EMAKS BETRAKTELSER
Emaks betraktelser 133/En fin mörkrumssommar!
Idag regnar det och tidigare i veckan har det varit grått eller halvklart (synd för Gnesta-planket, men kanske har inte skiten som passerar här just nu nått dit ännu). Temperaturer kring 17-20 ungefär. I mörkrummet står termometern på 21 grader och det är riktigt behagligt. Normalt brukar det var 25-26 på sommaren, och när man ska framkalla film får man därför kompensera tiden för att framkallaren värms upp under tiden filmen framkallas. Nu behövs inget sånt. Det brukar normalt inte heller vara direkt behagligt att kopiera, när temperaturen efter ett tag kan ligga på 28-30 grader därinne. Nu kommer den inte över 23-24 ens. Så det här är en riktigt fin mörkrumssommar!
Mina projekt flyter på. Svenska Landsbygdskort och Danska Kort är det som nu ska harvas igenom. De danska ska framkallas och kopieras till färdiga bilder. De svenska också, men där är det inte avslutat utan nya bilder kommer till hela tiden. Och så lär det flyta på tills man inte orkar längre. Ett livstidsprojekt förmodligen. Här lite bilder som nyss färdigställts...
Danskt kort:
Svenska Landsbygdskort:
Emaks betraktelser 132/Om pålagt korn och "snabba" filmer...
Det funderas en del om filmkorn, om man ska lägga på en kornstruktur i sina digitalt fotade bilder, för att efterlikna Tri-X och andra filmer etc? För min del tycker jag att det sällan blir riktig bra. Ofta blir det för grovt och liknar inte äkta varan. Snabba filmer som Foma 200, Tri-X400, T-Max400, Delta400 m.fl, är egentligen ganska finkorniga (såvida man inte klantar sig med framkallningen). Och nya Tri-X står sig faktiskt ganska bra mot T-kornsfilmen T-Max400 (kanske för att även den har inblandade T-korn). Sen måste man vara medveten om att scanningen av filmen påverkar kornet ganska mycket. Samma film kan ge olika kornstruktur beroende på hur den scannas. Även datorredigeringen påverkar. Ska man vara riktigt säker på hur filmkorn ter sig, då ska man kopiera bilden i mörkrummet med en förstklassig förstoringsoptik. Min erfarenhet är att kornet tenderar att framträda lite tydligare när filmen digitaliseras, än vad det gör på en mörkrumskopia från samma negativ, speciellt om man använder förstoringsapparat med diffuserande ljus (vilket är ganska vanligt att många gör).
Fomapan 200 Creative är en film som jag använder en hel del, framför allt i småbildsformat. Jag har jämfört den mot T-Max 400 och kommit fram till att kornstrukturen i de båda filmerna är närmast identisk när de framkallas i Fomadon R09 (en Rodinal-typ). Bara känsligheten skiljer dom åt. Här kommer en bild fotograferad med Fomapan 200:
Växjö - februari 2012.
Mycket mera kornstruktur än så brukar man inte få när 200-400 ASA-filmer används, inte ens om dom framkallas i Rodinal. Annars har man nog bara klantat sig och fått olämpliga negativ, skulle jag tro. Eller så har man använt scannrar som lägger på automatisk oskarp mask eller andra filter, för att kompensera undermålig scanneroptik el dyl. Eller kanske glömt att koppla bort dessa funktioner? Det finns många sätt att göra "fel" på (eller kanske rätt, om man nu vill ha ett onödigt grovt korn).
Tittar man t.ex på Christer Strömholms gamla Tri-X bilder så har inte heller dom normalt det där grova kornet man kan se i många digitalt fotade bilder med fejk-korn. De har en helt annan naturlig struktur som sällan kommer fram i alla dessa specialprogram som finns för att lägga på korn i efterhand. Faktiskt så tycker jag det kan se mindre onaturligt ut om man gör det så enkelt för sig, som att lägga på korn i ett vanligt PS Elements t.ex (om man använder det med måtta), än att köra bilderna i dessa specialutvecklade program med filmkorn för olika filmtyper. Men det blir, som jag personligen upplever det, något helt annat med den äkta varan där hela bildens tonskala är uppbyggd med silverkornens struktur och variation, än om ett filter appliceras på en digitalt fotograferad bild i efterhand.
