Utveckling till vad då

Miljön som försvann. Brokärr, Kimo ådal. Tidigt 1970-tal. Foto: Håkan Ekund. Nr 256/365.

När jag läser om Vilhelm Moberg slås jag av hans starka förankring till det gamla agrara samhället. Fram till 1950-talet, när hans Amerikaengagemang med utvandrareposet började skapas, var han en utpräglad provinsförfattare som inte gillade hur storbönderna styrde och ställde i byarna, på de svagas bekostnad -  som utgör den röda tråden i många av hans romaner. Som också delvis var orsaken till den massiva utvandringen från bl.a. Småland (och Österbotten) till Amerika.

I byn där jag växte upp var alla småbrukare som hade 5-7 kor, några grisar, höns, några får, 1 häst och en traktor, kanske 20 ha odlad jord och lite mera skog. I varje familj fanns det minst fem barn - och alla klarade sig rätt bra. Det som begränsade gårdarnas storlek var arbetsstyrkan; man hade inte mer än vad man klarade av inom familjen. Det handlade ju om tungt, fysiskt arbete. Många arbetsskeden var ju baserade på manuellt arbete; ett hantverk i sig. Samtidigt gynnade det småskaliga en rik biodiversitet i odlingslandskapet (en massa kantzoner längs öppna diken t.ex.) och ingen sysslade med kalavverkning i skog; bondeskogen var också ekologiskt rik jämfört med dagens industriplantager.

Alla i familjen jobbade på gården och ingen hade löneinkomst utanför, vi som var barn hjälpte till under all ledig tid från skolan. Min föräldrageneration var de sista småbrukarna i min hemby; från och med 1980-talet och framåt började allt förändras.

Idag kan ingen leva på ett småbruk, alla små jordbruk har köpts upp av de få som blivit kvar som bönder och allt har mekaniserats. Ändå har de svårt att klara sig, så hårt är producentpriserna pressade. I andra länder är ju jordbruket än mer industrialiserat, som kan producera billigare ...

Eftersom det inte finns några billiga priser, allt har ju sitt pris, är det någon som skall betala mellanskillnaden. Antingen mindre företagare via sin (uteblivna) lön, men framförallt har naturen tagit stryk ... (ekologiskt utarmat pga monkulturer, gifter, täckdikade fält, bortputsade livsmiljöer och så vidare). Det samma gäller skogen.

Skogsbacken på bilden ovan var mitt naturparadis där jag som 13-åring började lära mig fåglar. Skogen fyllde jag med fågelholkar och otaliga är de spännande fågelmöten jag noterade i mina fältdagböcker. Och pappas gamla hölada i skogskanten hörde ju till den gamla odlingsmiljön. Bilden har jag tagit från hemgården.

Sedan decennier tillbaka är både ladan och den hemlighetsfulla skogen borta; en välartad tallplantering har kommit i stället. Allt sådant kallas utveckling. Ibland infinner sig frågan: utveckling till vad då?

I Mobergs spår

Skriver emigrantartiklar för Vasabladet. Kvevlax, Österbotten, december 1983. Foto: Anita Eklund.

Det går inte att ta miste på inriktningen av "inredningen" att döma; den här tiden älskade jag Amerika! På kartan i bakgrunden i sovrummet i vår mediokra radhuslägenhet kan jag svagt skönja inritade rutter, hur jag och fru Anita två gånger körde runt hela USA och Kanada i Greyhoundbussar ...

Jag var varken fotograf eller journalist, jag var en helt vanlig skogstjänsteman (som hade text och foto som hobby) på ett statligt kontor (1980-1984) i Vasa, som hade tagit tjänstledigt 6 + 2 månader för att på egen hand åka runt och söka upp svenskösterbottniska emigranter runt om i Nordamerika. Då fotograferade jag med en Canon F 1 som jag köpt av en styrman som bodde i U.K. = smuggelgods ... (kameran blev stulen i Fiji, var borta i 4 år tills jag fick den tillbaka - polisen hade fångat en hälare ...).

Tyvärr gick en stor del av den första resan till att jobba för uppehälle (vi hade sålt bilen och alla möbler ...), flera månader i N.Y.C med österbottniska "Raised Computer Floor"-bolag och sedan med allehanda ströjobb i Vancouver, B.C. (målade en lastbil, jobbade som takläggare). A loooooong story.

Det blev ca 10 helsidesartiklar för VBL, men det mesta förblev opublicerat.

Nu borde jag göra något åt materialet; borde till börja med åka dit på nytt för att kolla vad som finns kvar av de emigranter (barn/barnbarn?) som jag träffade. Jag har ju aldrig haft tid att tänka på de här sakerna, mitt liv fram till dagens "friherretillvaro" har varit rätt involverande, där det främst gällt att serva andra ...

