EMAKS BETRAKTELSER
Emaks betraktelser 138/Ljus och mörker...
Fotogram nr 9.
"Hvar är vägen dit, där ljuset bor,
Och mörkret, hvar är dess rum,
Att du skulle föra det till dess gräns
Och känna stigarna till dess hus?"
Jobs bok.
Emaks betraktelser 137/Nya världar öppnar sig i mörkrummet...
Tre nya fotografier från mörkrummet. Även denna gång utan någon kamera inblandad. Bara skrivande med ljus på det ljuskänsliga fotopapperet, med efterföljande kemisk process. Tre unika bilder att lägga till samlingarna.
Fotogram nr 6.
Fotogram nr 7.
Fotogram nr 8.
Fotografi utan kamera öppnar en helt ny värld som jag tror är ganska outforskad fortfarande, trots att tekniken användes redan i begynnelsen vid 1800-talets början med torkade löv. I början av 1900-talet utvecklade Man Ray metoden med sina Rayogram, där han skapade bilder i mörkrummet genom att lägga föremål på fotopapperet och sedan belysa dessa på olika sätt. Själv söker jag mig vidare och experimenterar med samma metoder, för att se vad jag hittar...
Emaks betraktelser 136/Fotografera utan kamera...
Den första fotografiska bilden där ljus och ljuskänsligt material användes, kom till redan 1727. Professor Johan Heinrich Schulze vid universitétet i Nürnberg använde då silvernitratlösning som han ritade med på papper. Papperet belystes sedan med solens ljus och då uppstod en fotografisk bild. Schulze kände dock inte till hur man gjorde bilden beständig, varför den försvann efterhand.
Tekniken att fixera, och därmed göra en fotografisk bild beständig, kom inte förrän 100 år senare då Joseph Niepce i Frankrike 1826-27 tog fram de första beständiga fotografierna, där också en Camera Obscura användes. Ett av dessa första förvaras idag på Harry Ransom Center for the Humanities at the University of Texas Austin. Tekniken anammades och vidareutvecklades av Daguerre, och även i England tog Fox-Talbot fram en fotografisk teknik ungefär samtidigt, där man till skillnad från Niepce/Daguerres metod använde ett negativförfarande med papper så att bilden kunde flerfaldigas via genomlysning med kontaktkopiering. Niepces/Daguerres bilder gjordes på metallplåtar och man använde en typ av asfalt som grund, vilket gjorde att bilden såg positiv ut direkt vid betraktandet. Den blev därmed unik och kunde alltså inte kopieras som Talbots pappersnegativ.
En typ av fotografi som också blir unikat är de sk fotogrammen. Tekniken att i mörkrummet skapa fotografier utan kamera togs fram av Man Ray under 1920-talet, då olika mer eller mindre transparenta och två- eller tredimensionella föremål placerades på det ljuskänsliga papperet i mörkrumsbelysning. Allt belystes sedan uppifrån och/eller från olika vinklar med vitt ljus och fotopapperet framkallades som vanligt i kemi, varvid en bild med olika gråtoner skapades. Fotogrammen (eller Rayogrammen som Man Ray kallade sina bilder) blir unikat och kan inte mångfaldigas. Jag gjorde själv några fotogram-experiment idag, inspirerad av konstnärerna i gruppen Der Sturm (såg utställningen på Mjellby utanför Halmstad förra helgen), som på 1920- och 30-talen ofta använde billiga vardagsmaterial för att ta fram sina konstverk. Fotogrammen nedan har jag gjort med hjälp av återvinningsmaterial från mitt jobb. Silverpapperet kommer från ryska Slavich och är ett graderat varmtonspapper kallat Bromportrait, här med silk-yta. Selentoning (som vanligt) och Bromportrait regagerar ganska snabbt med en svagt varmare svärta. Den förbättrade arkivbeständigheten får man på köpet.
//
Emaks betraktelser 135/Nya bilder, projekt och orginalitét.
Det rullar på lite hela tiden med mina Svenska landsbygdskort och de Danska korten. Landsbygdskorten är långtidsprojekt medan de danska är årets sommarprojekt. Någon dansk film återstår väl att framkalla, men det mesta som är kvar där är att färdigställa bilderna i mörkrummet. En process i sig, där varje negativ kräver sin speciella hantering. Sällan man kan kopiera rakt av, precis som man sällan kan använda en digital bildfil rakt av utan justeringar hit eller dit i datorn.
Hirtshals - Juli 2015.
Något som jag däremot i princip kan använda rakt av, är digitaliseringen/scanningen av mina mörkrumskopior. Med en bra scanner och rätt grundinställning blir de flesta filerna användbara för visning på webben direkt, utan några som helst efterjusteringar i datorn. Det som ibland kan bli problem är högdagrarna (som vanligt vid digitalisering av analogt material kanske ska sägas). Även en scannad mörkrumskopia kan råka ut för detta fenomen med att högdagern sticker iväg för mycket, istället för att återges mera tillplattat som det ser ut på bilderna. Har nog att göra både med bildskärmars förmåga att återge toner, och den digitala teknikens begränsningar (jämfört med silverbaserat papper) i just högdagerdelen.
Kastlösa - Juli 2015.
Bilderna ingår som sagts, i projekten som jag håller på med. Sedda separat utan sammanhanget, kanske de inte fungerar lika bra. Men det där har även väldigt mycket att göra med vad betraktaren förväntar sig. Hur van man är att analysera och läsa bilder, och hur pass långt man kommit i sin utveckling som fotograf/betraktare av bilder. Där är vi alla olika och den som enbart är ute efter det estetiskt tilltalande och vackra, kanske inte ser den poesi och berättelse som kan ligga i många bilder av annan karaktär och innehåll?
