Det intressantaste skedet

God Jul! December i Åbo 2022. Foto: Håkan Eklund.

Det intressantaste skedet i ett bokprojekt är när ombrytaren börjar skicka sina filer, för korrektur – där text och bild bildar en helhet. Plötsligt växer boken fram, så som den ska bli. Det är där jag är nu, efter att ha jobbat med min bok sen första veckan i januari. Ett årsverk.

Nu har jag lagom med sysselsättning över jul- och nyårshelgen. Men ett behagligt sådant.

Trots att den röda tråden i min tredje bok, med titeln ”Vägen är mödan värd” (290 s), handlar om dokumentation i ord och bild, är det inte mina bilder det främst handlar om. Eller ens text. Men innan jag berättar mera måste finansiering för trycket ordnas, det får bli nästa år. Jag har inte bråttom.

Synd bara att jag under året iddes kasta bort några arbetsmånader med en årsbok för så kallade yrkesnaturfotografer: 240 sidor kvalitetsarbete i bild och text på tre språk - bortkastat på grund av några inkompetenta och korrumperade sabotörer som gömde undan resultatet och bedrog sina egna medlemmar och samarbetspartner. Sånt tycks det bli mer av i dagens förryckta värld.

Tidigt ute med specialresor

Ur Nature Exposed I (240 s, 2022). Artikeln ovan, text & foto: Håkan Eklund.

Också Jari Peltomäki är en pionjär inom naturturism i Finland. Främst är han som gammal ringmärkare och ornitolog fokuserad på fåglar och fotografering, med hela världen som marknad. Via Finnature arrangerar han skräddarsydda naturfotoresor för inhemska kunder utomlands, och för utländska till Finland och Nordnorge. https://finnature.fi/en/

Våren 2021 intervjuade jag honom i Limingo, som under natten avslutades med en spännande berguvsfotografering – en av hans specialiteter.

Artikeln ingår i Nature Exposed I, med allt textmaterial på tre språk. Anita Eklund översatte intervjun till finska och engelska. I årsboken har Finnature en helsidas annons, som under sju månader väntat i ett lager i Hyvinge. Så (miss)gynnar föreningen Yrkesnaturfotografer i Finland sina medlemmar, utan att vi andra vet varför den nerbantade styrelsen vill ha det så?

Här ett kort utdrag ur artikeln:

”- - - Jari Peltomäki berättar att han och hans dåvarande fru Ulla jobbade tillsammans i det gamla guidningscentret vid Limingoviken som byggts 1988.

– Hit kom fågelskådare från Storbritannien och andra västeuropeiska länder för att se gyllensparv (Emberiza aureola) som ännu då häckade här, säger Jari. När vi såg vilket intresse det fanns utomlands, att komma hit och söka vissa nordliga fågelarter, började vi smått fundera på att haka på.

Och så föddes Finnature som grundades 1992. Under de först verksamhetsåren i slutet av 1990-talet samarbetade Finnature med stora internationella fågelresearrangörer, som gav värdefull erfarenhet.

– Vi tog hand om deras grupper och guidade dem från Estland i söder till Finnmark i Nordnorge.

Och Jari som är en social person trivdes med fågelskådarna. Själv hade han inlett sina fågelstudier 1977, när han var tolv år. Följande år började han fotografera.

– Men det var nog handkikaren och tubkikaren som i många år var viktigare, tillsammans med ringmärkningsutrustningen. Sammanlagt har jag ringmärkt ca tjugotusen fåglar.

Som erfaren proffsornitolog har han tre ”Finlandskryss”, det vill säga han är den första som i Finland sett, bland annat ringand.

– Och sen har jag ett Norgekryss, inflikar Jari. Det var en större skrikörn. Dessutom har jag fixat en ny art för Rumänien och likaså en för Grekland.

En viktig del av Finnatures verksamhet har med fågelskydd att göra, bland annat att sätta upp holkar både för tättingar och ugglor. Eftersom det inte längre finns naturliga bohål i hårt hållna ekonomiskogar är holkar viktiga. I boken ”Pöllöt” (2013) som Jari Peltomäki gjorde tillsammans med den engelska fotografen David Tipling, berättar han bland annat om bokorgar som han satt upp för lappugglor i Uleåborgstrakten, de är inte hålbyggare, men kräver stora risbon som det inte alltid finns tillräckligt stora träd för. Ofta häckar lappugglor i gamla duvhökbon.

På tal om duvhök berättar Jari om hur det kom sig att Finnature fick en svårfotograferad uggla som fotostudiogäst.

– Vi har ett matningsställe för duvhök inte långt från Limingoviken. Plötsligt märkte vi att en berguv i skymningen började frekventera åteln, och idén var född. Vi monterade upp lämplig spotbelysning för nattfotografering, och se – en ny naturfotoprodukt som få företagare har, såg nattens ljus! I natt ska du få se hur det fungerar.

