Om att våga satsa

Efter två dagars regn. Satava, Åbo 10.2.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 41/366.

Det är kul att ibland se resultatet av något som man personligen initierat, som idag dök upp i min postlåda (alltså en riktig, av plåt ...). Det är 18:e årgången av OA-Natur som fungerar som föreningen Ostrobothnia Australis´ årsbok/publikation.

Formatet är samma som nr 1/1984 (årgång 1) som jag var redaktör för, och som samtidigt firade föreningens 60 års jubileum! Det handlar alltså om en anrik naturhistorisk förening uppe i svenska Österbotten, då med eget museum och allt. Det var min högskola beträffande naturkännedom.

Så här inleder jag förordet i det allra första numret: "Inom OA har tanken på att ge ut en egen tidskrift länge existerat. Av olika orsaker har ideérna oftast stannat vid blotta idéstadiet. De senaste åren har vi satsat mycket på muséet och på Valsörarnas fågelstation, varför tidskriftstanken av ekonomiska skäl hela tiden skjutits på framtiden. Tack vare ekonomiskt understöd från Svenska Kulturfonden i Helsingfors, kunde vi i år äntligen göra slag i saken och vad passar du bättre än att under OA:s sextionde jubileumsår göra ännu mera historia!"

När vi gjorde numret tipsade en arbetskollega om ett billigt litet tryckeri på hans hemort, vi hade ingen som visste något om layout, och slutresultatet är inte det bästa. Många av de s-v bilderna är rena rama skräpet ... Det nummer som jag fick idag, 18 årgångar senare,  är ljusår bättre.

Men, lärdomen är ju den att huvudsaken är att komma igång med något nytt, att våga satsa. Väntar man tills allt är perfekt får man ofta vänta resten av livet ... och inget blir gjort.

Temat för detta nya nummer är Valsörarnas biologiska station/-fågelstation, som var mitt favoritställe under åren i det österbottniska kustlandet. När jag de första åren på Fijiöarna längtade hem, var det till Valsörarna och fågelskådandet med kompisar. Valsörarna ligger mitt ute i Kvarken, med Holmögadd på Umeåsidan inom synhåll.

Fotografer borde lära sig skriva

Alltför tidigt. Kimito 9.2.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 40/366.

Sitter med nyaste numret av finska Luontokuva (på svenska: "Naturbild/naturfoto") nr 1/2016 och njuter av artikelhelheter där fotografen ifråga står för både text och bild. Det är så det skall vara. I alltför många fall, i fototidskrifter, är det någon annan som skriver om fotografens bilder, och sätt att fotografera.

Varför ge bort ordet? Varför dylika "filter"? Alla dessa fotografer kan ju muntligt berätta om sina bilder, inte väntar de att någon annan skall stå bredvid och göra det ... så varför inte då teckna ned tankar och funderingar i skrift?

Lika lite som någon är född "med kamera i hand" är någon född med "penna i hand"; båda är delikata hantverk som skall läras och övas. Främst det sistnämnda.

Det är ju framförallt de som skall försöka leva på att fotografera som också borde satsa tid och energi på att uttrycka sig i skrift. Trots att det kan kräva tid att blir bra, är det något som gör ett proffs ännu mera proffs.

Fy för den lede

Vårflodskänsla. Hallisforsen i Aura å, Åbo. 8.2.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 39/366.

Råkade köra förbi forsen ovan, och såg att den påminde om islossningstider under våren. Massor av vatten som med kraft söker sig ner mot havet.

Annars ingen vårkänsla i luften, bara en urtrist gråvädersvinterdag. Fy för den lede; längtar upp till norr, till snö och arktiska förhållanden.

Analog nostalgi

Möte på heden en dimmig morgon på Utö 7.2.2016. Foto: Håkan Eklund.

Ok, jag vill absolut inte tillbaka till den analoga tiden. Men ibland får jag nog en nostalgisk känsla när jag i Lightroom får fram bilder som ovan, som tar en iväg till det svartvita stuket i ett mörkrumslabb. Så här blev ofta bilderna att se ut i april, när himlen var jämngrå och allt var ganska kontrastlöst i naturen.

Mitt första egna labb byggde jag (1976) i en outnyttjad "vindsskrubb" upp på vinden till ett gammalt trähus på landet (ett stenkast norr om Vasa). Vindsvåningen hyrde jag av en gammal man som bodde i nedre våningen. Jag hade muckat från Flottan (Åbo flottstation, där jag på sista kvällspermissionen mött den tjej som sen blev min fru ...), hade mitt första jobb med tjänstebil och allt, och kunde för första gången i mitt liv börja ägna mig åt livet, dvs. att leva på riktigt. Som vuxen, med lön och ansvar och allt möjligt roligt.

Hyresvärden hade i unga år deltagit i frihetskriget (som blev ett inbördeskrig), han hade varit pälsjägare i Canada och delvis jobbat i Sverige. När jag började kopiera bilder brukade jag be honom med, och där i mörkrumsbelysningen kunde han sen i timmar underhålla mig med sina berättelser när jag plaskade med mina vätskor (framkallning, avbrytning och fixering) och trollade fram mina bilder.

Under en resa till Australien under åren på Fijiöarna (1980-talet),  fick jag en så stor lust att igen börja jobba med mörkrumsarbete och köpte en hel utrustning som jag släpade med till Fiji. I bottenvåningen till vårt stora hus med utsikt över Söderhavet fanns det gott om outnyttjade rum. Men så adopterade vi två flickebarn och plötsligt hade jag ingen tid (och lust) med mörkrumsarbete.

Äger fortfarande två uppsättningar mörkrumsutrustning som finns nerpackade någonstans ...

Utö by night

Efter midnatt. 7.2.2016. Kl. 01.30. Foto: Håkan Eklund. Nr 38/366.

Inledde söndagen med att mitt i natten vandra omkring med kamera och stativ för att i dimman försöka fånga fyrljuset och andra sparsamma ljuskällor. Tyst och stilla, "varmt" i luften - njöt av stillheten.

Vi hade haft middag hemma hos vår "hyresvärd", med god mat och intressanta berättelser om fartygsförlisningar och räddning av manskap; haft samkväm framför våra dator i "pensionatet", sen satt jag och pratade nån timme till med min rumsgranne, tills vi kom på att vi går ut för att fotografera mera. Och då var klockan redan 01. Så kan det gå när man är aktiverad.

På bilden ovan "Stora bron" som Utöborna kallar bryggan där lotskuttrar och gästande båtar lägger till.