Kvinna i snö - utanför bombskydd

Vacker betongvägg, utanför en dörr in i berget. Åbo 16.2.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 47/366.

Miljökonst är något som jag gillar, där man på olika sätt sätter sprätt på annars tråkiga ytor eller områden. Bilden ovan (som jag troligen utnyttjat tidigare i en blogg, där hela damen syntes) pryder en betongvägg i U-form, omkring en infart till ett gammalt bombskydd/skyddsrum (!!) i urberget, i en stadsdel i Åbo.

Under kriget (1939-45) bombades ju alla större städer i Finland av ryssarna, och då var ju alla bombskydd guld värda. Efter kriget skapades väl en viss lagstiftning angående etablering av skyddsrum som sprängdes ur urberget på olika ställen runt om i Åbo, och i andra städer.

Bilden ovan utgör ingången till ett sådant, med en dörr som leder in i berget. Vackert och uppseendeväckande dekorerat. Men dörren är stängd.

Det finns  väl en viss lagstiftning kring dessa; hur mycket de underhålls vet jag inte.

Och inte kan jag påminna mig om att någon någonsin skulle ha informerat oss som bor här om dessa utrymmen. Man får ju hoppas att de aldrig skulle behövas. Däremot skulle de vara värdefulla i Syrien ...

Hittade denna länk på nätet:
http://www.vspelastus.fi/sv/egentliga-finlands-raddningsverk/forebygg-och-forbered-dig/storningssituationer/skyddsrum

Varför finns det skyddsrum?

Vid bombningar under krigstillstånd anvisas människor till att ta skydd inomhus och i skyddsrum. Skyddsrummen är byggda för att skydda människor från splittereffekterna från bomberna, inte direkta träffar. Skyddsrummen är byggda för att även skydda människor från ras samt kemiska och biologiska vapen under krigstillstånd.

Skyddsrum kräver underhåll även när de inte används för det avsedda syftet.

När används skyddsrummen?

Skyddsrummen används vid hot om krigstillstånd eller under pågående krig. Skyddsrummet används till vardags i regel som förråd eller sociala utrymmen.

Skyddsrummen ska kunna tas i bruk inom 72 timmar från att påbud om det ges. Den relativt långa tiden för att få skyddsrummet redo innebär att skyddsrummen inte används i samband med vanliga olyckor, exempelvis läckage av farliga ämnen. Det finns inte tid till att förbereda sig inför detta, då de farliga ämnena sprider sig på sekunder och minuter i närområdet. Vid olyckor på grund av farliga ämnen är anvisningen också att man ska skydda sig inomhus.

Enligt de nuvarande anvisningarna räcker det att man är i skydd inomhus under de två första dagarna. Under den tiden ska man utreda lediga skyddsrum och ordna med transporter dit för de invånare som inte har något eget skyddsrum.

Aforismer till vardags

Utrymme ut ur lunden. Friskalaviken, Åbo. 15.2.2016. + 2 C. Foto: Håkan Eklund. Nr 46/366.

Städar ur ett kontor och hittade en trevlig liten bok "Aforismer - egna och andras" (2002) med text av Ivar Wallensteen och illustrationer av Gunnar Brusewitzh.

Hittar en massa fyndiga aforismer, som passar till olika ändamål.

Här ett urval, signerade av Ivar wallensteen:

"Det är inte alltid de klokaste som avgör vad som är klokt".
"Kreativa människor som vet exakt vad de gör, är inte kreativa".
"Man kommer aldrig långt om man går i andras fotspår".
"Alla vill förändra världen men ingen vill förändra sig själv".
"Hur man säger något betyder ofta mer än vad man säger".
"Vi talar mycket om varann, men alltför lite med varann."
"Framgång har mera med fighting spirit att göra än med skicklighet och begåvning".
"Det första en kvinna lägger märke till hos en annan kvinna är hennes man".
"Den perfekte äkta mannen nöjer sig alltid med näst sista ordet".

Om att dela med sig

Lördagens kolumn i Vasabladet. Repro: Håkan Eklund 15.2.2016.

