Emaks betraktelser 88/Första mörkrumsprinten 2015.

Ja det blev en bild från i somras som legat och väntat. Fotograferad med min "Dogma-kamera" Contax T. Ett fantastiskt litet bildverktyg förresten. Printen är avfotograferad direkt efter slutsköljen där den ligger avskrapad på glasskivan, vilket fungerar väldigt bra som digitaliseringsmetod om man lyckas få till en jämn belysning. Jag har ju annars spånat efter en prismässigt överkomlig 12x16" scanner med skaplig bildkvalitét för att kunna visa min printar större än A4. Kopian här är gjord på 12x16" papper (30,5 x 40,6 cm).



Papperet är Adox Nuance Warmtone (identiskt med Emaks K888). Tyvärr tillverkas det inte längre då den kroatiska fabriken i Samobor lagts ned. Det var annars ett papper av gammal formula i fasta gradationer och med tjockare silveremulsion (maskinerna var från 1950-talet och använde en teknik som gav tjockare emulsionslager) därmed också rikare på silver per ytenhet. Jag har dock samlat på mig ett lager av det här papperet i storlekar och gradationer mellan 20 x 25cm och upp till 40 x 50 cm,  varav en del ligger nerpackat i foto-frysen för framtida bruk. Förhoppningsvis ska det räcka ett antal år för mig. Det är en fröjd att kopiera på Adox Nuance/K888. Högdagerteckningen följer med även om kontrasten och djupsvärtan är hög. Papperet är också det enda jag vet som innehåller guld i emulsionen utöver silver. Vad det har för inverkan vet jag dock inte, men bra blir det i alla fall.

Emaks betraktelser 87/Sista mörkrumsprinten 2014.

Ett tag sen jag bloggade här. Finns numera på facebook och några olika grupper där, det tar sin tid. Man hinner inte med allt här i livet, speciellt inte om man ska hinna arbeta lite i mörkrummet också. Och idag gjorde jag en sista print för året. Min svaveltonare tog slut innan jag hade gjort den sista bilden på Cher för ett par veckor sedan. Missade att den inte höll mer än en dag  färdigblandad. Så jag åkte till Photax i Nybro för att inhandla mera. Visade sig dock att den luktfria svaveltonare de sålde hade upphört från tillverkaren Tetenal och de hade inga fler på lager, och de visste inte om den skulle komma mera. Så jag beställde från macodirect.de i Tyskland istället och den kom till dörren igår, vilken service. Tur att vi är med i EU och kan handla fritt utan extra kostnader och annat krångel från alla medlemsländer.



Bilden har jag gjort från ett svartvitt originalnegativ av den amerikanske fashionfotografen Harry Langdon (fotograferat 1977), och den är kopierad på Fomatone MG 532 II Nature, framkallad i Moersch SE4 Neutral samt tonad först i svaveltonare, därefter i guldklorid. Det är ett av de negativ som jag köpt när en del av Mr Langdons arkiv sålts ut, inklusive fullständiga rättigheter. Jag ska försöka göra en utställning av det här till våren och det är meningen att flera bilder av "superkändisar/artister" då kommer att visas, kopierade och presenterade på mitt sätt. Jag har också inhämtat fotografens samtycke att ställa ut bilderna, även om det nu inte behövs rent juridiskt eftersom jag övertagit alla rättigheterna till just de negativ köpt. En fråga som jag inte 100% har svaret på är om det eventuellt behövs tillstånd från kändisarna (för ett par bilder dödsbon) för att visa dom? Men jag tror inte det. Kanske någon här vet säkert svar? Har även ställt frågan till fotosidans jurist.

Ha ett Gott Nytt År!

Emaks betraktelser 86/Agfaphoto APX400 - några bilder från första provfilmerna.

