Grande finale

Installerad på ön. Fagerö, Pyttis 8.6.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 159/365.
.
Körde österut halva dan, kom på kvällen ut till en vacker utskärsö rakt söderom Pyttis: Fagerö i östra Finska viken, inte alldeles långt från gränsen till Ryssland, med utsikt till ön Hogland - som ryssarna tog efter kriget.

Sista fotoutflykten med en del av mina adepters, som ville fira med kvalitetsdryck. Uppskattas. Vi bor flott på en gammal byskola (skolan stängdes 1964) som byggts om till B & B. Mysigt. Utanför sjunger busksångare och flodsångare, mitt i natten.

Hoppas i morgon på lundsångare, en östlig art som ofta hittas på öar.

Stagnation

I solnedgången, utanför dörren. Hirvensalo, Åbo 7.6.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 158/365.

Sitter och läser nyutkomna "Luontokuva" (Naturfoto) nr 3/2018 som ges ut av den finska naturfotoföreningen som har ca 3000 medlemmar; hedervärdigt i sig.

Ok, visst är det alltid lika välkommet att bekanta sig med innehållet, men ändå - på något vis känns materialet bara så färdigtuggat.

Jag saknar mera reportageliknande innehåll, som karaktäriserar andra typer av fotomagasin med intervjuer, resor, spänning, utmaningar, experimentlusta etc. Men nej. Naturfototidningar är alldeles i onödan tråkiga och konservativa; allt skall vara så lagom.

Det skulle ju finnas så mycket spännande att dokumentera (vargskräck, varghat, tjuvjakt, naturexploatering, giftskandaler, nya upptäckter, naturskyddsframgångar, artpresentationer om vinnare och förlorare, forskning ...). Allt med koppling till natur, och samhällets påverkan av natur (ofta negativt ...).

Naturfotografering handlar alldeles för mycket om vackra bilder, teknisk perfektionism och prylnördighet, som i sig distanserat sig från verkligheten: dvs. en natur som inte mår bra (plast i haven, ekologisk utarmning av de flesta habitat, etc.). Naturfoto skulle ha mycket att lära från pressfotografer, som exponerar sådant som kräver diskussion och åtgärder. Angående brännande, aktuella ämnen.

Själv hittade jag en av mina bilder med i numret, en helt vanlig (och tråkig) landskapsbild från finska Utö på vintern, en "semifinalbild" ur den stora finska tävlingen Årets naturbild, som också diskuteras i en kolumn, en tävling där ett nytänkande efterlyses.

Hem med tre byten

En legendarisk tobaksfabrik. Jakobstad 5.6.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 157/365.

Gjorde ett kort nedslag i den anrika tobaksstadens bokhandel, efter att ha noterat att mitt favoritantikvariat lagts ned.

Kom ut med tre lokala produkter: fotoboken "Ljus över skären" av läkaren och naturfotografen Bo Isomaa, "På hemligt uppdrag i Larsmo 1917" av en lokal arbetsgrupp samt "Staden och hakkorset. Den tyska krigsmakten i Jakobstad 1941-44" av Patrik Sundqvist.

Vid besök i bokhandlar brukar jag alltid först söka upp hyllan med lokalt material som ofta utges i små upplagor och inte alltid hittar till större urbana center vid sydkusten.

Bo Isomaas fina skärgårdsbilder är jag väl förtrogen med (via naturfotoutbildning/examinationer) men kul att se dem fint presenterade i en bok, dessutom med ett bra textmaterial.

De båda sistnämnda handlar om krigshistoria (som Finland kan bjuda på i rikliga mått, på gott och ont ...). Den från 1917 handlar om den vapenlast som lossades i senhöstmörkret i skärgården framför näsan på ryssarna som då ännu höll landet; vapnen skulle hjälpa till att bli av med de sistnämnda ...

Den tyska närvaron, Hitlers krigsmakt,  under andra världskriget hjälpte oss att hålla stånd mot Stalins krigsmakt ... två onda herrar. Vi lyckades till slut komma undan båda två, med självständigheten i behåll.

En lång historia.

Angående bilden ovan (text från Wikipedia):
Strengbergs tobaksfabrik, officiellt Ab Ph. U. Strengberg & C:o Oy, var ett finländskt tobaksföretag. Det grundades 1762 i Jakobstad i Österbotten i Finland och ombildades till aktiebolag 1881.

Fabriksbyggnaden tillbyggdes 1851, och elektrifierades 1889. Råvaran odlades i Jakobstad ända till slutet av 1860-talet. Företaget blev mot slutet av 1800-talet Jakobstads största arbetsgivare.

Under 1920-talet var Strengbergs tobaksfabrik den största tobaksfabriken i Norden och hade omkring 1.300 anställda. Företaget grundade en ny fabrik i Härnösand 1903, vilken dock tvångsinlöstes av Svenska Tobaksmonopolet. När filialen i Härnösand slutligen år 1917 avvecklades, kunde man redovisa ett överskott på runt 1.200.000 finska mark. Framgången i Sverige gjorde att man startade filialer i Oslo 1912 och i Köpenhamn 1912, men dessa fabriker lades snabbt ner på grund av olönsamhet.

År 1976 gick Strengbergs tobakfabrik Upp i Ab Rettig. Under 1990-talet köptes företaget av R. J. Reynolds, som i sin tur sålde fabriken vidare till Swedish Match. År 1998 lades företaget ned.

Sovjetunionens stolthet

En gammal rysk Volga. Karleby 5.6.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 156/365.

Fick syn på en gammal rysk Volga-bil som i min barndom var en vanlig taxibil. Hittade  följande om bilen på en internetsida:

http://www.mestmotor.se/automotorsport/artiklar/nyheter/20150321/7-fantastiska-och-bortglomda-bilar-fran-sovjetunionen/

Första bilen som fick namnet Volga hette egentligen GAZ M21 och var enligt tillverkaren perfekt anpassad för ryska vägar, med extra kraftig fjädring och hög markfrigång. Den här modellen var på tok för dyr för arbetarna, och prislappen var relativt svettig även för en mellanchef, som dessutom fick nöja sig med en fyrcylindrig motor på 70 hästkrafter.

Men inte KGB! Nej, agenterna fick 1962 en särskild version med namnet M23 som hade en 5,5-liters V8-motor på 160 hästkrafter. Tyvärr uppdaterades inte bromsarna alls, trots att bilen nu var så snabb att hastighetsmätaren som gick till 180 km/h inte räckte till.

Köregenskaperna var heller inget att skriva hem om, enligt KGB-agenterna. GAZ M23 hade en stålplatta i bagageutrymmet för att ge bättre drivgrepp. I servicemanualerna ignorerades M23-modellen helt för att inte information om bilen skulle hamna i fel händer.

Alltid med

Nej, inte igen en bild ... Jakobstad 4.6.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 155/365.