Returresan från Sverige i en äldre Vikingfärja i en mera anspråkslös hytt (utan teve ...) som dock gav en kvalitetsvila, jämfört med lyxfärjan Åbo - Stockholm på torsdagsnatten, med högljudda fyllisar i korridoren utanför under halva morgonnatten.

"Less is more", ibland.

Körde i morgontrafiken från hamnen via Åbo järnvägsstation för att plocka med mig Vasabladet, som är min "hemtidning", dvs. den tidning som jag växt upp med i svenska Österbotten, och som jag då och då "skrivit i" sedan slutet av 1960-talet.

Hittade min senaste kolumn publicerad i lördagsupplagan (13.2) och kom att reflektera över detta med att dela med sig, hemkommen från Camera Naturas naturfotodag i Västerås, där vi alla fick ta del av en mängd goda fotografers arbeten. Där de delade med sig av det de upplevt i skog och mark. Många var mycket personliga och berättade också om hur det kunde kännas ibland, när det var jobbigt. Eller tvärtom.

Och vi människor älskar ju berättelser. Det är väl också därför som vi bloggar, där vi kan dela med oss i ord och bild: delad glädje dubbel glädje ...

Och att dela med sig i skrift i en dagstidning eller i en tidskrift är också så befriande.

Så här ser kolumntexten ut i sin helhet (med några formuleringar korrigerade av kolumnredaktören = uppskattas! en redaktörs jobb är att redigera ...).
________________________________________________________________
En historia om gränsland

Att tillhöra en gränskultur har alltid tilltalat mig; det är lite av Krista Sigfrids ”moore-is-moore”-tänk . Det är att lära sig leva i minst två kulturer, oftast fler. Sådant berikar. Detta med att förminska sig till en lidande minoritet har aldrig passat mig. Jag har alltid sett mig som en kustsvensk med hela halva Skandinavien som det egna kulturreviret, där jag känt mig hemma. Att man i Tröndelag i Norge förstår Årvasdialekt bättre än standardsvenska, är ett exempel på kulturgemenskap.

SAMTIDIGT HAR JAG också gillat det finska, och jag älskar att besöka den finska gränskulturen på andra sidan ryssgränsen. Ett spännande område med intressanta konstellationer. Där är man noga med att framhålla att man är karelare och inte ryss. Se där identitetsstyrkan i en liten folkspillra i det stora ryska. Ett tänk som vi kustsvenskar känner igen.

Detsamma gäller för det samiska, ett ursprungsfolk som trängts undan och farit illa av trångsynt nationalstatstänkande i Ryssland, Finland, Sverige och Norge. En naturnära kultur som jag gärna skulle lära känna bättre.

Folk som med våld skall likrikta allt och alla har jag aldrig förstått mig på.

Själv kommer jag från ett en smal kustremsa med helsvenska byar som jag tycker är ganska exotiskt. Det är sådant man får distans till och reflekterar över när man levt och verkat i förskingringen, också på andra sidan jordklotet. De som till vardags bor i Oravais reflekterar kanske inte över sådant, brukar jag tänka under stilla sommarkvällar på Pandrosbacken i Kimo, där fritidshuset står på farfars gamla gårdstun. Där finns hälften av mina egna släktrötter.

Mor växte upp på Bramsbacken i gränsbyn Komossa. Några kilometer bortom skogen börjar det finska Finland i Kuoppala by i Alahärmä, för att sen fortsätta femhundra kilometer österut till ryska gränsen och ännu en bit in i ryska Karelen. Ut till havet i väster, till Oravaisfjärden, är det 15 km av svenskspråkighet. Smalt så det förslår.

MORFAR SOM TILLBRINGAT sju år i Amerika, hade som ung pojke upplevt Isotalon Antti och andra knivjunkare, och i byn hade de sin egen gangster som under senare tid exponerats framför publik av Oravais Teater. Varje by har ju sin historia och sina egna original.

Jag minns ännu när mor brukade räkna upp alla de ord som hon kunde på finska, dvs. ”small-talk” från danser på Härmäsidan. ”Dansanfinsk” kallade hon det; ”seuraava tanssi”, ”ruma keli tänään” och så vidare var ord som hon brukade nämna ur sin vokabulär. Hon hittade far i grannbyn Kimo och han kunde inte alls finska; på hans tid läste man inte finska i folkskolan. Och som bonde klarade han sig bra utan.