Har nu kommit till de kapitel i Moberg biografin där han tar tag i sitt mest kända verk, utvandrartrilogin, och flyttar till USA för att göra research och skriva. Bara så igenkännande ...

Att jag vet att denna bild är tagen i december 1983 ser jag på kalendern på väggen till vänster (när jag förstorar i LR); den fick jag av Ervin Niemi som hade Helsinki Bar i Butte, Montana  - en historia i sig.

Vad vore livet utan bilder

Familjen Eklund i Gaborone, Botswana 1993. Foto: Håkan Eklund. Nr 255/365.

Hundar är kloka. Jag har kameran på stativ för att ta en familjebild i vårt Afrikahem, och hunden tittar förstås på oss - en kamera är väl inget att titta på? En död grunka; han undrade istället vad vi höll på med.

Hittade papperskopian i en "skolåda" idag när jag sökte bilder för ett bokprojekt. Våra Fijidöttrar gick i Svenska skolan (fru Anita var musiklärare och jag var viceordförande i skolans direktion). Sonen Robert var 2,5 år på bilden.

Det var härliga år (1992-94) i landet; massor med svenska biståndsprojekt (och norska o danska) och sen vårt finska skogsskolningsprojekt som jag jobbade med. Detta var ju året innan Mandela blev president i R.S.A., våra skandinaviska projekt var till för att minimera beroendet i randstaterna runt det rasistiskt vita Sydafrika.

När vi kom hem 1994 var det "lama" (finskt ord för verklig lågkonjunktur) i Finland, och vi var arbetslösa/snuttjobbade i många år innan allt ordnade sig.

Skolningsprojektet jag hade åkt till i Botswana skulle pågå i 7 år, som gladde mig när vi for. Sen blev det bara två år för att finska staten halverade alla biståndsprojekt pga lågkonjunkturen (delvis beroende på att den lukrativa ryska marknaden hade kollapsat i takt med Sovjetriket ...).

Det var krut i den mannen

Kunde vara Mobergs Småland. Reso, Egentliga Finland 11.9.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 254/365.

Att läsa biografin om Vilhelm Moberg ("Mannen i skogen" av Jens Liljestrand) är verkligen intressant, trots att jag bara hunnit till sida 282 (av 733). 

Förutom att jag lär mig mer om mannen själv så lär jag mig om mycket om hans olika romaner och skrivprojekt (om innehåll, och hur de togs emot), och om förändringarna i det svenska samhället.

Under andra världskriget var han synnerligen irriterad över det tyska inflytandet i svensk politik, att man hukade sig för Hitler och införde censur! Tyskarna fick ju för sina trupp- och vapentransporter fritt tillträde till svenska hamnar och hela järnvägsnätet. Och att 17 tidningar drogs in den 13.3.1942 för att de rapporterat om (tysk)tortyr i norska fängelser och koncentrationsläger, var ju något som fria författare aldrig kunde förlåta. Eyvind Johnson återgav sin syn på detta i romanen "Krilons resa" som kom ut 1942.

När Finland i juni 1941 började samarbeta med tyskarna för att bekämpa Röda armen tar Moberg avstånd från Finland (han hade ju varit en stor Finlandsvän under vinterkriget), han skriver:

"Vi kan inte kämpa med kvisslingar och nazister mot ryssarna, hur stora skurkar de ryska kommunisterna än är! För självklart har jag icke på något sätt ändrat mening på Stalinjävlarna".
 
Inte gillade heller Mannerheim tyskarna, och han avskydde Hitler och nazisterna - men vi stod ensamma mot mäktiga Sovjetunionen. Utan tyskarnas hjälp hade vi aldrig lyckats stoppa ryssarna! Så kan det gå ibland i elakt spel ...

Tack vare tysk hjälp klarade vi oss ur fortsättningskriget (1941-44) med självständigheten intakt; sen hamnade vi ju att kasta ut våra forna tyska vapenbröder i Lapplandskriget (hösten 1944-våren 1945) som ingick som ett ultimatum för att sluta fred med Stalin och hans mäktiga Sovjetrike. Tyskarna brände ju sen ner hela Lappland vartefter de retirerade upp till Nordnorge.

Moberg fick tycka vad han ville om vår Tysklandskoppling; man kan inte alltid välja sina vänner.

Samma gäller för Sverige, som indirekt hjälpte tyskarna mot Norge ...

Granskar vid dörren

Den bistra dörrvakten. Åbo stadsbibliotek (gamla delen) 10.9.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 253/365.