Emaks betraktelser 93/Scan nr 2 - ett porträtt.

Jag har inte tagit speciellt många porträttbilder genom åren men några av kopiorna från dom, som kommit fram ur mitt mörkrum, är jag riktigt nöjd med. Bl.a den här. Jag har ännu inte lärt mig alla finesser i det fina scanningsprogrammet (Silverfast Ai Studio) som följde med Microtek-skannern, så helt perfekt blev den inte. T.ex är det lite svagt "grönstick" i de mörka skuggorna. Mellantonerna och de ljusa delarna lyckades jag dock få bukt med vad gäller det. Originalet har en svag seleniumton av rödbrunt i hela tonskalan.

Börje Nilsson, Backa-Ljuder i sitt muséum med gamla vagnar. En eldsjäl i Utvandrarbygden.

Papper: 12x 16 tums Fomabrom graderat.
Tvåbadsframkallning samt toning i selenium.

EMAKS BETRAKTELSER 92/Första scanningen med Microtec ScanMaker 9800 XL plus.

Körde en lithprint från Paris som första prov i den nya 12x17" scannern. En kopia på 30,5x40,6cm. Silverfast Ai Studio följde med, vilket jag är glad för. Det stod annars inget om det varför jag hade tänkt köpa till den scanningsmjukvaran. Kostar minst 2-3 tusenlappar separat annars. Och det är ett avancerat program, betydligt mera inställningsmöjligheter än de andra två Silverfast-programmen jag har till mina gamla scannrar. Lyckades trots det lite komplicerade programmet att få till en bra inställning som ser ut att ha gjort kopian rättvisa. Jag har den i tre exemplar, de två andra har lite svagare färgton. Det är svårt att få exakt lika kontrast, svärta och ton från kopia till kopia när man lithkopierar.

Emaks betraktelser 91/Is

Inscannad mörkrumskopia.
Fotokemika Varycon KG 24x30.
Kamera: Agfa Isola II från 1957.

120-film.
Bilden fotograferad och kopierad ca 2005.

Kommentar:
Trodde inte den enkla kameran skulle klara motljuset så bra, men det gjorde den. Troligen för att linsen endast har tre element, eventuellt är två kittade? Innebär ett minimum av antal ytor glas/luft som gör att även enkel antireflexbehandling fungerar i såna här situationer.

Emaks betraktelser 90/Digitaliseringen av arkivbilder fortsätter och några lith-printar har scannats.

Skrev i en sluten facebook-grupp för folk från Lessebo, att det inte är klokt vad mycket bilder man gjort i mörkrummet genom åren. Håller nu på att sortera, signera och digitalisera alla kopior som ligger i lådor (syrafria sådana för arkivbeständighetens skull). Och det lär ta ett tag för det är många. Har hittills bara kunnat ge mig på de små bilderna vad gäller digitaliseringen, de som är på 24x30 papper eller större får vänta tills den större 30,5 x 43cm scannern kommer. Och de flesta är ju i de mellanstorlekarna. En hel del lith-printar har jag ändå på 8x10 tums (20x25cm) papper, t.ex de här två från Opatia i Kroatien. Jag har dom även på 12x16 tums papper och dom lite större användes på en utställning med lith-printar 2010 på Fotogalleriet i Skruv.





Lith-kopiering är otroligt svårt eftersom svärtningstonen (ljus-mörkheten), till skillnad mot vanlig svartvitkopiering, bestäms av hur länge bilden ligger i framkallaren. Och när det är precis lagom brukar svärtan komma väldigt snabbt. Ligger den för länge sotar det snabbt igen och bilden blir helt grafisk. Kontrasten bestämmer man däremot med belysningstiden, vilken brukar ligga på det tredubbla eller mera mot vanlig kopiering. Sen reagerar olika papper olika  vad gäller färgton och kornighet. Emaks K888 t.ex blir lite annorlunda än Fomatone MG 542 som dom två första bilderna är gjorda på. Sen kan man eftertona med t.ex selen eller guld för att få fram helt andra toner. Kort tid i selen brukar göra tonen mera kopparlik t.ex, men ligger den för länge i tonaren kan färgtonerna försvinna helt. Guld gör tonen kallare och ligger den länge kan den gå åt det blå hållet. Mycket att experimentara med. Nedan printar på K888.




Ofta brukar färgtonen komma först när framkallaren börjar bli helt förbrukad, men då den är så kraftigt spädd (räcker bara till några få kopior) brukar färgtonen komma redan efter ett par bilder. Det där är dock lite godtyckligt för ibland kan man få färgtoner nästan direkt. Någon gång har jag också fått riktigt illröda toner, hur jag gjorde då övergår dock mitt förstånd för jag har aldrig lyckats få såna toner igen. Så ni förstår kanske att en hel del printar går i skroten. Resultatet när man lyckas blir  istället så mycket trevligare, så att man får slänga mycket har i alla fall jag överseende med.

