Längs stigen hem

Den späda har stora löv (lönn), den kraftiga små (sälg). Hirvensalo, Åbo 4.10.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 278/366.

Ett fotografiskt livsverk

Ett uppslag ur Heikki Willamos exklusiva bildverk "Metsä minussa" (= Skogen i mig) som nyss kommit ut.

Under trettiotre års tid har skogen, speciellt gammelskogen, varit naturfotokonstnären och författaren Heikki Willamos fotostudio. Nu finns hans bästa bilder från 1987 -2020 samlade i ett vackert verk på 240 sidor, i stort format.

https://parvs.fi/en/books/metsa-minussa/

Idag, när resterande små skogsplättar med äkta gammelskog mera påminner om teatersalongskulisser, känns ordet studio mera relevant än det av många amatörer (gäller också många naturfotografer) så omhuldade ordet vildmark. Skogsvildmark. Ödemark. Det finns ingen vildmark kvar i Finland, bara kulisser av vildmarksrester.

Allt har tämjts för skogsindustrins intressen och behov, med hjälp av  skogsägare och -organisationer som fallit för propagandan: att skogsindustrins metoder är lika med skogsskötsel.

Det är det INTE. Det är att missbruka språket, både på svenska och finska (metsänhoito, - hoito).

Det är inte vård när livsmiljöer förintas, där en massa arter beroende av riktiga skogar plånas ut när de via hyggen förvandlas till industriplantager. Skogsbruk är det korrekta ordet för verksamheten, inte skogsvård. Skall ordet vård användas måste det väl då heta virkesvård, när det är virket som är det viktiga. Inte skogen. Skog är mera än virke ...

Så länge s.k. skogsvårdsföreningar kallar kalhyggesverksamhet (året runt ...) för skogsvård, då har något gått fel. Då luras okunniga människor. De borde heta skogsbruksföreningar, det är -bruk de sysslar med. Att producera billig råvara för industrin.

Att biomassan, dvs. industrivirke gynnas, är förstås bra, men det får inte ske med den effektivitet som dagens mekaniserade system och metoder möjliggör, som gör att de skogsfåglar som t.ex. Willamo dokumenterat i gamla skogar helt enkelt försvinner. Sakta men säkert. Många populationer har minskat med åttio procent det senaste halv seklet.

Eftersom de flesta skogsägare saknar skoglig utbildning blir de lätt lydiga lakejer och tror sig vara duktiga skogsvårdare när de följer industrins rekommendationer (förankrade via skogspolitik, lagstiftning och s.k. skogsvårdsföreningsverksamhet).

De förstår inte att alla övervintrande skogsmesar, lavskrikor under hela barmarksperioden efter häckning samlat mat som göms i träd, helst täta granar (gärna rikligt lavbeklädda ...). Och inne i gamla täta granar hittas också övervintrande spindlar och andra insekter. Mat för vinterfåglar. Sen kalhuggs deras skog, och all mat för vintern tas bort. Och de hålträd och murkna stubbar som mesar och skogsugglor behöver för häckning, putsas likaså bort. Detta som ett litet exempel.

Dessutom får ju skogarna kalhuggas mitt under häckningstiden, som egentligen måste anses som ett miljöbrott ...  där allt stryker med. Samtidigt ojar vi oss över det som sker i Brasilien, när stora skogsområden förvandlas till boskapsfarmer för att producera saftiga steker att stilla vår egen aptit med.

I en intervju för Suomen Kuvalehti 25.9.2020 (kuva = bild, lehti = tidning) säger Heikki Willamo att han skulle bli galen om han skulle börja fotografera hyggen och avverkningsspår i skogen, som numera tagit över de skogar han en gång började fotografera i. Det är bara mindre fragment som skyddats, "som man traskar igenom på några minuter".

I och med denna bok avslutar han sin tre decennier långa gammelskogsdokumentation och sörjer för det som vi lämnar över till yngre generationer.

Kvantitet är inte synonymt med kvalitet. Med alltför få förstår detta.

Vackraste stället i byn

Bruksgården vid Kimo Bruk. 3.10.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 277/366.

I en utpräglad agrar miljö som min hemby är, finns det inte mycket som i sig kan anses "vackert". Det mesta är produktionsinriktat, och ju större aktiva gårdar är, desto mera "industrialiserade" blir de. På gott och ont.

Det vackraste området har koppling till Kimo Bruk, grundat 1703, och var  Finlands mest produktiva järnbruk 1792. Det KB-märkta järnet fraktades med egna skutor från Oravais till Stockholms järntorg (finns i nuvarande Gamla Stan). Järnet exporterades vidare från Stockholm till övriga Europa.

