EMAKS BETRAKTELSER 561/Hemma på tomten...

Det börjar bli några bilder därifrån nu, både digitala och som här, analogt fotade idag med nyförvärvet Arax 60 MLU + Arax 80mm f/2,8 MC och på Ilford HP5+. Araxen är en gammal Kiev 60 med MC Volna 2,8/80mm, tillverkade före 1992 och som uppgraderats och snyggats till. En lite billigare systemkamera för mellanformat 6x6. Ingen Hasselbladskvalitét direkt, det märks både i finish och funktion. Men det är förmodligen vad man får stå ut med. Skaplig bildkvalitét på optiken dock, där finns inget att klaga på.









//

EMAKS BETRAKTELSER 560/Lite slutarproblem med Arax 60 i kölden.

Araxen från Ukraina provad på sjön i eftermiddag. Skulle annars tagit en film vid Neikters magasin i Emmaboda var det tänkt. När vi körde dit på förmiddagen möttes vi av ett snöoväder vid Eriksmåla, så det var bara att ta ett varv i rondellen och dra hemåt igen, fixa till lite käk och sen sätta sig framför teven och titta på sprintstafetterna i Ulricehamn. Men det klarnade sen, fast det blåste rätt bra från nord nere på Läen så köldeffekten var under -20 räknade jag ut, och jag ville inte ta bilder med ansiktet åt det hållet. Så det blev motljusbilder istället, men det gjorde ju ingenting för strukturerna i snön framträder bättre då i det låga solljuset. Nu satt den östtyska Flektogonen 50mm f/4 på Arax 60-huset. Den har jag haft liggandes sedan 1980-talet då jag hade en Pentacon Six TL. Sparade den med sålde kameran och de två andra optikerna. Det är ju samma fattning som på Arax/Kiev så den är fullt kompatibel. Tyvärr råkade jag ut för köldproblem med kameran. Efter åtta exponeringar hörde jag att slutaren inte utlöste, bara spegeln som fälldes upp. Drog fram tre exponeringar till och likadant. Sen på sista rutan provade jag att trycka av snabbare och hårdare, och då fungerade allt som det ska. Men bilden fick skakningsoskärpa för jag hade inget stativ. Väl hemma igen så fungerade slutaren som den ska när kameran tinat upp, och igår kväll när jag tog glasbilderna så märkte jag inte av nånting sånt. Lite märkligt, men man får väl kontakta Arax i Ukraina och fråga? Här är i alla fall fyra av bilderna. Kodak Plus-X 120 i kameran och den framkallar jag alltid i Fomadon R09.









//

EMAKS BETRAKTELSER 559/Analogt i "glasstudion".

När jag fotograferar glas så har det alltid varit digitalt och i färg. Men nu har jag skaffat en Arax 60 MLU mellanformatkamera 6x6, och ville prova den. Kom i förgår från Ukraina och igår kväll satte jag en HP5+ i kameran och tog in min ljusbox från garaget. Det blev som vanligt glas från Strömbergshyttan. Här av Gunnar Nylund som var verksam där 1953-56 samt på frilans 1967-72, och av Gerda Strömberg som ritade glas för Strömbergshyttan från 1933 till slutet av 1940-talet.



Hästskulpturen med graverade/blästrade detaljer är av Gunnar Nylund och från 1956. Den gjordes i fyra versioner för utställningsändamål. Dels denna med ögon, stigbyglar och sadel graverade/blästrade. Dels en helblästrad och dels en helt obearbetad men polerad. Slutligen en häst med mycket fler graverade och slipade detaljer än den på bilden, vilken finns på Nationalmuséum i Stockholm.



