Att krypa i gräset

Käringtand (Lotus corniculatus), Runsala 12 juli 2008. Foto: Håkan Eklund.

Det blev ändå en fin dag; regnade på natten.
Sen en fin dag. Låg kvällssol är perfekt för växtfotografering. Hittade ett stort bestånd med lågväxande käringtand bredvid vägen till ön Runsala (Åbos stolthet med landets största ekskog, bland mycket annat).

Parkerade bilen och kröp sen omkring på marken för att komma åt en låg vinkel och det fina ljuset. Växterna var bara 10 cm långa; käringtand tillhör släkten ärtväxter och är mycket vanlig på lämpliga växtplatser.

Det var nog en och annan bilist som bromsade in och funderade vad det är för en dåre som ligger på magen rak lång i klorofyllen. Men sånt får man ju bjuda på om det skall bli bilder.

Omväxlande fotoljus

Mjölkört (Epilobium augustifolium), Hirvensalo, Åbo 11 juli 2008.
Foto: Håkan Eklund.

Så blev det mulet igen och regnväder är att vänta. Suck. Men ändå kan ljuset vara hur spännande som helst. Passerade i kväll ett bestånd med möjlkört och de ljust violettröda kronbladen lyste upp grådasket, precis som om de riktigt kom till sin rätt i just detta ljus.

Det är ju ljuset som gör detta med fotografering så intressant; det växlar ju hela tiden och modellerar om motiven stup i kvarten.

I den superintressanta boken "Kan man äta sånt?" av Inger Ingmanson (Raben Prisma 1978) skriver hon att mjölkörten har minst 85 olika namn på svenska. Det antyder också vilken betydelse örten haft för människor under tidigare generationer. Namnet mjölkört kommer från tron att växtens blad ökade kornas mjölkningsförmåga. Namnet rallarros från noteringen att denna växt etablerade sig först på banvallarna och följde alltså rallarna på deras väg genom Sverige och Finland.

Under dåliga tider användes rötterna (torkade och rostade) till allt möjligt, bl.a. som ersättning för kaffe och för att dryga ut mjöl.

Doftar gott

Älggräs (Filipendula ulmaria), Uggleskogen, Hirvensalo 11 juli 2008.
Foto: Håkan Eklund.

En härlig, solig och varm sommarmorgon. Sådana tas emot med tacksamhet. Var förstås ute med hunden och kom att tänka på hur samma rutt såg ut för sex månader sen. När jag med "ljus och lykta" fick söka fram något att fotografera. Nu är det bara att välja och vraka.

Vid stigen in till uggleskogen håller ett bestånd med älggräs på att slå ut i blom. Den gillar ljus och det är förstås ingen slump att den valt kanten mellan ljus och skugga. Inne i lunden ligger det mesta i skugga nu, bladverket i krontaket är kompakt.

Älggräsets blommor är samlade i en rikblommig och förgrenad "kvastlik" blomställning. Hela växten doftar gott. Älggräsets småblad liknar almblad, därav namnet ulmaria, från almens latinska namn ulmus. Älggräset eller älgörten har fått sitt svenska namn av att den är omtyckt av älgar. Också kor gillar att äta älggräs.

Natt på ön

Sundet mellan öarna Satava och Kakskerta, Åbo 10 juli 2008.
Foto: Håkan Eklund.

Gjorde en tur runt "hemöarna" Hirvensalo-Satava-Kakskerta strax efter solnedgången. Här vid det smala sundet mellan Satava och Kakskerta drog morkullan, rörsångare och näktergal gjorde försök till sång och en fritidsfiskare kom hem "från sjön".

Och jag som hade tänkt cykla mycket här på öarna under försommarnätterna för att kolla in sjungande fåglar, eventuella nattskärror och hornugglor - men av det har inget blivit av. Jag har varit alldeles för mycket borta, och när jag har varit hemma har det antingen varit dåligt väder eller annat.

Har nu som sängfösare plockat fram en mysig bok, nämligen "3 landskap" av Tore Abrahamsson som ingick som bok nr 6 i en naturfotoserie som Fyra Förläggare Ab i Helsingborg gav ut i slutet av 1970-talet. Det var en intressant serie som handlade om olika motivområden för naturfotografer.  3 landskap handlar om Nordkoster, södra Gotland och svenska fjällvärlden.

Kvällsblad

Vassblad i kvällssol, Hirvensalo, Åbo 10 juli 2008. Foto: Håkan Eklund.

Det blev ett blad till idag. Passerade ett parti med vass i ett dike nu under kvällsvandringen med hunden. Solen lyste vackert mellan bladverket, kunde inte låta bli att stanna och ta några bilder.

Men det var lättare sagt än gjort; vinden rörde om i bladverket mest hela tiden och hunden drog i kopplet ...

Detta med kombinationen hund och kamera är ju ett kapitel för sig. Fördelarna är ju att man tvingas ut hela tiden, och när man ändå skall vandra på hundens villkor så ger det mig stimuli att utnyttja den tiden till att spana efter motiv. Enklare skulle det vara att fota utan hund, men då skulle många vandringar inte alls bli av - alltså är hund och kamera en fungerande kombination. Trots allt.