Om att dela med sig

Lördagens kolumn i Vasabladet. Repro: Håkan Eklund 15.2.2016.

Returresan från Sverige i en äldre Vikingfärja i en mera anspråkslös hytt (utan teve ...) som dock gav en kvalitetsvila, jämfört med lyxfärjan Åbo - Stockholm på torsdagsnatten, med högljudda fyllisar i korridoren utanför under halva morgonnatten.

"Less is more", ibland.

Körde i morgontrafiken från hamnen via Åbo järnvägsstation för att plocka med mig Vasabladet, som är min "hemtidning", dvs. den tidning som jag växt upp med i svenska Österbotten, och som jag då och då "skrivit i" sedan slutet av 1960-talet.

Hittade min senaste kolumn publicerad i lördagsupplagan (13.2) och kom att reflektera över detta med att dela med sig, hemkommen från Camera Naturas naturfotodag i Västerås, där vi alla fick ta del av en mängd goda fotografers arbeten. Där de delade med sig av det de upplevt i skog och mark. Många var mycket personliga och berättade också om hur det kunde kännas ibland, när det var jobbigt. Eller tvärtom.

Och vi människor älskar ju berättelser. Det är väl också därför som vi bloggar, där vi kan dela med oss i ord och bild: delad glädje dubbel glädje ...

Och att dela med sig i skrift i en dagstidning eller i en tidskrift är också så befriande.

Så här ser kolumntexten ut i sin helhet (med några formuleringar korrigerade av kolumnredaktören = uppskattas! en redaktörs jobb är att redigera ...).
________________________________________________________________
En historia om gränsland

Att tillhöra en gränskultur har alltid tilltalat mig; det är lite av Krista Sigfrids ”moore-is-moore”-tänk . Det är att lära sig leva i minst två kulturer, oftast fler. Sådant berikar. Detta med att förminska sig till en lidande minoritet har aldrig passat mig. Jag har alltid sett mig som en kustsvensk med hela halva Skandinavien som det egna kulturreviret, där jag känt mig hemma. Att man i Tröndelag i Norge förstår Årvasdialekt bättre än standardsvenska, är ett exempel på kulturgemenskap.

SAMTIDIGT HAR JAG också gillat det finska, och jag älskar att besöka den finska gränskulturen på andra sidan ryssgränsen. Ett spännande område med intressanta konstellationer. Där är man noga med att framhålla att man är karelare och inte ryss. Se där identitetsstyrkan i en liten folkspillra i det stora ryska. Ett tänk som vi kustsvenskar känner igen.

Detsamma gäller för det samiska, ett ursprungsfolk som trängts undan och farit illa av trångsynt nationalstatstänkande i Ryssland, Finland, Sverige och Norge. En naturnära kultur som jag gärna skulle lära känna bättre.

Folk som med våld skall likrikta allt och alla har jag aldrig förstått mig på.

Själv kommer jag från ett en smal kustremsa med helsvenska byar som jag tycker är ganska exotiskt. Det är sådant man får distans till och reflekterar över när man levt och verkat i förskingringen, också på andra sidan jordklotet. De som till vardags bor i Oravais reflekterar kanske inte över sådant, brukar jag tänka under stilla sommarkvällar på Pandrosbacken i Kimo, där fritidshuset står på farfars gamla gårdstun. Där finns hälften av mina egna släktrötter.

Mor växte upp på Bramsbacken i gränsbyn Komossa. Några kilometer bortom skogen börjar det finska Finland i Kuoppala by i Alahärmä, för att sen fortsätta femhundra kilometer österut till ryska gränsen och ännu en bit in i ryska Karelen. Ut till havet i väster, till Oravaisfjärden, är det 15 km av svenskspråkighet. Smalt så det förslår.

MORFAR SOM TILLBRINGAT sju år i Amerika, hade som ung pojke upplevt Isotalon Antti och andra knivjunkare, och i byn hade de sin egen gangster som under senare tid exponerats framför publik av Oravais Teater. Varje by har ju sin historia och sina egna original.

Jag minns ännu när mor brukade räkna upp alla de ord som hon kunde på finska, dvs. ”small-talk” från danser på Härmäsidan. ”Dansanfinsk” kallade hon det; ”seuraava tanssi”, ”ruma keli tänään” och så vidare var ord som hon brukade nämna ur sin vokabulär. Hon hittade far i grannbyn Kimo och han kunde inte alls finska; på hans tid läste man inte finska i folkskolan. Och som bonde klarade han sig bra utan.

Från min hemgård i Kimo ådal hade vi fyra kilometer till havet, fågelvägen. Ändå kallades vi för landkrabbor av killarna från sjöbyarna i Oravais. På de stora hemlanden i Åbolands skärgård har de många gånger längre väg ner till havet, men är ändå skäribor. Detta inspirerade mig till att utföra militärtjänstgöringen i flottan (Turun Laivastoasema), där jag samtidigt lärde mig finska, och hittade min blivande fru under sista kvällspermissonen. Hon var då helt finskspråkig, med karelsk mor och svenskspråkig far evakuerad från Viborg.

Men det är en annan gränslandshistoria.

2016-02-15 11:07   Fredrikpersson

Bra kolumn. Skall erkänna att jag aldrig tidigare stött på ordet "knivjunkare" men förstår av Wikipedia att det är ett i första hand sydösterbottniskt uttryck för "bråkstake" eller "smågangster".

F

Svar från Håkan Eklund 2016-02-15 12:16

Exakt! Antti Isotalo var en "smågangster/bråkstake" som terroriserade bygderna runt Härmä i medlet av 1800-talet.
Omsjungen i finska "snapsvisor".
- hawk

2016-02-15 15:25   Hanna Wallsten

Intressant läsning! Jag kan alldeles för lite för att veta vad det hela handlar om rent geografiskt och kulturellt men essensen i historien är intressant, hur en kan se på sig själv kontra på hur samhället ser en (om jag nu inte missade hela essensen förstås). Som ung förälder har jag fått omdefiniera mig själv många gånger, för att inte falla i fällan av att bli ett "offer" eller någon det är synd om :).

Svar från Håkan Eklund 2016-02-15 18:48

Hej Hanna, det handlar om ett stycke svensk historia, som många i Sverige inte känner så bra till. Det vill säga, det finns svenskar som bor utanför Sveriges nuvarande gränser, längs vissa kustområden i Finland (fram till 1944 också i Estland). Som vi gjort "sen tidernas morgon" ... och som trivs och mår bra. Men som hela tiden måste kämpa för vår överlevnad, dvs. att hålla Finland tvåspråkigt, där både svenska och finska är officiella språk.
Kolla detta: https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenskfinland
- hawk