Den formblåsta skålen är också av Gunnar Nylund, men gravyrdekoren är av Rune Strand. Det är en vas från Nylunds frilansperiod på bruket 67-72. Rune Strand var knuten som konstnär på bruket 1963-67/68 och ritade mycket gravyrdekorer. Han skolades till gravör där under sin uppväxt men kom sedan till Trelleborgs glasbruk och därefter Kosta, där han jobbade med Vicke Lindstrands gravyrer på glas och glasblock. Det var Rune som tog fram den moderna gravyrmetoden med gravyrpenna, vilken han utvecklade från tandläkarborr som hans granne Hillman i Lessebo använde i sitt jobb som tandläkare. Han hade först provat att göra trätavlor där han slipade fram motiven med dessa rörliga borr, men fick sedan idén att även använda metoden på glas. På fiskarna i vasen ser man även exempel på en annan metod för glasdekor som Rune Strand är är upphovsman till. Man graverade in tunna spår som konturer och innanför konturlinjerna högg man med mejsel så att det bildades en huggen/splittrad yta. Vad jag känner till var det bara Strömbergshyttan som använde denna metoden. Rune tog även fram metoden att gjuta dekorformer på djupet i glas, vilka sedan bara behövde ytgraveras. Det sparade tid vid graveringen. Används idag bl.a av Målerås glasbruk för att ta fram sina kända gravyrmotiv med djur.



Likörkaraffen med glas är av Gerda Strömberg och tidigt eller mitten av 1930-talet. Strömbergs kom från Eda glasbruk i Värmland, där maken Edward varit disponent och Gerda formgivare mellan 1927-33. De hade dessförinnan drivit Sandviks glasbruk i Hovmantorp och när detta övertogs av Orrefors 1918 så blev Edward disponent där och Gerda fortsatte sin formgivargärning på Orrefors. 27-33 blev det sedan Eda och det var där hon fick sitt stora genombrott som formgivare. Efter konkursen på Eda 1933 tog Strömbergs över Lindefors glasbruk och döpte sedan om bruket till Strömbergshyttans glasbruk.

Arax-kameran som jag nu tog en testfilm med, är egentligen en sovjetisk Kiev 60 som tillverkades fram till 1992 i Kiev-fabriken i Ukraina. Detta är en uppgraderad version där en äldre men helt ny kamera från fabriken, fått bl.a en ny funktion men manuell spegeluppfällning MLU, samt en del andra förbättringar. Optiken Arax MC 80mm f/2,8 som bilderna är tagna med, är också det en gammal MC Volna 80mm f/2,8 från före 1992 som justerats och centrerats av Arax. Jag skaffade denna kamera för att jag egentligen gillar 6x6-formatet bättre än 6x7. Dessutom har jag haft en fin Zeiss Jena Flektogon vidvinkel 50mm f/4 liggandes sedan 1980-talet, då jag använde en Pentacon Six TL. Den sålde jag samt två av optikerna, men Flektogonen sparade jag. Nu kommer den väl till pass igen, eftersom fattningen är samma på Kiev/Arax som på den östtyska Pentacon Six.

Sen gillar jag att se bilden med båda ögonen när jag komponerar. Araxen har både ljusschakt och prisma, precis som min Pentax 67. Här fungerade prismat bra, men i vanliga fall gillar jag ljuschaktet bättre. Min Pentax 67 har en specialslipad och väldigt ljus mattskiva. Den fungerar inte alls med ljusschakt, utan prisma för den är att föredra. Det var också en annan anledning till att denna Arax 60 införskaffades. Även denna har fått originalmattskivan utbytt mot en ljusare med snittbild, men den fungerar bra med schakt. Problemen man läst om på Kiev 60 (men även föregångaren Pentacon Six som jag upplevde det själv) om överlappande rutor, var inget  som jag såg nu. Filmen blev också väl exponerad. Idag tänkte jag prova kameran ute i kylan och se hur den fungerar då?
//

EMAKS BETRAKTELSER 558/Att göra färdigt innan man gör nytt.

Både för den som mest fotograferar digitalt och för oss mera analoga fotografer, så har man kanske problem med att färdigställa det man redan fotograferat, innan man börjar på med att ta nya bilder? I torsdags gick jag en långrunda runt industriområdena på byn och tog en 36-rulle småbild i svartvitt. Den framkallades direkt (det har jag för vana att  nästan undantagslöst göra) och nu har jag ägnat några dagar åt att kopiera upp bilderna från den filmen. Det blev två ex av varje och idag gjordes de sista två. Dom ser du här. Inalles blev det 11 rutor som jag tyckte var värda att lägga tid och silvergelatinpapper på, för att färdigställa i mörkrummet. Kan jag hålla samma flöde framöver så får man nog vara mer än nöjd. För det tenderar ofta bli så att en del bilder annars blir liggandes oberabetade, som negativ.



