Tagen på bar gärning

Två uppstickare ur klorofyllen, Hirvensalo, Åbo. 11.5. 2009. Foto: Håkan Eklund.

Alla som fotograferat växter, med eller utan makroobjektiv, vet hur lustigt det kan se ut för förbipasserande. Eller olustigt. En och annan tror ju att de träffat på en död människa, eller ett fyllo. Jag har skrämt upp en och annan ...

Senaste vecka fotograferade jag för ett projekt ute på Runsala, hade valt en mindre frekventerad stig där jag slog mig ner med utrustningen för att ta itu med växtfotografering. Och det gäller som sagt att ligga lågt; jag brukar breda ut en regnkåpa och ligga på den. Som jag förstås gjorde. Visst hörde jag folk som passerade en bit bort, men det kunde ju inte jag börja bry mig om.

Sen blev det ett mera högljutt tissel och tassel, jag tittar upp, och där står en hel skolklass och ser glada ut - tills jag upptäcker min son mitt i högen, som hade känt igen mig!  Han går andra året i gymnasiet, och hans klass hade uteundervisning ute i lunden.

Men han skämdes inte för mig, tvärtom. De tyckte det var coolt med en farsa som hade en massa kameror och kröp omkring bland buskarna på alla fyra; "en sån farsa skulle jag också vilja ha" hade en kille sagt när de gick vidare.

Kanske de insåg att det krävs ryggrad att avvika från det normativa ...

Från Sibirien

Sibirisk nunneört (Corydalis nobilis), Runsala, Åbo 10.5.2009. Foto: Håkan Eklund.

Vackert, soligt morsdagsväder under första halvan av dan. Sen mulet och lite regn. Gjorde en tvåtimmars vandring med bättre halvan ute på Runsala som i praktiken fungerar som en stadsnationalpark. Här hittas Finlands största enhetliga ekbestånd, men de flesta träd är inte sååå gamla. En stor del har väl i tiden gått åt till svenska flottan.

Just nu är det vitsippsmattorna som ännu dominerar, innan trädkronorna via kommande lövverk försänker markskiftet i en lång skuggperiod. Fotograferade bl.a. sibirisk nunneört vid ett torp, som hittas på många gamla tomter i Åbotrakten. Det är en växt som hör hemma i Sibirien.  

Hittade en intressant hemsida (http://www.luontoportti.com/suomi/sv/med) med  info om natur, så här skriver man om denna växt:

Sibirisk nunneört (Corydalis nobilis)

Familj: Jordröksväxter – Fumariaceae

Höjd: 40–60 cm. Med jordstam. Stjälk uprätt, rikt förgrenad.

Blomma: Zygomorf krona (ca. 20 mm). Fyra gul och vitbrokiga kronblad varav 2 delvis hopvuxna och ett försett med sporre. Två fria foderblad. Två ståndare (bestående av 1 hel och två halva ståndare dvs. sammanlagt 4). Pistillen uppbyggd av två fruktblad. Blomställningen en rikblommig klase.

Bladen: Två ggr. parflikiga. Bladen strödda.

Frukten: Mångfröig kapsel (15–20 mm lång) som liknar en skida. Många frön i kapseln.

Växtplats: Gårdar och parker, förvildad.

Blomningstid: Maj–juni.

Den sibiriska nunneörten utvecklar varje vår tidigt blommande skott ur jordstammen. Arten är en gammal prydnadsväxt från herrgårdar. Den klarar sig emellertid själv också efter att trädgårdsskötseln har slutat och har i södra Finland blivit ett svårutrotat ogräs i parkers gräsmattor. Den sibiriska nunneörten är giftig.

Flitig

Mindre hackspett (Dendrocopos minor), Runsala, Åbo 7.5.2009.
Foto: Håkan Eklund.

Finns det något bättre sätt att vakna än ute i skogen, i ett timrat vindskydd omgiven av skogens ljudlandskap. Strax efter nollfyra vaknade jag av en ivrigt sjungande rödstjärt i träden intill. En bit bort startade en trädpiplärka sin morgonkoncert. Först nån timme senare väckte jag resten av gänget (unga tjejer o killar), vildmarksguidekursister som ville lära sig fåglar.

