Utveckling till vad då

Miljön som försvann. Brokärr, Kimo ådal. Tidigt 1970-tal. Foto: Håkan Ekund. Nr 256/365.

När jag läser om Vilhelm Moberg slås jag av hans starka förankring till det gamla agrara samhället. Fram till 1950-talet, när hans Amerikaengagemang med utvandrareposet började skapas, var han en utpräglad provinsförfattare som inte gillade hur storbönderna styrde och ställde i byarna, på de svagas bekostnad -  som utgör den röda tråden i många av hans romaner. Som också delvis var orsaken till den massiva utvandringen från bl.a. Småland (och Österbotten) till Amerika.

I byn där jag växte upp var alla småbrukare som hade 5-7 kor, några grisar, höns, några får, 1 häst och en traktor, kanske 20 ha odlad jord och lite mera skog. I varje familj fanns det minst fem barn - och alla klarade sig rätt bra. Det som begränsade gårdarnas storlek var arbetsstyrkan; man hade inte mer än vad man klarade av inom familjen. Det handlade ju om tungt, fysiskt arbete. Många arbetsskeden var ju baserade på manuellt arbete; ett hantverk i sig. Samtidigt gynnade det småskaliga en rik biodiversitet i odlingslandskapet (en massa kantzoner längs öppna diken t.ex.) och ingen sysslade med kalavverkning i skog; bondeskogen var också ekologiskt rik jämfört med dagens industriplantager.

Alla i familjen jobbade på gården och ingen hade löneinkomst utanför, vi som var barn hjälpte till under all ledig tid från skolan. Min föräldrageneration var de sista småbrukarna i min hemby; från och med 1980-talet och framåt började allt förändras.

Idag kan ingen leva på ett småbruk, alla små jordbruk har köpts upp av de få som blivit kvar som bönder och allt har mekaniserats. Ändå har de svårt att klara sig, så hårt är producentpriserna pressade. I andra länder är ju jordbruket än mer industrialiserat, som kan producera billigare ...

Eftersom det inte finns några billiga priser, allt har ju sitt pris, är det någon som skall betala mellanskillnaden. Antingen mindre företagare via sin (uteblivna) lön, men framförallt har naturen tagit stryk ... (ekologiskt utarmat pga monkulturer, gifter, täckdikade fält, bortputsade livsmiljöer och så vidare). Det samma gäller skogen.

Skogsbacken på bilden ovan var mitt naturparadis där jag som 13-åring började lära mig fåglar. Skogen fyllde jag med fågelholkar och otaliga är de spännande fågelmöten jag noterade i mina fältdagböcker. Och pappas gamla hölada i skogskanten hörde ju till den gamla odlingsmiljön. Bilden har jag tagit från hemgården.

Sedan decennier tillbaka är både ladan och den hemlighetsfulla skogen borta; en välartad tallplantering har kommit i stället. Allt sådant kallas utveckling. Ibland infinner sig frågan: utveckling till vad då?

2018-09-13 21:26   Mats Axelsson

Utveckling har nog blivit ett brett mantra, vare sig det behövs eller ej.
/MA