Från min hemgård i Kimo ådal hade vi fyra kilometer till havet, fågelvägen. Ändå kallades vi för landkrabbor av killarna från sjöbyarna i Oravais. På de stora hemlanden i Åbolands skärgård har de många gånger längre väg ner till havet, men är ändå skäribor. Detta inspirerade mig till att utföra militärtjänstgöringen i flottan (Turun Laivastoasema), där jag samtidigt lärde mig finska, och hittade min blivande fru under sista kvällspermissonen. Hon var då helt finskspråkig, med karelsk mor och svenskspråkig far evakuerad från Viborg.

Men det är en annan gränslandshistoria.

Vackert vitt i Uppsala

Vid Fyrisån, Uppsala. 14.2.2016. Foto: Håkan Eklund. Nr 45/366.

Gjorde en omväg via Uppsala på vägen från Västerås till Stockholm. Kunde vandra i en trivsam stad skrudad i vacker ren och vit nysnö. En verklig höjdare!

På bilden skymtar Västgöta nations historiska nationshus från 1604, som varit i nationens ägo sedan 1825.  Källarvalven lär vara ännu äldre! Byggnaderna överlevde den förödande stadsbranden 1702, till glädje för eftervärlden.

För korta pauser

BioFotos "60 Chicks"-utställning i Västerås. 13.2.2016. Foto: Håkan Eklund.

Det är alltid lika intressant att "utvärdera" en fotofestival/fotodag, var de än hålls. Ett gemensamt drag är ambitionen att "fylla tiden" med bilder till bristningsgränsen,  dvs. alltför länge - som inte är optimalt.

Arrangörer kunde gärna utgå ifrån att "less is more ...". Men det kräver mod. Annars var ju nivån på bildvisningarna mycket hög, förstås, med synnerligen intressanta bildvisningar med stor bredd. En av de mest intressanta var konstnären Carl-Fredrik Ekströms bildpresentation om att försöka fånga en känsla på bild.  Mycket givande.

Detta med alltför långa pass och alltför korta pauser är ett generellt problem för de flesta seminariearrangörer, vad än ämnet handlar om. Om arrangörerna är kunniga pedagoger, är chansen större att man förstår detta, att man håller sig till en kortare presentationstid, och istället satsar på längre pauser så att deltagarna har tid att bekanta sig med alla utställningar, alla produkter som ställts ut, att hinna köa för kaffe/te, att hinna mingla och prata med bekanta, osv. Det är också ojuste gentemot utställarna, som är sponsorer, att folk inte alltid har tid att ägna sig åt dem.

I Västerås hade varje bildvisare getts 50 minuter bildberättar/-visartid. Det är för mycket!
Väldigt få hade material som höll för 50 minuter; 30 min. skulle ha räckt! Likadant var det i Vårgårda senaste höst. Too much ...

Inom ordhantverk kör man med rådet: "Learn to kill your darlings", vilket handlar om konsten att kunna förkorta en text utan att ta bort substansen i innehållet. Själv skriver jag bl.a. kolumn för en dagstidning, där det gäller att hålla sig till 2500-2700 tecken. När jag skriver en text, med fritt flöde, blir det oftast 3000-4000 tecken. Sen gäller det att börja putsa bort meningar, ord, ändra ordflöde, putsa, använda synonymer med färre tecken - en process som jag verkligen gillar!

Det är det som är "kill your darling" - fasen. Och slutresultatet är alltid mycket bättre, en text som saknar upprepningar och onödiga, meningslösa formuleringar.

Det samma gäller en bildvisning; i de flesta fall kan 20 - 25 % av bilderna utelämnas, som ingen kommer att sakna (eftersom ingen annan än fotografen känner till de bilderna).

Detta är en orsak till att jag gillar Pecha Kutcha-konceptet vid bildvisning, 20 bilder med 20 sekunders visningstid ... där bara det elementära ryms/hinns med. Nu kan ju inte en fotodag fyllas enbart med ett sådant koncept, men poängen kvarstår: Less is usually more ...