten att få röra sig i natur och kunna njuta av den  tillhör oss alla, därför gäller det att tillsammans värna om de naturvärden som vi har. 

På kalfjället har det alltid varit blåsigt, men under de senaste åren betydligt mera än tidigare och vinterstormarna är allmännare. Men oberoende av alla väderförändringar måste renskötaren få sitt levebröd från naturen.

 Turister har alltid lockats till Lappland. Under de senaste åren har besöksantalet ökat explosionsartat, liksom alla programtjänster. Coronapandemin stoppade tillfälligt upp de utländska besökarna, men den inhemska tog i stället över. Till sitt förfogande har de välskötta skidspår och vandringsleder, naturstigar, terrängcykelrutter, snöskoterleder, raststugor, glasigloos för norrskensskådning och logimöjligheter i alla prisklasser. Det finns safaris, restaurangtjänster och underhållning av alla de slag. ”

En duktig naturfotoföretagare

Ur Nature Exposed I (240 s/2022) utgiven i maj av Yrkesnaturfotografer i Finland SAL r.f., https://ammattiluontokuvaajat.fi/ Men av okänd anledning är upplagan ( 1500 ex. ) undangömd i ett lager i Hyvinge. Årsboken, den första i sitt slag, finansierades av organisationen Finnfoto - till ingen nytta.

Här ett kort utdrag ur intervjun som jag gjorde med Olli Lamminsalo; i boken är texten på finska, svenska och engelska. Text & foto: Håkan Eklund. Översättning (i boken) till finska och engelska: Anita Eklund.

Här hittas Ollis företag: https://kuusamonaturephotography.fi/

"Olli Lamminsalo är född och uppvuxen i Helsingfors. Under tjugo år jobbade han som köpman i huvudstadsregionen.

– Det var en tuff, hektisk och krävande försäljningsbransch, säger Olli. Efter åratal av stress och möten med ibland kinkiga kunder växte sig längtan till naturen allt starkare, bort från det urbana. Bort från bilar och människomassor.

Det var då Kuusamo kom in i bilden. Tillsammans med kompisar deltog han våren 1990 i Kuusamo fågelmaraton, en 24-timmars tävling. I tävlingen gällde att under ett dygn hitta så många fågelarter som möjligt.

– Då var ju området och terrängen okänd för oss och vi klarade oss inte så bra. Men vi fick mersmak, vi såg potentialen i att klättra uppåt i resultatlistan. Och det var bara så roligt i goda vänners lag, det är fina minnen. De ljusa nätternas ljudlandskap över ensliga myrland. Jakten på spelande myrsnäppor, eller jordugglor. Doften av vildmarksvår.

Sen fortsatte vårutflykterna till Kuusamo. Under hela 1990-talet deltog han och kompisarna varje maj i Kuusamo fågelmaraton och lärde känna de bästa fågelmarkerna i området. Efter några års övning började Olli och hans lag vinna tävlingen. År efter år, trots att tävlingen samlande grädden av Finlands ivrigaste ornitologer. I Ollis team var också Markus Varesvuo, idag känd som en av världens främsta fågelfotografer.

Publikationen Kuusamo Bird Race 1993–1998, som Olli Lamminsalo var redaktör för, var den första i sitt slag som mera detaljerat berättade om de fina fågelmarkerna som fanns i området.

Senare träffade Olli sin blivande fru i Kuusamo i samband med årliga naturfotofestivalerna.

Via Hannu Hautalas böcker som utkom på många språk, och via nya etablerade naturguidningstjänster började plötsligt Kuusamo bli en vallfartsort för både inhemska och utländska ornitologer.

– Länge var ju detta ställe det enda i Västeuropa där man relativt enkelt kunde hitta den sällsynta taigablåstjärten. Det uppkom ett stort behov av organiserad fågelguidning och det var främst sådant som jag sysslande med under mina första år i Kuusamo. Först i samarbete med företaget Finnature och sen kom andra naturfotografer med i samarbetet. Täta fungerande nätverk är a och o för att kunna syssla med sånt här.

Ollis utländska naturfotografer och ornitologer är mest intresserade av fåglar som har en koppling till taigaurskog, till arktiska förhållanden, norrsken eller närheten till Ryssland.

Under vintern gäller det bland annat lappuggla, hökuggla, lavskrika, kungsörn, lappmes, spillkråka och strömstare. Under våren tjäder- och orrspel, tallbit, taigablåstjärt och salskrake, beroende varifrån kunden kommer. I maj och i augusti är fiskgjuse en tacksam art. Och förstås alltid björn.

En del av arterna kräver strategiskt placerade fotogömslen, som Olli med markägarnas tillstånd har etablerat runt om i området, och betalar för.

– Det finns många andra för oss nordbor vanliga arter som är eftertraktade för utländska fotografer. Till exempel vår vanliga knipa, Golden Eye, är en omtyckt pärla. Dessutom vacker. Och för en amerikanare är en vanlig domherre en höjdare! Lämpliga motiv finns det för alla kunder.

Snörika vintrar är populära bland landskapsfotografer, och i Kuusamo finns det fortfarande snö, tack och lov. Och norrsken, Aurora borealis. Men de flesta utlänningar vet inte hur man skall klä sig för snö och kyla.

– Jag har avtal med en annan företagare som förser kunderna med kläder, skor, handskar och annat som vintertid behövs i fält. Annars funkar det inte. Ibland gäller det också att lära dem gå med snöskor. Redan det är en exklusiv upplevelse.

En viktig sak som underlättat Ollis företagskoncept är närheten till ett flygfält.

– Det är livsviktigt för att kunna jobba med utländska kunder. Här är avstånden tillräckligt långa ändå, det är mer än hundra kilometer att köra från den ena ändan av Kuusamo till den andra.

Flygfältet var också en av de faktorer som i tiden gjorde att Hannu Hautala 1979 valde Kuusamo som bas för sitt naturfotograferande. Men den viktigaste faktorn är förstås naturen. I Kuusamo med omnejd finns det många nationalparker och olika typer av skyddsområden med intakt skogsekosystem.

– Detta är en sak som jag önskar att alla beslutsfattare i Finland skulle förstå, att se till att det finns tillräckligt med områden som lämnas i naturtillstånd. De kommer i framtiden att vara värda sin vikt i guld! Det går ju inte att i en handvändning återskapa det som en gång förstörts, till det kan krävas hundratals år.

Klockan halv sex bryter vi upp från ABC-cafeterian i Kuusamo. Olli åker hem till sitt kontor och jag kör ut till ett av hans fotogömslen på en gammal tjäderspelplats en halv timme utanför stan. I skogen är det ännu en halv meter snö.

Få se hur många tuppar som vårnatten kommer att bjuda på?"

I den norska fototidskriften Natur & Foto nr 1/2021 presenterade jag Olli Lamminsalo på 8 sidor, ilustrerat med hans bilder. Kul att läsa egna texter översatta till norska.