Tredje natten med tjäder
Bakom snödrivan. Kuhmo 12.5.2017 kl. 06.08. Foto: Håkan Eklund. Nr 132/365.
En sak är säker. Nästa gång jag öppnar en bok med bilder från tjäderspel, är min respekt än större än tidigare.
Efter tre kojnätter har jag nu kanske fyra – fem användbara bilder, och det handlar inte om några ”pangbilder”. Gårdagnattens tjäder som fläktade en fin uppvirvlande pudersnö runt om – kunde ha varit sådana. De finns åtminstone kvar på näthinnan. Senaste natt var snön ”vanlig”.
Ändå har tre kojnätter varit värt besväret. Upplevelsen är värdefullare än bilderna, och insikten hur nyckfull denna fotografering är.
Vi flyttade enmanskojan på kvällen, och det såg bra ut ännu halv fyra på morgonen. Den aktiva tuppen spelade på åsen mittemot, fick några bilder som annars skulle ha varit bra, om det inte varit ett antal kvistar i vägen ...
Sedan spelade den en halvtimme på åsen, för det mesta skymd av träd. Alla bilder som kunde ha varit något, har kvistar som stör.
En fransman som höll till i en lite ”lyxigare” koja nedanför åsen såg ingenting alls. Jag såg att han gett upp klockan halv sex på morgon och plockat bort sitt långa teleobjektiv; tuppen hade inte synts av på en timme och solen hade gått upp bakom tunna moln. All over.
Ändå inte.
Hönan landade i ett träd nära vägen och plötsligt kom tuppjäkeln som från ingenstans och sprang som en galning över skaren alldeles framför våra kojor och försvann upp bakom en liten ås. Jag hann ta några bilder.
Sen började den spela som besatt för att locka ner hönan. Då och då skymtade huvudet och stjärten ovanför snökanten; bilden ovan togs just då.
Sen försvann de ur sikte, klockan var halv sju, föreställningen var över.
Sten