Höll på att skriva Carduelus

Spinus spinus. Åbo 14.5.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 134/365.

Höll på att skriva Carduelis spinus för grönsiskan ovan, när jag upptäcker att den fått ett nytt släktnamn.

Det måste vara jobbigt för fågelboksförlag som inte hinner hänga med i svängarna när nya arter (som tidigare betraktats som underarter) nya artnamn kommer till - och en del andra försvinner. Allt detta via ny forskning.

Till exempel så betraktas inte längre snösiskan som egen art, utan är kort och gott gråsiska (som jag tycker är bra; snösiskan var alltid svår att artbestämma ...).

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gr%C3%B6nsiska

Grönsiskan var en av de många arter som ursprungligen beskrevs av Carl von Linné i verket Systema Naturae. Den tillhör familjen finkar som i sin tur antingen delas upp i underfamiljer eller släktgrupper (tribus) där man placerar grönsiskan i underfamiljen Carduelinae eller släktgruppen Carduelini.

Tidigare fördes grönsiska till släktet Carduelis. Genetiska studier visar på en tydlig klad inom detta släkte med de nordliga siskorna tallsiska (pinus), svartkronad siska (atriceps) och hispaniolasiska (dominicensis) som tillsammans med de amerikanska guldsiskorna och de neotropiska siskorna idag förs till det egna släktet Spinus. Trots sin stora utbredning delas grönsiska vanligtvis inte upp i några underarter.

Lång vår

Inför landning. Kuhmo 9.5. kl.19. 2017. Foto: Håkan Eklund.

"Lång vår" av Gunnar Brusewitz (1977), en av hans många pärlor, dokumenterar vårens framfart i det avlånga Sverige/Skandinavien. I ord och bild (akvareller, tuschteckningar) - en lisa för öga och själ.

Han inleder resan i sydligaste Skåne en tidig marsdag och avslutar sin resa en morgon i juli på nordsidan av Varangerhalvön vid Barents hav i Norge.

Det var denna bok som jag kom att tänka på igår när jag hemkommen från vintern i Kajanaland gjorde en tur i mina hemmamarker: galande gök, sjungande lövsångare i lösprickningssnår, skriande tornseglare i skyn, ett 100-tal rastande grönbenor, spelande brushanar på strandängen - och så vidare.

Efter en vecka i halvmeter djup snö 700 km i nordost, kändes det bara så overkligt att detta var samma land. Och då är ju Finland bara en "stump" i jämförelse med Sverige; det som är sydkust för oss är ju i nivå med Norrlandsgränsen hos er ...

Bilden ovan tog jag vid en myr när jag satt och väntade på björn.

Eurovision - fy för den lede

Må den bästa vinna. Åbo 13.5.2017. Foto: Håkan Eklund. Nr 133/365.

Orkade titta en stund på årets version av "eurovisan"; inget för mig - alltför banalt. Speciellt texterna. Men det är ju förstås glatt och positivt som i och  för sig är ok. Men att tävla storskaligt med dylik medioker sångunderhållning där grannar röstar på grannar, nej - fy för den lede ...

Fick fransyska gilla finsk bastu

Bröderna Rautiainen med det franska gästparet. Kuikan kämppä, Kuhmo, maj 2017. Foto: Håkan Eklund.

Interiören på bilden ovan är välkänd bland många aktiva svenska och norska (proffs)naturfotografer; de har alla varit här (och deras bilder som tagits i markerna runt om hittas i deras böcker/tidskriftsartiklar).

Detta är från storstugan i Lassi Rautiainens naturfoto-Base Camp i skogsödemarken nära ryska gränsen, i Kajanaland. Med vargar, björnar, järvar och annat vilt som närmaste grannar.

Kunde inte låta bli att en morgon ta en bild av brödraparet (Mika t.v, och Sami) med det franska pensionärsparet, som de hade ett enormt fint tålamod med.