Bruksgården på bilden ovan, i folkmun kallad herrgården, är huset där brukets förvaltare bodde. I parken runt gården finns en mängd ädla lövträd och utländska barrträd, som normalt inte växer vilt på dessa breddgrader. Här såg jag min första flygekorre i slutet av 1970-talet.

Någon stor herrgård i egentlig mening uppfördes aldrig i Kimo eftersom brukets ägare oftast bodde på annan ort. Då drevs bruket av förvaltare och bruksgården var såväl förvaltarens bostad som kontor. Endast 19 ägare har bott i Kimo och förvaltat bruket själva. 

Husets äldsta del är från 1700-talet, den byggdes efter den stora branden 1762. Bruksgården har byggts till flera gånger. 

Förvaltarbostaden ändrades och byggdes till under 1800-talets senare hälft så att den fick sitt nuvarande utseende. På 1960-talet genomgick den en grundrenovering.  Verandan som löpt längs nästan hela långsidan togs bort och ersattes med de två förstukvistarna. Inredningen moderniserades enligt dåtidens krav. 

Bruksgården har idag återfått gammaldags prägel, i och med att Stiftelsen för Kimo Bruk, i början av 2000-talet renoverade det anrika huset. Oravais Hembygdsförening har inrett huset i gustaviansk stil. 

I dag är bruksgården en beställningsrestaurang med plats för 100 matgäster; där hade vi sonens studentfest 2010 för släktdelen i Österbotten.

Så liten är världen

Med kaja som husvakt. Vörå 2.10.2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 276/366.

Vörå är en gammal och rik odlingsbygd, så än idag. De flesta hus och gårdar är stora, moderna och ibland också vackra. Med snudd på "Solsida".

Men jag är ingen turistfotograf som har till uppgift att visa upp det man är stolt över. Jag tilltalas av allt det som skapar frågor, typ: vad hände här?

Passerade detta hus med en avvikande arkitektur. Liknade ett "Amerikahus", åtminstone hade inte byggaren följt byns normer. Också det att huset tydligen varit gulmålat avviker från traditionens röda hus med vita knutar.

Och nu står det öde med en kaja som enda livstecken. Skulle gärna veta mera; kanske tar jag reda på det en vacker dag.

Innan bilden togs hade jag och fru A återvänt till "brottsplatsen", till biblioteket för onsdagskvällens bokprat. Vi hade fått syn på några titlar som vi ville låna. Och då träffar jag en verklig överraskning, en äldre herreman som visade sig vara något utöver det vanliga. Lärd, beläst, berest och tydligen något av en f.d. äventyrare som jobbat och bott i många afrikanska länder. Han hade varit jaktsafari-ledare, hade ägt bokhandel i Sydafrika - och en massa annat.

Jag råkade berätta hur överraskad jag var när jag i en bokhandel i Kapstaden i februari 1994 hade blivit betjänad av en dam som bytte till svenska när hon såg mitt kreditkort. Förstås frågade jag hur det kom sig att hon pratade svenska? Hon sade att hon varit gift med en svensk-österbottning från Terjärv.

"Det var min fru", säger mannen framför mig, bland bibliotekshyllor i Vörå. Som var född i Österbotten, men växt upp i England.

Och sen kände han min barndomskompis som flyttade till British Columbia i slutet av 1980-talet ...

Så liten är världen.

Och österbottningar har alltid lockats ut i världen.

Fusk i skogen

Kvarlämnat fuskverk. Harjux 1 oktober 2020. Foto: Håkan Eklund. Nr 275/366.

Strövade i skog och kom till ett litet hygge. Möttes av en massa plantlådor som i sig är slarv. Att bara lämna skräp efter sig. Men tre av lådorna var fyllda med döda och döende tallplantor! Varför? Enligt informationen på lådorna hade plantorna levererats i maj detta år (2020).

Kollade en del av hygget och där hittades heller inga plantor, trots högläggning och relativt bra planteringsmark, dvs. inte så stenigt som det ofta är i Österbotten.

Hur sånt här är möjligt vet jag inte?

Tydligen finns det inga skogsfackmän längre som rör sig i fält; de sitter väl för det mesta i sina kontor och styr allt via laptops och mobiltelefoner ...

Detta var ett litet hygge en bra bit inne i en skog, utom synhåll från vägar, och då är väl risken liten för att någon skall kolla upp jobbet.

Men någon måste ju äga skogsmarken; finns det verkligen ingen som bryr sig? Som rör sig i fält?

Såg en blå kärrhök hona när jag kom ut ur skogen, jagande lågt över stubbåkrar. En trevlig nordlig glesbygdsart som är svår att inventera.