Eftersom jag aldrig använt den här nya filmen förut gick jag efter rekommendationen på digitaltruth vad gäller framkallningstid. Där stod det 21 min för APX400 New i Rodinal 1+50 (vilket är min normalspädning). Vill alltid sträva efter att få kring 10 minuter så jag valde istället spädning 1+25 som skulle kräva 11½ minut. Fast när jag öppnade dosan och kollade hur de färdigframkallde filmerna såg ut förstod jag att jag istället skulle gått efter de tider som rekommenderades för Fomadon R09 och gamla Agfa APX400. Jag kör ju med denna Rodinal-variant från Foma och där stod 10 minuter. Mina filmer var nämligen lite överframkallade och de hade varit mera lättscannade om de inte varit det. De verkade även lätt överexponerade. Nu var det ganska grått och då brukar det vara rekommendabelt att exponera lite snålare, tror att denna film skulle må bra av att köras efter 500-640 ASA när motivkontrasten är lägre, som det ser ut av de här negativen.

     

    




Detaljbilder av två scanningar i 100%:

  

Eftersom jag inte använt den här spädningen av Rodinal/R09 förut blir det svårt att uttala sig säkert om kornigheten. Det faktum att kornigheten även kan variera beroende på hur man scannar negativen gör det också svårt att uttala sig. Liksom att överexponering (en lätt sån har de här negativen) också påverkar kornigheten. Det behövs nog även en titt med focuskopet och negativet i förstoringsapparaten, samt en mörkrumskopia, för att kunna uttala sig bra.

Filmerna blev helt plana diret efter torkningen, en egenskap som även Fomas småbildsfilmer har. Något som skulle kunna tyda på att det KAN vara tjeckiska Foma som gör den här filmen? Har även hört att någon menade att det var Fomapan 400 som såldes som APX400 New? Jag ska prova att framkalla nästa APX400-film i R09 samma tider som jag kör Fomapan 400 i R09 1+50, så får jag nog ett ganska bra svar på den frågan. Men jag tvivlar lite grand efter det jag ser redan nu...

Jag tycker annars det ser ut att vara en väldigt fin 400-film som säkert kan tilltala många. Tror inte det spelar någon större roll vad man väljer, bara man kör in sig på en film och lär sig hur man ska handskas med den så brukar det mesta lösa sig. Personligen skulle jag nog utan vidare kunna tänka mig att använda den här APX400-filmen. Få se vad som händer när lagren börjar sina, och om man kan få garantier för att det är samma film som ligger i kasetten nästa gång?

Emaks betraktelser 85/En ny film fick slita kameran idag...

Åter lite bloggande efter sommaruppehållet, som dock bröts av några sommarbloggar i månadsskiftet juli-augusti.

En svartvit "klassiker" fick slita kameran idag. Agfa APX400 i ny tappning (New Emulsion) och med namnet Agfaphoto. Agfaphoto är ett nytt produktnamn som Lupus Imaging & Media i Tyskland använder under licens från Agfa Gevaert. Vem som tillverkar filmen är dock okänt, men den är gjord inom EU står det på paketen. Ska bli intressant att se resultatet. Kör ju annars mest med tjeckisk film från Foma i småbild numera.



Passade även på att ta samma motiv med mina två normaler, Summarit M 50mm/2,5 och Nickel Heliar 50mm/3,5 för att jämföra dom praktiskt. Tegelväggstestet var  annars tämligen lika för båda på samtliga bländare. Är nu mest intresserad av jämförelse i bokehn på stora bländareöppningar, där Heliaren (som är en äkta Heliar ) i en del bilder har utmärkt sig med ett märkligt abrupt skärpesläpp, påminnande om storformatsoptik. Filmen är ännu inte framkallad men bilder ska komma vad det lider.

//

Emaks betraktelser 84/Om bra bilder och bildpresentation.