I gårkväll kunde vi i fin kvällssol njuta av trastsångre, gråhakedopping och fiskande skräntärna på nära håll vid en fågelsjö, och när vi långt senare kom fram till vårt nattkvarter vid en skogsstjärn ropade göken och morkullan drog. Hade en fin kväll vid lägerelden mellan våra två vindskydd. Sen en underbar sömn i sovsäck i härlig skogsluft. 

Men snabbt ändrar vädret. Vid morgonfrukosten svängde det och idag fick vi traska omkring i hård vind och regn; ändå fick vi ihop en fin artlista. Ute på Hangö udd som är ett bra flyttfågelställe (ledlinje) hittade vi en kattuggla som mobbades av koltrastar trots att den försökt gömma sig i en gran, en del arktiska vadare och flockar med alfågel. Till slut hade vi en efter omständigheterna bra artlista med bl.a. lärkfalk, fjällvråk och havsörn och många nyanlända tättingar.

Också mindre hackspett såg vi, samma art som på bilden ovan som jag tog på torsdagen.

På bilden kommer hannen ut med träspån som han hackat ut innifrån bohålet. Ett tiotal gånger kom han ut för att "tömma näbben". Klibbalen som paret valt till boplats ligger strategiskt utanför ett Naturum på ön Runsala, det är i en 6 m "stubbe", avkapad för att påskynda förmultning - som hackspetten varit snabb att utnyttja. Med en sån liten o klen näbb som arten har går det inte att bearbete alltför hårt och friskt virke.

Gatufotografens paradis

Gatuvy från Maltas huvudstad Valletta, 26.4.2009. Foto: Håkan Eklund.

Valletta är en kompakt stad ute på en udde fylld med smala, trånga gator och gammal arkitektur inom ett område på 1000 x 600 m inramat av höga skyddande stadsmurar. Ett paradis för en gatufotograf. Ålderdomliga och pittoreska fasader, portgångar och dörrar skulle göra sig bra som bakgrund för de mest olika ändamål.

Valletta grundades 1566 och de första grundläggande arbeten utfördes av 8000 slavar ... Enligt guideboken var detta den första planerade staden i Europa. Gatorna placerades så att havsbrisen kunde fläkta in mellan husen, som var tillräckligt höga för att skapa skugga nere vid gatunivå. Under gatorna fanns avloppsdiken som förde hushållsavfallet ut till havet. Plus en massa intressanta planeringsdetaljer till som jag inte orkar räkna upp.

På fastlandssidan grävdes ett försvarsdike som var 18 m djupt, 20 m brett och 1 km långt för att kunna försvara staden från inkräktare.

Det var ett sant nöje att under en veckas tid göra dagliga vandringar i denna miljö. Ofta tog vi färjan över från Sliema där vi bodde (på andra sidan viken) som kostade 1 euro och bussen tillbaka som kostade 47 cent. Billigt och enkelt.

Maltavandringar

Befästningarna i gamla stan, Victoria, ön Gozo, Malta 28.4.2009.
Foto: Håkan Eklund.

Att vandra omkring i städerna på öarna Malta och Gozo var som att röra sig i ändlöst stora museiområden. Det mesta är gammalt och unikt; mycket av det nybyggda smälter bra in i det gamla. Ändå är det alltid så svårt att ta till sig all ny information och seklers historia när man är en besökande turist. Och på Malta är historien så påtaglig, precis överallt.

Normal brukar jag och frun alltid hyra bil när vi är ute och "turistar", men på lilla Malta (27 x 15 km) var det enklare att åka buss som var både billigt och behändigt. För en euro kunde man åka vart som helst. Samtidigt var det ett otroligt urbant samhälle, 30 % av landets landareal består av bebyggd mark.

De har inte mycket till natur, och därför är det desto tråkigare att landets halvkriminella fågeljägare har så mycket att säga till om ute på "landet". Under flyttfågeltider skjuter de vilt precis överallt; pratade med en person som bevittnat hur en jägare stannade sin bil mitt på landsvägen när en brun glada flög över, mannen hoppade ur bilen med hagelgevär och sköt helt resolut ner gladan, medan alla andra bilister fick vänta ...

På BirdLife Malta-kontoret sade de att de inte vill att turister skall bojkotta landet för jägarnas skull, utan att allmänheten i stället skall hjälpa dem att skapa en opinion emot dessa olagligheter, via medier och olika typer av informationspåtryckningar på alla nivåer.