Snapparen har anlänt

Vårkrokus (Crocus vernus). Brinkhall, Åbo. 27.4.2013. Foto: Håkan Eklund.

Senaste natt anlände svartvita flugsnapparen. Tänk att den flugit hela vägen från tropiska Afrika; en av de miljoner som gör samma tripp varje vår och höst. Höll på att fotografera krokusar när jag hörde den välbekanta stämman från en sydsluttning där den gosade sig i solen. Sen jagade den bort en blåmes från en holk; konkurrens om boplats?

Läste idag en stort uppslagen artikel i Helsingin Sanomat, om alla de faror som möter våra tropikflyttare som skall över Sahel och Sahara och sen försöka undvika de 10 000-tals fågelfångare som finns längs hela den nordafrikanska kusten, ute på öarna i Medelhavet och längs Medelhavskusten. Trots att det är förbjudet fångas miljoner flyttfåglar i nät, på livstickor eller skjuts.
En del hamnar i stekpannan, stora fina fåglar stoppas upp, resten skjuts "just for fun". Ynkligt.

Hittade detta om krokusar på Wikipedia:

Krokussläktet (Crocus) är ett släkte i familjen irisväxter med cirka 80 arter. De förekommer i huvudsak i Medelhavsområdet, men några arter förekommer i Mellanöstern, Centralasien, Kina och Pakistan. Mest känd är saffranskrokus (C. sativus), men även vårkrokus (C. vernus) som är en mycket vanlig trädgårdsväxt i Sverige.

De är fleråriga örter med underjordisk stamknöl som är omgiven av ett skal av torra slidrester. Detta skal kan vara varierande uppbyggt och är ett viktigt sätt att skilja arterna åt. Stjälken är kort och vanligen ogrenad, omgiven av rörlika bladslidor vid basen. Total höjd 7…10 cm. Bladen är alla basala, smala och gräslika, vanligen med en ljus mittnerv. Hyllebladen är sammanväxta vid basen till ett långt rör. Hyllebladens antal är sex, och de är violetta, vita eller gula, ofta med mörkare strimmor på utsidan. Ståndarna är tre. Stiftet är ensamt med tre märken som är långa och flikiga. De är fästade inne i hyllets rör. Fruktämnet är underjordiskt, fruktskaftet förlängs efter blomningen så att frukten vid mognaden kommer upp ovan jord. Frukten är en trerummig kapsel.'

Även om krokusen är perenn, så blommar varje enskild lök bara en gång. Löken ger dock upphov till sidolökar som i sin tur blommar. Krokusen blommar i många olika färger och färgkorsningar. Blomningstid beroende på sort är mars-april, ev. maj. Den höstblommande krokusen (C. speciusus), blommar under september-oktober med ljust violetta blommor.

Vanligen förekommande sorter i svenska trädgårdar är bägarkrokus (C. chrysanthus), vårkrokus (C. vernus), snökrokus (C. tommasinianus) samt höstkrokus (C. speciosus).

Reflexer

Viking Grace passerar kl.21.10. Runsala, Åbo 26.4.2013. Foto: Håkan Eklund.

Försöker hålla takten med 365-dagars fotograferandet. Höll på att glömma mig igår, men tog kvällen till hjälp när jag kollande in sjungande fåglar i Runsla i skymningen; stämningsfullt med taltrast, koltrast, rödhake och stare i skymningskoncert. Vårfräscht i luften efter en hel dags regn.

Viking Grace passerade med en hel svärm vitfåglar efter sig. Mäktigt med ett stort fartyg som går så tyst ... (gasdrivet).

Nr 116/365.

Besök i anrik förening

Kristian Frantz hänger upp tävlingsbilderna. Helsingfors 25.4.2013. Foto: Håkan Eklund.

Hade i går kväll äran att välja ut vinnarbilder från temat "Skymning" under en klubbkväll på Nordens äldsta aktiva fotoförening "Amatörfotgrafklubben i Helsingfors" (grundad 1889). Eftersom jag aldrig bott på orter med en aktiv svenskspråkig fotoförening var det roligt att se hur en dylik fungerar; gillade konceptet.

Nästa år fyller de 125 år!

Föreningen har ett eget fotolabb, både för analogt och digitalt, och när de håller månadstävling är det riktiga påsiktsbilder som gäller, det tycker jag är rejält.

Som tävlingsdomare får man ju vara subjektiv, och jag körde helt på min egen "skymningskänsla", dvs, bilder som gav mig en fin skymningskänsla. Jag valde ut bilderna nr 1, 2 o 4 i övre raden (räknat från vänster) samt den som Frantz hänger upp (= hedersomnämnande). Och sen hade de lika många bilder i svartvitt.

Sen berättade jag om mitt fotograferande som jag avslutningsvis illustrerade med ett urval bilder som jag hade satt i ett LR-bildspel. I hastigheten hade jag glömt att klicka bort "slide duration" från en tidigare visning (utan prat)  och hade plötsligt ett bildspel på en minnessticka som forcerade i sin egna förinställda takt (jag hade nog testkört, och då aktiverades inte "tidsmaskinen", utan bilder kunde klickas fram en och en ...). Snopet.

Men det var ändå en fin kväll. Lärde känna en massa trevliga fotoentusiaster -  som avslutade klubbkvällen på en restaurang. Den klubben var det stil på!

Nr 115/365.

Long lost friend

Stillhet. Uittamo, Åbo 24.4.2013. Foto: Håkan Eklund.

Då och då brukar jag reflektera över en fotograferade kille som jag umgicks med då och då under åren i Botswana 1992-94, och som jag köpte ett stativ av - som jag använder vid reprofotografering. 

Jag hade glömt hans förnamn, kom ihåg efternamnet - till jag för en stund sen snubblade över honom på internet; han hade i fjol vunnit en stor fototävling i Botswana. Åtminstone så tror jag att det är rätt kille. Har mejlat honom, skall se om jag får svar.

Har verkar ha utvecklats stort; här är hemsidan: http://kalahariimages.com/index.html

Det är ju så att när man jobbat i projekt utomlands så träffar man så oerhört många människor, som man bara inte kan "hålla reda på". Det blir bara så att de flesta kontakter försvinner med åren - tills man plötsligt hittar varandra igen ... Spännande.

Bilden ovan är från kvällens sista hundpromenad, strax innan solan gick ner - och ljuset var magiskt för en halvtimme.

Nr 114/365.

Om långsamheten hos en sippa

Mot ljuset. Uggleskogen, Hirvensalo, Åbo. 24.4.2013. Foto: Håkan Eklund.

Stefan Castas bok "Bommorna är jordens ögon" (213 s, 2000) är en kärleksförklaring till den vilda floran. Det är en personlig och ovanligt potetisk bok som har mycket att lära om naturen och om hur vi förhåller oss till den. Det är en bok om blommor och människor.

I kapitlet "Om långsamheten hos blåsippan" skriver han att det dröjer mellan fyra och tretton år innan en ny blåsippsplanta blommar. Han berättar om två svenska botanister som under 39 års tid följde blåsippornas utveckling och till och med hittade plantor som inte blommat en enda gång under denna tid.

Men de kan leva mycket länge, mellan 120 och 700 år! Alltså betydligt längre än skogen de växer i.

Fröna sprids huvudsakligen av stackmyror som samlar blåsippsfrön för att äta upp de fettrika bihangen.

Kapitlet om blåsipporna avslutas så här: "Värt att notera är kanske även att blåsipporna, den förmenta långsamheten till trots, blommar först av alla sippor".