Äldre fransmän är inte speciellt duktiga på engelska, och jag beundrade bröderna hur de i timmar kunde sitta och förklara saker för paret, långsamt och tålmodigt, och det var äkta. De trivdes i sin roll, och eftersom vi var de enda gästerna några dagar hade de tid. Bröderna är båda f.d. FN-soldater (Kosovo/Libanon) och speciellt Mika (jobbar som brandman i Kuopio; hade nu hoppat in som tillfällig kock) har rest mycket som backpacker runt om i världen. Sami är pappa Lassis högra hand; de jobbar vecka-vecka med att ta hand om naturfotoruljansen (http://www.articmedia.fi/) med Wildlife Safaris.

Men det  var om finsk bastu texten skulle handla om. Igen fick jag ett exempel på missbrukad bastukultur och -teknologi. Och hur den kan svängas ...

Så här var det: Andra morgonen när vi återvände från skogen kände jag att nu skulle det smaka gott med ett riktigt bastubad. Jag gick ner till stranden och satte fyr i pannan och en trekvart senare njöt jag av bastuhettan. Vid frukostbordet sade jag åt paret att bastun är varm, att de kan gå dit om de är intresserade. Kvinnan skakade på huvudet och sade att hon varit i en bastu en gång, och att det inte gick att andas, det var alltför hett och att det fanns inte tillräckligt med syre.

Jag förklarade för henne att detta är en riktig bastu, rymlig, med bra ventilation, och ett svalt rum för omklädning där man får "svalna" i lugn och ro efteråt, osv. Jag insisterade på att de skulle försöka.

Det gjorde de. Och efteråt var hon bara så nöjd; hade njutit till 100 procent av den behagliga bastun. Där man både kunde andas och njuta av värmen. Nu var hon helt "tänd" på ordentligt bastubad.

Så är det.

En massa urbana små ynkliga bastur är usla, saknar tillräcklig ventilation och är annars trånga och äckliga med små varma omklädningsrum där kläderna klibbar på kroppen eftersom det inte funnits något svalt utrymme, där man avnjuter sin bastuöl och relaxar - innan man klär på sig igen.

Sen avslutade jag med att be henne att inte uttala sauna som sona, som alla gör på engelska. A skall ju uttalas som ett öppet tydliga A i ett finskt ord (också i svenska ord); "sona" på fijianska betyder "anus" - och om det har jag andra historier ...

Tredje natten med tjäder

Bakom snödrivan. Kuhmo 12.5.2017 kl. 06.08. Foto: Håkan Eklund. Nr 132/365.

En sak är säker. Nästa gång jag öppnar en bok med bilder från tjäderspel, är min respekt än större än tidigare.

Efter tre kojnätter har jag nu kanske fyra – fem användbara bilder, och det handlar inte om några ”pangbilder”. Gårdagnattens tjäder som fläktade en fin uppvirvlande pudersnö runt om – kunde ha varit sådana. De finns åtminstone kvar på näthinnan. Senaste natt var snön ”vanlig”.

Ändå har tre kojnätter varit värt besväret. Upplevelsen är värdefullare än bilderna, och insikten hur nyckfull denna fotografering är.

Vi flyttade enmanskojan på kvällen, och det såg bra ut ännu halv fyra på morgonen. Den aktiva tuppen spelade på åsen mittemot, fick några bilder som annars skulle ha varit bra, om det inte varit ett antal kvistar i vägen ...

Sedan spelade den en halvtimme på åsen, för det mesta skymd av träd. Alla bilder som kunde ha varit något, har kvistar som stör.

En fransman som höll till i en lite ”lyxigare” koja nedanför åsen såg ingenting alls. Jag såg att han gett upp klockan halv sex på morgon och plockat bort sitt långa teleobjektiv; tuppen hade inte synts av på en timme och solen hade gått upp bakom tunna moln. All over.

 Ändå inte.

Hönan landade i ett träd nära vägen och plötsligt kom tuppjäkeln som från ingenstans och sprang som en galning över skaren alldeles framför våra kojor och försvann upp bakom en liten ås. Jag hann ta några bilder.

Sen började den spela som besatt för att locka ner hönan. Då och då skymtade huvudet och stjärten ovanför snökanten; bilden ovan togs just då.

Sen försvann de ur sikte, klockan var halv sju, föreställningen var över.