Emaks betraktelser 89/Mitt svartvita bildarkiv och digitalisering av kopior.

Negativ-fickorna märker jag oftast med datum (månad och år) och även platser bilderna är tagna på/vad som finns på dom. Sen sitter dom i pärmar eller ligger i lådor. En del är dock odaterade och omärkta, dom måste jag försöka få bättre ordning på, och datummärka innan jag glömmer bort var dom är tagna. Bildkopiorna har jag om möjligt ännu sämre ordning på. Många är signerade och daterade, andra inte. De bara ligger i lådorna. Håller därför på att försöka datera och signera alla mina bilder. Även scanna dom för att få ett digitalt bildarkiv. De digitaliserade bilderna ska sen kunna användas för webbpublicering och kanske också för framtida eventuella boktryck, typ blurb-böcker i första hand. T.ex har jag planer på att göra en bok med mina lith-printar någon gång framöver. Här kommer några av dom, nyscannade från originalbilder på 8x10" papper.

         

Men jag har ju de flesta av mina bilder i mellanstorlek, mest på 30x40/12x16" papper. Då funkar inte min A4-scanner så bra, så jag har beställt en för lite större format upp till 12x17". Vill inte krabba med att lägga ner tid på att delscanna och sedan stitcha ihop i datorn, eller fota av med digitalkamera och reprostativ som kräver bättre utrustning än den jag har för att få den riktiga skärpan. Dessutom är det otroligt svårt att få en tillräckligt jämn belysning vid avfotografering. Minsta lilla buktning i kopiorna ger också upphov till ojämnheter i belysningen. Det krävs också en absolut 100% vinjetteringsfri optik. Så en scanner med lock som trycker kopian helt plant mot glaset är det allra bästa.  Blir gärna också mycket redigering i datorn när man fotar av istället för att scanna, då man ju via scannerprogramvaran har större möjlighet att ställa in värdena så bildfilen blir så lik originalet som möjligt. Har t.ex aldrig lyckats få rätt vitbalans vid avfotografering av en kopia, men vid scanning blir det exakt rätt direkt. Jag har därför beställt en Microtek Scanmaker 9800 XL plus för att kunna digitalisera min kopior i storlek 30x40. Till den finns Vuescan att ladda ner gratis vad jag förstått, men också Silverfast Ai Studio som dock kostar en del. Men kanske fungerar original scanningsmjukvaran som följer med bra?



Bilden ovan är en scanning av en gammal mörkrumskopia från början av 1990-talet som jag hittade när jag började gå igenom mitt lite oordnade arkiv nu i julhelgen. Den är faktisk fotograferad med småbildskamera, vilket man vid en första anblick kanske inte skulle kunna tro. Från Gråstensmon vid Målerås, ett blockstensområde bestående av vasskantad hälleflinta som bildats då en isrest från inlandsisen legat kvar i området långt efter  den dragit sig tillbaka. Att man kan få mellanformatsliknande bildkvalitét även med småbildsfilm tycker jag den här printen visar. Det är möjligt med superskarp optik (här Zeiss Planar T* 50mm/1,7) och en finkornig film, som i det här fallet är Agfapan APX 25. I verkligheten är resultatet givetvis inte sämre än den digitaliserade kopian du ser här.

Nu frågar sig någon kanske varför jag inte scannar mina negativ istället, för att få bilderna i digital form. Men att sitta vid datorn och jobba med varje bildfil är inte min melodi. Jag gör helst mina bilder i mörkrummet och printen som då blir är min slutbild, ingenting annat. Går dessutom snabbt att digitalisera till utseende likt originalet via scanning, och det är det originalet jag vill ha digitaliserat i första hand. Lith-kopior är också ganska svåra att få till i datorn från ett scannat negativ, då är det ju inte en lith-print utan något annat som bara (i bästa fall) liknar en sån bild. Har ingen lust att försöka mig på att få fram något sånt, fast det går säkert att göra något liknande. Även de svartvita toner som finns i olika papper, med olika framkallare och med eftertoningar, är karaktärer som man bara kan efterlikna med datorns hjälp, och den tiden det tar att försöka efterlikna det vill jag inte lägga ner. Då står jag hellre i mörkrummet där jag får det resultat jag vill ha.

Sen kan det givetvis finnas anledning att scanna negativ också. Boken jag gjorde i somras, BORNHOLM, är t.ex ett resultat av scannade negativ. Där gjorde jag rent neutrala svartvitfiler som i trycket på det lite finare och matta papper jag valde, har en lite varmare och snyggare ton. På det sättet gick det ganska snabbt att få boken färdig. I mörkrummet hade det tagit längre tid, men resultatet hade absolut inte blivit sämre om jag först gjort printar där som sedan scannats.

Nils/