Tillbaka

Borsttistel (Cirsium helenioides), Pandros i juli 2009. Foto: Håkan Eklund.

Tillbaka till verkligheten efter tre veckor utan el, rinnande vatten, radio, tidningar, datorer, internet ...
Gräsrotsliv så det förslår. Det är så jag och min fru vill ha det på stugan, en motkraft till all den välfärd och bekvämlighet som vi alla omges av under största delen av året.

Vad är trevligare än att i den värmande morgonsolen stå sprittis intill tvättstället vid liderväggen och tvaga sig i regnvatten. Och vad är trevligare än att kunna titta åt alla väderstreck utan att se varken människor, stolpar eller byggnader och andra fula spår av människor (som nog hittas längs vägarna ...). Ändå ligger farfars gårdstun i utkanten av en bondby i en ådal, nio minuters bilväg från havet. Det är här jag har mina släktrötter; den enda plats på jorden där jag känner att jag fysiskt och mentalt hör hemma.

Många dagar tillbringade jag med att studera växter och insektliv längs dikeskanter och vägkanter i odlingslandskapet. Det bidde till och med en artikel för den regionala tidingen. Vår dikeskantsflora och -fauna är nämligen en hotad livsmiljö. I takt med täckdikning och markförsäljningar försvinner de öppna dikena i en rasande fart. Och med dem en myriad av liv.

Eftersom jordbruksmark tenderar att hamna i händerna på allt färre, försvinner behovet av öppna rådiken, som tidigare utgjorde en fysisk gränsmarkering. Dessutom finns det inte längre lika många betesdjur ute som tidigare. Resultatet är en smygande utarmning av den biologiska mångfald som våra kulturmarker utvecklat. Något som många kanske anar, men som de flesta ändå inte förstår sig på.