Stagnation

I solnedgången, utanför dörren. Hirvensalo, Åbo 7.6.2018. Foto: Håkan Eklund. Nr 158/365.

Sitter och läser nyutkomna "Luontokuva" (Naturfoto) nr 3/2018 som ges ut av den finska naturfotoföreningen som har ca 3000 medlemmar; hedervärdigt i sig.

Ok, visst är det alltid lika välkommet att bekanta sig med innehållet, men ändå - på något vis känns materialet bara så färdigtuggat.

Jag saknar mera reportageliknande innehåll, som karaktäriserar andra typer av fotomagasin med intervjuer, resor, spänning, utmaningar, experimentlusta etc. Men nej. Naturfototidningar är alldeles i onödan tråkiga och konservativa; allt skall vara så lagom.

Det skulle ju finnas så mycket spännande att dokumentera (vargskräck, varghat, tjuvjakt, naturexploatering, giftskandaler, nya upptäckter, naturskyddsframgångar, artpresentationer om vinnare och förlorare, forskning ...). Allt med koppling till natur, och samhällets påverkan av natur (ofta negativt ...).

Naturfotografering handlar alldeles för mycket om vackra bilder, teknisk perfektionism och prylnördighet, som i sig distanserat sig från verkligheten: dvs. en natur som inte mår bra (plast i haven, ekologisk utarmning av de flesta habitat, etc.). Naturfoto skulle ha mycket att lära från pressfotografer, som exponerar sådant som kräver diskussion och åtgärder. Angående brännande, aktuella ämnen.

Själv hittade jag en av mina bilder med i numret, en helt vanlig (och tråkig) landskapsbild från finska Utö på vintern, en "semifinalbild" ur den stora finska tävlingen Årets naturbild, som också diskuteras i en kolumn, en tävling där ett nytänkande efterlyses.