Det blev en spännande fotonatt. Berguvungar har jag ringmärkt, men aldrig fotograferat vuxna berguvar från ett gömsle.

En erfarenhet rikare kör jag riksåttan hem till Åbo.”

En pionjär med verksamhet i gränszonen till Ryssland

Lassi Rautiainen är pionjären bakom kommersiell björnfotografering i Finland. Här med en unik bok som han gjort på engelska, tyska och finska, om interaktionen mellan varg och björn i vild natur. Foto: Håkan Eklund, ur Nature Exposed I, som av okänd anledning aldrig nådde längre än till ett undangömt lager i Hyvinge, utgiven av Suomen ammattiluontokuvaajat SAL ry. (Yrkesnaturfotografer i Finland SAL r.f.).

Boken (utkom i början av maj 2022, tryckt i 1500 ex.) tycks inte finnas till försäljning; den har endast delats ut till den ”inre kretsen” i föreningen. Orsak okänd.

Lassi Rautiainen som har sina fotogömslen i Kuhmo, i gränszonen till Ryssland (får vara ifred för obehöriga) är mycket välkänd bland svenska och norska naturfotografer. https://www.wildfinland.org/ I årsboken har han en helsidesannons, som nu gläder boklagret ...

Här ett kort utdrag ur intervjun jag gjorde med honom i årsboken; texten översatte min fru till finska och engelska:

”Ursprungligen var det inte alls meningen att Lassi Rautiainen skulle bli en naturfotoentreprenör. Han var  utbildad lärare, men hann inte tillbringa så mycken tid med det yrket när journalistiken och fotografering tog honom med hull och hår. I decennier försörjde han sig som frilansjournalist med idrott och natur som specialitet; småningom tog naturfotograferingen helt över.

 Otaliga är de artiklar om vild tajganatur som han publicerat i inhemsk och utländsk press, på den tiden när det gick att sälja text och bilder och livnära sig på det. Om Hannu Hautala var mest intresserad av fåglar var det däggdjur som fångade Lassis intresse.

 – När jag och några andra småningom kom underfund med hur björnar kunde fotograferas blev de min stora passion. Liksom järv som kom på ”köpet”, varg kom långt senare in i bilden. Men jag hade inget intresse av att bli fotosafari-arrangör, att det blev så hade med trycket från andra fotointresserade att göra. Först via publicerade artiklar som skapade ett sug efter likadana upplevelser, och sen via naturfotokvällar runt om i Norden.

 Speciellt minns Lassi en stor bildvisningsturné runt om i Sverige tillsammans med naturfilmaren Bosse Kristiansson (1949–2015). Det var björn som gällde och det var under sådana naturfotokvällar som kundnätverket skapades, utan att Lassi då ens var medveten om det. Wildlife-turism var ett okänt begrepp i Norden, det var ju sådant man åkt till i Afrika. Eller till Alaska.

 Speciellt blev Björn-Bosse känd för en filmdokumentär där han under flera år, i samarbete med Lassi Rautiainen, följde med en björnfamiljs öde vid den finsk-ryska gränsen i Kuhmo.

  – Det var många i Sverige som sett våra bilder och filmer av björn i vild tajgaskog och ville komma till Kajanaland för att följa med mig på björnfotografering. Och de var beredda att betala för det. Likadant var det med norrmännen, i Norge sköt man ju bort alla rovdjur. Och sen hade vi Mellaneuropas folkrika länder där det inte ens fanns björnar. Marknaden och intresset bara växte

 Från och med 1991 startade Lassi kommersiell björnfotografering i liten skala, den första i Finland – och i Europa. Sen bara växte verksamheten i takt med publicitet och fotografernas egna nätverk. Själv har han också gett ut ett tjugotal böcker, de flesta med rovdjursmöten som röd tråd. Vildmarks-PR av bästa sort.

 –  Sen kom den ”digitala revolutionen”, säger Lassi, och en helt ny kategori naturfotointresserade växte upp som svampar ur jorden. Samtidigt som det blev omöjligt att leva på bildförsäljning skapades nya möjligheter att i stället sälja fotomöjligheter för intresserade, som inte hade tid med alla de arrangemang wildlife-fotografering kräver.

 Han nämner om en rapport som Yrkeshögskolan i Kajana gjort bland sexton företagare med wildlife-fotografering som specialitet. Enligt den är verksamheten av stor betydelse för avfolkningsbygderna i östra och norra Finland.

 – Dessutom har utländska kunder via detta fått upp ögonen för Finland, och kommer på nytt med sina familjer, säger Lassi.

En lång historia.”

