Supersällsynt i sommarnatten

Träsksångaren (Locustella lanceolata) sjunger i sommarnatten, Storå, Finland 11.7.2009. Foto: Håkan Eklund.

Hemkommen till Åbo från en fotvandringsvecka i Alperna såg jag på nätet att en träsksångare (Locustella lanceolata) höll till i Storå (Isojoki) i finska Sydösterbotten. Eftersom jag alltid varit svag för sibiriska ödemarksfåglar kunde jag bara inte låta bli att göra ett försök på vägen upp från Åbo, jag skulle ju ändå förbi trakten på väg till fortsatt semester på hemsoporna i Kimo, Oravais. Och någon träsksångare hade jag aldrig sett, senast när den fanns på flera platser i Finland (2001) var jag själv ute på Varangerhalvön i Norge. Fågeln är supersällsynt i Västeuropa, har setts ca elva gånger i Sverige, (endast två gånger sjungande), oftast i Norrbotten, det mångdubbla i Finland.

Bäst att passa på, tänkte jag och kontaktade fågelforskaren, naturfotografen och själsfränden Bo-Göran Lillandt som bättre än mig känner till trakterna där fågeln höll till. Och det blev en ornitologisk upplevelse av rang!

Vid första mötet iddes jag inte ta kameran med, det var alldeles för dåligt ljus.

Ok, jag kunde ju inte hålla mig. Jag kände att jag måste kolla in den på nytt. En natt (11.7)åkte jag iväg kl.01 från fritidshuset, nu med kamera och 500 mm teleobjektiv. Efter några blåsiga och regniga dagar var vädret igen perfekt.
 
Halv tre parkerade jag bilen på skogsvägen i Vesijärvi, 03.40 hade jag ljudkontakt med träsksångaren. Den tycktes sjunga från samma område som senast. Det var + 8 C, dimmorna lättade över kärret och det var mycket vått i den meterhöga vegetationen av grönvide och vasstarr; utrustad med regnkläder och gummistövlar störde det inte. På avstånd sjöng en rosenfink.

Sen tillbringade jag exakt två timmar på tumanhand med träsksångaren. Vi rörde oss inte mycket, den sjöng från några olika ställen inom ett mycket snävt område, till skillnad från det första mötet med åtta skådare som valsade omkring i kärret.

Så länge ljuset var dåligt sjöng den väl exponerad i toppen av låga buskar (som på bilden ovan). Sen när det ljusnade bytte den taktik och sjöng sittande dold nere i vegetationen! Inget under att den är nattaktiv, alldeles tydligt gillade den inte att sjunga i starkt ljus.

Det blev inga pangbilder, men sådana var jag inte heller ute efter. Ambitionen var snarare att kunna studera fågelns dräktkaraktärer, och sådana fick jag, från alla håll och kanter.
Jag har, liksom många andra, kommit underfund med att egenhändigt tagna bilder av växter, insekter och fåglar fyller en oerhört viktig funktion som pedagogisk läromästare. När man slår upp en bild på datorn ser man sådant som man i terrängen aldrig lägger märke till, trots fin kikaroptik. Och man kan i lugn och ro titta på olika detaljer med artbestämningslitteratur uppslagen. En lärostund och –metod som är av stort värde.

Norsk BioFotokupp?

Står tidskriften "Naturfotografen" snart i ruiner? Bilden visar övergivna ryska kasärner i Estland, spår av en halvsekellång ockupation. Foto: Håkan Eklund. 

Norska BioFoto står inför en märklig kris. I sig en kopia av det smutsiga spel som man inom affärsvärlden är duktiga på, dvs. att ett företag manipulerar till sig ett annat.

BioFoto är en förening för naturfotografer med sex lokalavdelningar i Norge, en i Sverige och en liten nybildad i Finland (som jag varit med om att bilda och just nu är ordförande för). Föreningen har ca 1100 medlemmar, de flesta är norrmän, men den svenska lokalföreningen är idag rätt stor (230 medl.) och har (bl.a. via FS) växt till sig snabbt under senare år.