Var den något "mytiska" föreställningen om det grova kornet från högkänsliga filmer kommer ifrån, vet jag inte? Kanske har de som har den uppfattningen helt enkelt inte pysslat så mycket med film och framkallning på senare tid, så att man glömt bort hur det egentligen var och är? Eller så är det kanske någon/några av de andra faktorerna jag tog upp, som har ett finger med i spelet?
//
Emaks betraktelser 131/Danska kort - Hirtshals...
Ett motiv som producerats i en aldrig sinande ström genom fotohistorien. Ljuset i tunneln slutar aldrig fascinera oss fotografer. Vad beror det på, kan man fråga sig...?
Hirtshals - Juli 2015.
Emaks betraktelser 130/Danska kort.
Första mörkrumskopiorna från årets semesterprojekt "DANSKA KORT". Bilder från Nordjylland och nordöstra Sjaelland. 21 st 120-filmer som förhoppningsvis ska resultera i ett antal kopior.
Blokhus - juli 2015
Hirtshals - juli 2015.
Det blev ju danska kort även förra sommaren då jag gjorde boken BORNHOLM. Finns förresten några ex kvar att köpa för den som känner sig lockad. En äkta mörkrumsprint stl 20x25cm följer med som tillval (upplaga max 50). Hoppas få med några av de danska korten under kommande utställning som planeras till oktober 2015 på Fotogalleriet i Skruv.
//
Emaks betraktelser 129/Bra bilder är bra, hur dom än framställs...
Diskussionerna efter Alf Johanssons blog-post "Piktoralism" fick mig att fundera lite på det här med traditionellt bildskapande fotografi kontra datorframställd dito. Personligen har jag sett väldigt bra bildkonst av bägge sorter som man kan hänföra till genren (här kallad "piktoralism") och det skulle jag vilja illustrera med två exempel. Emil Schildt och Arne Gustafsson. Bådas bilder tycker jag har väldigt mycket gemensamt eftersom de är väldigt lika i karaktären och uttrycket. Skillnaden är att den enes tagits fram helt traditionellt med analoga och manuella metoder och den andres är rena digitala och datorframställda skapelser. Jag skulle tro att de kan vara väldigt lika i karaktär även i fysisk pappersform om man använder rätt utskriftspapper för den digitala diton (en van iaktagare tror jag dock kan se skillnaden). Den digitalt framställda bilden är, till skillnad från den traditionellt framställda bilden, ganska enkel att mångfaldiga via utskrift. Hur detta påverkar det ekonomiska värdet är en annan sak, det ger sig självt när konsten säljs. Upplagans storlek på utskriften påverkar givetvis också priset.
Emil Schildt menar i filmen att det han pysslar med inte kan göras digitalt, men är det verkligen så? Arne Gustafssons bilder i serien "Mig finner ingen" visar att man kan komma väldigt långt i att efterlikna traditionella ädelförfaranden. Ett vant öga ser nog den tekniska skillnaden men för de flesta tror jag inte det spelar någon jättestor roll. De ser till bilden i första hand och stirrar sig inte blinda på detaljer som i praktiken för många inte har så stor betydelse. Men som sagt, för den som pysslat med sånt här länge blir små skillnader väldigt stora. Det beror helt och hållet på vems utgångspunkt man har. Och frågan om vem som har rätt eller fel blir då väldigt svår att ge ett generellt svar på.
Personligen föredrar jag t.ex manuellt handgjort glas (om man jämför sådant som kan göras maskinellt) i jämförelse med maskintillverkat, även om det maskintillverkade kan vara mera perfekt och rent från små variationer. Jag föredrar nog också en äkta lith print eller en äkta fotogravyr före digitalt framställda bilder som för ett otränat öga kan se likadana ut. Oavsett vilket så är huvudsaken att vi gör bilder, är kreativa och försöker få fram det vi vill med den teknik vi själva behärskar bäst.