Supersällsynt i sommarnatten

Träsksångaren (Locustella lanceolata) sjunger i sommarnatten, Storå, Finland 11.7.2009. Foto: Håkan Eklund.

Hemkommen till Åbo från en fotvandringsvecka i Alperna såg jag på nätet att en träsksångare (Locustella lanceolata) höll till i Storå (Isojoki) i finska Sydösterbotten. Eftersom jag alltid varit svag för sibiriska ödemarksfåglar kunde jag bara inte låta bli att göra ett försök på vägen upp från Åbo, jag skulle ju ändå förbi trakten på väg till fortsatt semester på hemsoporna i Kimo, Oravais. Och någon träsksångare hade jag aldrig sett, senast när den fanns på flera platser i Finland (2001) var jag själv ute på Varangerhalvön i Norge. Fågeln är supersällsynt i Västeuropa, har setts ca elva gånger i Sverige, (endast två gånger sjungande), oftast i Norrbotten, det mångdubbla i Finland.

Bäst att passa på, tänkte jag och kontaktade fågelforskaren, naturfotografen och själsfränden Bo-Göran Lillandt som bättre än mig känner till trakterna där fågeln höll till. Och det blev en ornitologisk upplevelse av rang!

Vid första mötet iddes jag inte ta kameran med, det var alldeles för dåligt ljus.

Ok, jag kunde ju inte hålla mig. Jag kände att jag måste kolla in den på nytt. En natt (11.7)åkte jag iväg kl.01 från fritidshuset, nu med kamera och 500 mm teleobjektiv. Efter några blåsiga och regniga dagar var vädret igen perfekt.
 
Halv tre parkerade jag bilen på skogsvägen i Vesijärvi, 03.40 hade jag ljudkontakt med träsksångaren. Den tycktes sjunga från samma område som senast. Det var + 8 C, dimmorna lättade över kärret och det var mycket vått i den meterhöga vegetationen av grönvide och vasstarr; utrustad med regnkläder och gummistövlar störde det inte. På avstånd sjöng en rosenfink.

Sen tillbringade jag exakt två timmar på tumanhand med träsksångaren. Vi rörde oss inte mycket, den sjöng från några olika ställen inom ett mycket snävt område, till skillnad från det första mötet med åtta skådare som valsade omkring i kärret.

Så länge ljuset var dåligt sjöng den väl exponerad i toppen av låga buskar (som på bilden ovan). Sen när det ljusnade bytte den taktik och sjöng sittande dold nere i vegetationen! Inget under att den är nattaktiv, alldeles tydligt gillade den inte att sjunga i starkt ljus.

Det blev inga pangbilder, men sådana var jag inte heller ute efter. Ambitionen var snarare att kunna studera fågelns dräktkaraktärer, och sådana fick jag, från alla håll och kanter.
Jag har, liksom många andra, kommit underfund med att egenhändigt tagna bilder av växter, insekter och fåglar fyller en oerhört viktig funktion som pedagogisk läromästare. När man slår upp en bild på datorn ser man sådant som man i terrängen aldrig lägger märke till, trots fin kikaroptik. Och man kan i lugn och ro titta på olika detaljer med artbestämningslitteratur uppslagen. En lärostund och –metod som är av stort värde.

2009-07-29 10:47   aasaboe

Ditt sista stycke formulerar exakt varför man envisas med att traska runt med kameran och ta bilder som tusentals - ibland tiotusentals - andra redan tagit, ofta mycket bättre än de egna försöken. Det är en underbar känsla att kunna ta med djur och kryp hem, identifiera okända med hjälp av Nationalnyckeln och samtidigt lära sig en hel massa nytt om världen som omger oss. I går lärde jag mig till exempel att blomflugorna som vimlar bland rågvallmon intill vår tomt är av arten flyttblomfluga, vars parade honor flyttar hit från Syd- och Centraleuropa (!) lagom till kläckningen av vissa bladlöss som blir mat åt den lilla flugans larver. Fantastiskt och underbart!

Tack för en alltid intressant blogg, förresten! Och grattis till den fantastiska upplevelsen med träsksångaren!

Svar från Håkan Eklund 2009-07-29 15:05

Hej Christer, och tack för kommentaren ang. detta med att lära sig. Jag har lärt mig massor om arter sen jag började fotografera, också om fåglar trots att jag sysslat med dem hela mitt liv.
Trevlig sommar!
h. Håkan

2009-07-29 22:46   Tammy

Vilken skön läsning - tack!!!