Det började med ett mejl till lokalavdelningarna den 5.7.2009 (när semestrarna lagom hade börjat, och ingen läser mejl …) där styrelsen vill få in svar (före den 1.8) på ett färdigttuggat förslag. Förslaget (som stöds av BioFotos styrelse!?!) går ut på att Biofotos medlemstidskrift ”Naturfotografen”, som i detta nu ägs och ges ut av föreningen, skall upphöra att existera som en självständig tidskrift.

I stället skall ett företag som heter Visuell Natur (där några inflytelserika Biofotomedlemmar som lever på fotografering är med) börja ge ut en helt ny tidskrift som heter ”Natur & Foto” och i den skall ingå 10 sidor med ”medlemsrelaterat Biofotomaterial”. Den nya kommersiella tidskriften skall själv välja redaktör, redaktion och medarbetare. BioFoto får ha en representant med. I klartext betyder det att de vill fokusera sitt material till professionella naturfotografer som vill och behöver medial exponering för att kunna leva på sitt fotograferande. Vilken företagare vill väl inte ha ”gratis reklam” för sin verksamhet? Om tidskriften når försäljningsframgång, kanske det också blir över pengar för honorar för medarbetande fotografer och skribenter. Det BioFoto-relaterade materialet skall tillställas "Natur & Foto" gratis.

I sig är det väl inget fel med det att starta upp en kommersiell tidskrift, vi lever ju i ett fritt samhälle, men att ett nybildat (?) mediaföretag samtidigt försöker lura till sig en rivstart via en annan existerande tidskrift med ett stort nätverk av aktivt fotograferande medlemmar känns absurt. Att dessutom föreningens styrelse (en del är kopplade till Visuell Natur… = tyder på "kupp inifrån") mer eller mindra bakom ryggen på föreningens övriga medlemmar varit med om att göra upp ett detaljerat förhandsavtal mellan BioFoto och Visuell Natur är illa! Som skall godkännas inom juli månad, när de flesta medlemmar är på semester och inte kan nås!!

Om BioFotos lokalavdelningar går med på detta, begår de nog ett stort misstag!

Om en väletablerad och växande förening frivilligt ger bort självständigheten för en egen tidskrift, där man själv har en mediakanal för sina bilder, begår man ett mycket stort misstag! Det är som om ett litet land frivilligt låter sig ockuperas av ett annat, där man ger bort sin egen frihet. Har inte historien lärt oss vad sådant leder till …

Det som tidskriften Naturfotografen istället borde göra är att välja in nytt folk att förnya tidskriften, att låta medlemmarnas bilder och texter, både av proffs och amatörer, ta över innehållet, och tona ned  detta med mötesbilder och sådant (som man kan ha på nätet). Det som behövs är alltså en ny layout och ett aningen nytt grepp som skulle medföra att tidskriften också kunde säljas över disk. Det är den värd.

Den bästa modellen för detta hittas faktiskt i Finland. I Finland finns en stor nationell naturfotoförening med 2400 medlemmar (snabbt växande) och en egen proffsig tidskrift, som ägs av föreningen. Föreningen har organiserat tidskrifts (och bok-)utgivningen till ett eget förlag, jobbar med de bästa layoutproffs och gör strålande affärer. Tidskriften ”Luontokuva” (som också säljs över disk) är den bästa naturfotoföreningstidskrift i Norden, fylld med medlemmars material, av både proffs o amatörer (www.luontokuva.org/lehti). Något motsvarande finns inte i Norge eller Sverige, underligt nog. Hela föreningen Suomen luonnonvalokuvaajat, som betyder "Finlands naturfotografer" med finska som föreningsspråk, är en framgångsmodell med en rikskänd tävling, ”Årets naturbild”, som exponeras i alla medier - och mynnar ut i en stor "festival" på Finlandiahuset i centrala Helsingfors (som t.o.m brukar ha presidenten med i publiken).