Kastlösa - Juli 2015.
Något man ofta talar om är orginalitéten. Dvs om fotografen gör sin egen grej eller försöker efterlikna något som redan finns. Kanske är det omöjligt att vara absolut originell, för alltid har man fått inspirationen någonstans ifrån. Och alltid har någon annan tagit liknande bilder och haft liknande teman. Men gör man ändå bilderna på sitt eget sätt, och åtminstone försöker lägga en personlig prägel på dom, då är det inte fel som jag ser det. Bilder av svensk landsbygd har många pysslat med. Sune Jonsson har gjort det på sitt egna föredömliga och banbrytande sätt med början redan under 1950-talet, och på ett tema med avfolkningen som röd tråd. Mina landsbygdsbilder är inte direkt några kopior av dom bilderna (tror fö. inte alls jag skulle kunna göra så bra människoskildringar), även om temat delvis kan sägas vara detsamma. Jag håller mig hellre till att fotografera spår av människors verksamheter (än människorna i sig) i mitt egna lilla privata landsbygdsprojekt. Den verklighet som fanns på 1950-, 60- och 70-talen, och som Sune Jonsson fångade de sista resterna av, den försöker jag nu fånga spåren av kanske man kan säga. Om det blir tillräckligt bra att visa som något sammanhållet, får framtiden utvisa? Huvudsaken är att jag själv tycker det är kul och intressant.
//
Emaks betraktelser 134/Bornholmsbilder berättar.
Vad göra när det är 12 grader ute och ösregn? Jo tänka på den härliga sommar vi hade 2014. Förra året var BORNHOLM mitt sommarprojekt. Ett fotoprojekt som resulterade i en blurb-bok som trycktes upp i 60 exemplar (det finns fortfarande böcker kvar för den som är intresserad). En av bilderna kopierar jag dessutom i mörkrummet i en serie på max 50 st gelatinsilverprintar, som den som vill kan få med boken för endast 90 kr extra. Det är den här bilden på 20x25 cm fiberpapper, en cykel som stod mot en mur vid gästhamnen i Rönne och som det börjat växa både alger och lavar på. Ingen verkade vilja ha den utan den hade blivit ståendes där med några rep och en plastdunk, lika orörda dom.
Jag har ju varit på Bornholm förut några gånger och haft två utställningar med färgbilder från ön. Dels en med Cibachromebilder 1983, gjorda från 6x6-dia tagna med en Pentacon Six TL, och dels en med digitalt fotograferade bilder 2003. Landskapet och miljöerna på ön fascinerade mig mycket och detta måste ju bara förevigas, det var min tanke redan första gången vi var där 1982. Mina medhavda diarullar med 120-film tog slut första dan, så det blev till att köpa mera. Som tur var hittade jag en välsorterad fotoaffär som sålde diafilm i 120-format och sen var det bara att knäppa på. Motiven dök upp överallt och jag hade svårt att hinna med att fota alla bilder jag såg. Min fru (då sambo) var rätt trött på att vänta medans jag mätte ljuset och ställde in. Det gick lite bättre vid senare resor, då digitalkompakt (2002) resp den lättarbetade och ganska snabba Agfa Colorflex (2014) användes. Den senare har en schaktsökare som man ser bilden uppifrån i, och som jag maskat av från 24x36 till 24x24mm, då jag ville göra kvadratiska bilder. Så när jag tog bilden av min fru nedan, märkte hon det inte ens. Hon hade ställt upp sig så fint och tittade ut över havet när vi gick ner mot stranden och hamnen i Sandvig. Muren och lyktstolpen blev fina kompositionselement i bilden. Bara att lyfta kameran och snabbt ställa in exponeringsvärdet kameran visade, och sen trycka av. Bländare/tid följer sedan med på denna skapelse lanserad 1958, om man vill ändra någon av dom, nästan som automatik.
I Sandvigs hamn hittade vi dessutom ett fint ställe att ta en fika på. Hotel Sandvig Hamn med välbevarad ursprungsmiljö. När vi var inne och beställde kunde jag inte låta bli att ta en bild av den fina miljön i matsalen. Blev lång slutartid på frihand, men jag lyckades få en av exponeringarna skarp.
Det blev ytterligare några bilder i Sandvig, där vi bl.a letade förgäves efter den inomhusbassäng med vågmaskin, som vi badat i 1982. Vi hittade inte ett spår efter den nu, där den stått tidigare ovanför den fina badstranden och alldeles intill campingen där vi låg. Vad som hänt med den vet jag inte? Men vi hittade annat i byn, utsnitt till bilder som jag försökte föreviga så gott jag kunde.
Fortsätter kanske blogga med mina Bornholmsbilder, som ju är inscannade negativ. Endast cykelbilden har blivit till färdig papperskopia hittills. Men jag funderar även på att visa alla 86 foton som finns i boken, i ett album på min nystartade portfolio här på fotosidan: www.nilsbergqvist.fotosidan.se Någon eller några av bilderna ska nog också bli till gelatinsilverkopior vad det lider.
Jo, jag hade ju tänkt gradera ner till gratismedlemskap här på fotosidan. Men då jag samtidigt letade efter ett bra sätt att visa alla min bilder samlat på webben, blev det här med guldmedlemskap och portfolio ett alternativ. Bloggen får man ju på köpet, men jag kommer nog inte blogga särskilt regelbundet ändå fotsättningsvis. Det får bli vad det blir av det.
//