Det verkar finnas en trend bland vissa fotografer där man drar ordentligt i svärtningsreglagen, samt lägger på kraftig vinjettering. Uppenbarligen för att få en mera dramatisk stämning i bilderna och på det sättet göra dom mera intressanta. Både kända och mindre kända fotografer  använder sig av det här har jag märkt. Och det brukar ge bra kritik också när bilderna får den här karaktären. När jag gick i mellanstadiet var det populärt att ge detaljerna i bilder man målade i skolan svarta konturer. När jag också prövade detta sa min lärare till mig: "Varför ge bildera svarta sorgkanter Nils, de är ju fina ändå?" Och lite så är det kanske med det här? Bilder som är bra behöver inte nödvändigtvis övertrasseras med kraftig svärta och vinjettering vid redigeringen i datorn eller kopieringen i mörkummet. Sen kan man kanske tycka att det även finns motsatsen, där fotografen ger bilderna en väldigt låg kontrast med jämn och fin detaljåtergivning i hela skalan, med fina och skira toner. Speciellt verkar detta ha blivit populärt där fotografer vill ge sina bilder ett mera "konstnärligt" uttryck. Då brukar man också ge bilderna lite gammaldags och bleka färger som också är tänkta att åstadkomma en viss stämning. Även vissa dokumentärfotografer verkar ha anammat denna tekniska bildstil. Men när det här blir ett egenvärde i sig tycker jag bilderna faller pladask. Bör inte ett fotografi ha något att ge, utöver det uttryck bilden förmedlar via tekniken? Många bilder passar trots allt ganska bra med en helt normal presentation, utan att sticka ut åt något håll.

Jag gjorde ett försök med en av mina egna bilder som jag tyckte skulle passa att ge lite extra krydda. Om den blev bättre vet jag inte?





Säga vad man vill om det här, men har bilden inget intressant (formmässig och/eller innehållsmässigt) att säga, så tror jag inte en speciell teknik eller tekniskt uttryck kan göra den intressant i ett strängt kritiskt eller hårt granskande kvalitétsmässigt perspektiv. Sån ytlighet duger inte, i alla fall inte med mina ögon sett. Men har bilden andra kvalitéter i form av innehåll/komposition så tror jag att ett speciellt uttryck kan förstärka dom kvalitéterna. Ett exempel på detta tycker jag är Geryy Johanssons bildsvit från Öglunda, där han med en väldigt skir och mjukt vacker kopiering förstärker det bilderna i övrigt förmedlar i innehåll, form och komposition. Även Anders Petersens ganska råa och kontrastrikt gjorda bilder från Värmlandsutställningen tycker jag passar hans sätt att fotografera dom bilderna, som i sitt innehåll är mera rått än "vackert". Under 1980-talet använde sig Tuija Lindström av olika genomskinliga tyger eller annat som lades på fotopapperet vid kopieringen, och det gav en karaktär och struktur till hennes bilder som passar just dom väldigt bra. Kennet Gustafssons dovt kopierade bilder i serien "The Magic Bar" är också exempel på bilder som fått ett bra innehåll att framträda ännu bättre med en passande presentation.

Jag tror även det är i just detta vi kan skilja ut de verkligt bra fotograferna från de medlemåttiga. De bra vet vad de gör, har sin agenda klar från början och bildernas presentation anpassas till innehållet. Blir det lite för mycket presentationsteknik och för lite innehåll, då håller det inte för en kritisk granskning. Kanske är det där vi "amatörer" oftast går bet? Men jag tror inte heller det är så lyckat när innehållet och kompositionen i övrigt är bra, men själva presentationen/det tekniska uttrycket inte passar bilden. Saknas det rätta tekniska bilduttrycket blir det bara godkänt som jag ser det. Men som sagts, utan något intressant att förmedla i innehåll och/eller komposition, så blir det underkänt om jag får vara domare. Personligen tycker jag just det är den verkligt svåra biten i fotografi, att få till en intressant komposition och/eller ett innehåll som håller för en kritisk granskning. Allt för ofta saknas det där som är så viktigt för att verkligen få en bild att hålla. Men det är bara att köra på och försöka utvecklas sitt bildseende så mycket det bara går. Att t.ex titta på de fotografers bilder som bedöms som verkligt bra (och då menar jag verkligt bra), tror jag man kan lära sig mycket av. Att gå en workshop med någon erfaren fotograf några dagar tror jag också kan vara väldigt utvecklande för att göra en medveten om vad som verkligen är viktigt i en bild.

Nils/