Detta förenings- och tidskriftskoncept kunde gott och väl fungera som en modell för det mål som nu norska BioFoto myglande vill åstadkomma. BioFotos styrelse tycks ge det intrycket att det är problematiskt att blanda ihop professionella naturfotografer med glada amatörer - och dessutom få ekonomin att gå ihop; så är det icke!

Men norrmännen känner knappast igen det finska förenings-/tidskriftskonceptet eftersom allt material är på finska. Föreningen hittas på hemsidan www.luontokuva.org, tidskriften på www.luontokuva.org/lehti
BioFoto skulle ha mycket att lära av det mycket välfungerande finska naturfotokonceptet, där proffs och amatörer samsas och samarbetar på ett mycket fruktbart sätt. Alla som ger ut böcker och jobbar som proffs får sitt utrymme, liksom alla duktig amatörer. Och allt är mycket proffsigt organiserat och ”paketerat” trots att hela kommersen drivs av en nationell naturfotoförening!

Om BioFotos medlemmer verkligen låter ett kommersiellt bolag ”sluka upp” deras egen tidskrift med medlemsregister och allt, gör de ett mycket oklokt val! Det blir intressant att se om dessa gutter ute i lokalavdelningana har den ryggrad och den självbevarelsedrift som man trott att norrmän har? Eller om de snälla som lamm ger bort sitt inflytande och låter kommersialismen sluka upp dem med hull och hår?

Trots att de flesta av oss aktiva finlandssvenska naturfotografer är medlemmar i den stora finska föreningen (har endast individuella medlemmar, inte lokalavdelningar), tyckte vi att det skulle vara kul att bilda en lokalförening kopplad till BioFoto, där vi kan verka på svenska med kontakter till svenska och norska likasinnade.

Men den (media)maktkamp som nu pågår i Norge tycker vi i BioFoto Finland är illavarslande. Kanske det i förlängningen leder till att svenska biofotingar gör sig helt självständiga? Till det skulle det nog finnas underlag! Att det inte finns en nationellt omfattande naturfotoförening i Sverige är i mina ögon ganska märkligt! Det finns en massa "klickar" med olika rangens naturfotografsammanslutningar, men inte en stor och stark där alla ryms med.

Tillbaka

Borsttistel (Cirsium helenioides), Pandros i juli 2009. Foto: Håkan Eklund.

Tillbaka till verkligheten efter tre veckor utan el, rinnande vatten, radio, tidningar, datorer, internet ...
Gräsrotsliv så det förslår. Det är så jag och min fru vill ha det på stugan, en motkraft till all den välfärd och bekvämlighet som vi alla omges av under största delen av året.

Vad är trevligare än att i den värmande morgonsolen stå sprittis intill tvättstället vid liderväggen och tvaga sig i regnvatten. Och vad är trevligare än att kunna titta åt alla väderstreck utan att se varken människor, stolpar eller byggnader och andra fula spår av människor (som nog hittas längs vägarna ...). Ändå ligger farfars gårdstun i utkanten av en bondby i en ådal, nio minuters bilväg från havet. Det är här jag har mina släktrötter; den enda plats på jorden där jag känner att jag fysiskt och mentalt hör hemma.

Många dagar tillbringade jag med att studera växter och insektliv längs dikeskanter och vägkanter i odlingslandskapet. Det bidde till och med en artikel för den regionala tidingen. Vår dikeskantsflora och -fauna är nämligen en hotad livsmiljö. I takt med täckdikning och markförsäljningar försvinner de öppna dikena i en rasande fart. Och med dem en myriad av liv.