Som bäst i norr

"Det nordiska ljuset, årstidsväxlingarna, snön, isen, norrskenet och natthimlar fria från ljusföroreningar - samt en mångsidig flora och fauna, gör att förutsättningarna för en mångsidig naturfotografering är stor i norra Finland."

Så inleds en artikel på sex uppslag i Nature Exposed I. Textförfattare och fotografer är duon Arto Komulainen och Jari Rajanen. Texten har jag översatt från finska till svenska. Ett exempel på innehållet ur en strålande fin årsbok, som endast nått ut till ett fåtal.

Så kan det gå.

En märkliga historia

Ja, du Staffan Widstrand/N (Wildnature), vi var många som blev bedragna. Årsboken Nature Exposed I (240 sidor), den första i sitt slag, har nu tillbringat sju månader i ett lager (1400 ex, med ett marknadsvärde på ca 35 000 euro).

Till ingen nytta.

Varför den nya (dysfunktionella) styrelsen för den lilla föreningen Yrkesnaturfotografer i Finland SAL rf (ca 60 medlemmar) inte brytt sig om att marknadsföra den kvalitativa naturfotoboken vete fåglarna. Inte ett ord om årsboken på föreningens hemsida (https://ammattiluontokuvaajat.fi/), som fortfarande bara är på finska – och dessutom inte uppdaterats på åratal.

Inte ens föreningens medlemmar har fått den hemskickad; endast ett 20-tal som mötte upp på föreningens vår- och höstmöte har (enligt hörsägen) fått plocka åt sig den fina publikationen. Årsboken kom ur trycket i början av maj 2022.

Back to square one.

Årsboken kom till när föreningen under ett år hade en kreativ och utåtriktad ordförande (f.d. Finnairpilot). Då hade vi krafter i styrelsen som ville nå utanför Finlands gränser, som vissa insnöade tydligen inte gillade.

Jag blev chefredaktör för årsboken och lyckades få med ett 20-tal medlemmar att berätta kring sitt fotograferande. Dessutom intervjuade jag fyra kända finska yrkesnaturfotografer (Hannu Hautala, Lassi Rautiainen, Jari Peltomäki och Olli Immonen) som också har helsidesannonser med – de lever på sin verksamhet, och behöver nå ut till kunder. Jag intervjuade också världskända Staffan Widstrand/N och den framgångsrika Arnfinn Johansen/NN för att visa på företagsamma naturfotografer som tagit steget ut i den ”stora världen” och gör bra ifrån sig. Samtidigt berättade de kort om föreningarna Naturfotograferna/N i Sverige, och motsvarande Norske Naturfotografer/NN i Norge.

Allt material i årsboken är på tre språk: finska, svenska och engelska. Ett jädrans arbete att översätta, och få till i tre parallella spalter i boken. Vi hade fått ett understöd på 16 000 euro från organisationen Finnfoto, för just det ändamålet – att göra föreningen och dess medlemmar mera kända utanför den inskränkta finska skogen. Både finansiären och de medverkande medlemmarna blev bedragna. Publikationer som göms undan i ett lager är till ingen nytta – som den nya styrelsen tydligen tycker är ok. Utan att bry sig om alla som blivit lurade.

Nu har medlemmar berättat att en ny årsbok är under produktion, Nature Exposed II, där man ska lämna bort svenskan. Typiskt finskt agerande. Ändå är det bara på svenska som Nature Exposed I har blivit uppmärksammad, i Camera Natura och i finlandssvenska Finlands Natur (jag skickade recensionsex till press/facktidskrifter).

Inte ens i den finska naturfototidskriften Luontokuva (”Naturbild”) har årsboken nämnts; varför vet jag inte. En tidskrift som ges ut av en naturfotoförening med  nästan 3000 medlemmar. Och att ge ut ett nytt nummer, innan man ens lärt sig marknadsföra och sälja det första, låter märkligt. Men se, får man gott om finansiellt understöd - tar man emot. Och har man gott om pengar i kassan, behöver man varken marknadsföra eller sälja ...

Men det låter inte speciellt proffsigt av en förening för proffs (Yrkesnaturfotografer), som inte kan sälja en trycksak ... som gjordes för att marknadsföra den egna föreningen. Ingen vet hur och var årsboken kan köpas. Här ska tilläggas: medlemmarna är proffs, de som leder förening är tydligen föreningsamatörer. Troligen ligger det nån typ av alfahannementalitet i bakgrunden - a long story. Jag som finlandssvensk (inte tillhörande styrelsen, eller den inre alfahannecirkeln) var tydligen fel person att få detta projekt igenom.

Men jag gjorde mitt, resultatet blev strålande tack vare alla medverkande, och tänker inte blanda mig i vad de tänker göra med sitt boklager. Men man kan ju inte låta bli att förundra sig.

Outgrundliga äro Herrens vägar.