Eftersom jordbruksmark tenderar att hamna i händerna på allt färre, försvinner behovet av öppna rådiken, som tidigare utgjorde en fysisk gränsmarkering. Dessutom finns det inte längre lika många betesdjur ute som tidigare. Resultatet är en smygande utarmning av den biologiska mångfald som våra kulturmarker utvecklat. Något som många kanske anar, men som de flesta ändå inte förstår sig på.

Nu får det räcka

Alpäng i Alpbachområdet, Österrike. Juli 2009. Foto: Håkan Eklund.

... med alpbloggandet.

Med några dagars distans till alpveckan börjar intrycken sätta sig. Och jag har redan börjat träna för nästa! I tre dagar har jag inkluderat slalombackens brantaste del i hundpromenaden. I morse lade sig hunden demonstrativt i gräset när vi nådde fram till backen; han visade att han inte vill haka på ... :-)  men sen kom han snällt med.

Trots att alpvandringen i Österrike tillhörde en lätt vandringskategori; vi rörde oss på höjdlägen mellan 600 och 1600 m.ö.h., på vägar och stigar - kändes nog de långa stigningarna av. Och sånt kan man ju träna för, och det tänker jag metodiskt göra.

Vandringsledaren Åke W uppmanade oss att regelbundet ta en "mikropaus" i uppförsbackar, och låta andhämtning och puls lugna ner sig, för att sen fortsätta. Det blev många sådana, men rätt snabb anpassade sig kroppen till denna rytm.

Nästa vandring kan gärna gå i tuffare terräng, men då tänker jag var fysiskt bättre förberedd. Kanske också ta en dag "ledigt" från vandrandet för att bara fotografera. Det visade sig var svårt att förena fotografering med att vandra i grupp.

Idag skrev jag en artikel om vandringen som småningom skall dyka upp  i vår lokaltidning Åbo Underrättelser (Finlands äldsta dagstidning).

Nu avslutar jag detta med alperna; borde hinna upp till fritidshuset för att söka hornuggleungar. Och längs vägen norrut lär det finnas en sjungande träsksångare (=sällsynt) som borde kollas in under nattliga timmar ...

Vandring 5 - Alperna

Mätta, torra och utvilade utanför Farmkehralm, 3.7.2009. Foto: Håkan Eklund.

Resans sista dagsvandring gjorde vi lägst inne i dalen, där en u-formad bergskedja (2400 m.ö.h.) mötte. Vi åkte lokalbuss upp till Inneralpbach (1030 m.ö.h.), gick upp till fäboden på bilden (1521 m.ö.h) längs vägar, sen tillbaka längs skogsstigar (kostigar, jaktstigar, skogbilväg) i ojämn terräng.

Detta blev den enda vandringen när vi gick länge i hällande regn. Åtminstone kändes det länge när det gick sakta uppför medan regnet skvalade ner; sällan har en lunchpaus i en fäbod känts mera efterlängtad! Att trängas in i ett litet rum i ett stockhus med vedspis var riktigt skönt; att få byta till torrt och få i sig en "Wurst mit Brot" och en kopp rykande te kändes himmelskt.

Och över alpängarna utanför sjöng vattenpiplärkan (Anthus spinoletta). En piplärka som länge ansågs vara en underart till vår egen skärpiplärka; för tio år sen "splittades" arterna och släktingen från alperna fick artstatus. Den häckar på kala alpsluttningar och högslätter. Vår egen skärpiplärka är vår enda maritima tätting, som enbart hittas i utskärgård. "Ytterligheterna i de karga marginalerna" har de gemensamt. Vattenpiplärkan häckar i bergsområden i hela Europa söder om Tyskland. Tidigare har jag sett vattenpiplärka i Dolomiterna, Italien.

Under denna sista vandring fick jag en ny insikt: att börja träna att gå i brant nedförsbacke (jag bor ju nära en liten men brant slalombacke i Åbo), den sista biten av dagsvandringen gick nerför i brant vinkel, och tusan vad det kändes i knäna ...