Så nu har jag satt film i ett av mina småbildshus igen, för att ge mig ut på ny upptäcktsfärd. Visserligen har jag en mellanformatsfilm som togs för nån vecka sen och som jag bara digitaliserat, men dom bilderna är lite väl konventionella för mig, och inte tillräckligt intressanta att lägga tid och papper på. Vanliga landskapsbilder som det finns många i samma stil av redan och som jag knappast kommer att visa om det skulle bli tal om någon typ av utställning framöver. Möjligen kan någon av dom komma att passa fint med lithkopiering som en del i mitt långtidsprojekt "Stenar"? Men det får vänta för nu ligger min inspiration för tillfället på att göra bilder med helt vanlig rak fotografi, och ordinär mörkrumskopiering i svartvitt. Man måste låta intuitionen och det man känner för stunden, få styra det man gör. Saker och ting går i vågor, det har jag insett efter ca 50 år med fotografi som större eller mindre intresse.  De senaste 15 åren kan man nog kalla detta intresse mera för passion. Jag har ett område kvar att "ta tag i" här i byn, innan jag ger mig ut på andra ställen med kameran runt halsen. Blir det något av det så får bilderna först kopieras i mörkrummet, och sen får man se vad känslan säger?



Den sista bilden här fixade jag till med restition vid kopieringen. Jag hade tyvärr inte kameran plant riktad mot motivet och då blev linjerna lite för sneda. Det smalnade av mot ena sidan. Detta åtgärdades enkelt med att luta avmaskningsramen vid kopieringen, samt att blända ner förstoringsoptiken lite kraftigare än normalt för att få kornskärpa i hela bilden. Det skilde nog kring 3-4 cm mellan höger- och vänsterkant i bilden, vad gäller avståndet till negativets skärpeplan, men den lite kraftigare nedbländningen räckte till ändå för att få tillräckligt skärpedjup. Vill man inte blända ner så mycket så kan man även vrida på förstoringsapparatens huvud och sedan justera bälgen, så att skärpeplanen blir parallella för negativet och avmaskningsramen där papperet ligger. Men ofta räcker det med den metod jag använde nu. Så det finns teknik att fixa till sånt här även analogt i mörkrummet (om man tycker det passar bättre för bilden att göra det), och inte bara digitalt via datorn.
//

EMAKS BETRAKTELSER 557/Att hitta nytt att fotografera.

Bilden här är från rundan häromdan, utefter industriområdena i Lessebo där man kan hitta en del att rama in. Visserligen hinner saker och ting att ändra sig efter ett tag, men ändå vill man hitta nytt att göra bilder av. Och då kan det kanske vara en idé att undersöka det som finns i grannsamhällena? Vi har ju några såna i kommunen, närmare bestämt tre till utöver centralorten. Också ett par mindre byar där det finns eller har funnits industrier. Av någon anledning så fastnar min blick ofta för såna här miljöer, som kanske inte är så estetiskt vackra men ändå för mig personligen, intressanta rent bildmässigt. För vad är det som säger att bilder alltid ska vara estetiskt vackra? Estetiskt intressant kan även det fula bli, med en avvägd komposition och/eller något som kanske ger ett lite komiskt/absurdt intryck t.ex.


Lessebo - 2021 01 22.
Silvergelatinprint på Fomatone MG 532II Nature.

En fördel med att hålla sig till hemorten är att man oftast blir igenkänd. Då undviks många missförstånd som annars lätt uppstår när man står och fotograferar rakt in i en  skrothög t.ex. Så ger man sig ut till grannbyarna får man ta den risken att bli tagen för någon inspektör från myndigheterna, eller nån som förbereder kriminella handlingar eller liknande. Något man kan förbereda sig med är en lapp med adresser till hemsida, fb/instagramkonto eller liknande. Som man kan överlämna när någon kommer fram till en och undrar vad man håller på med. När de får se vilka bilder man gör så brukar frågorna och misstankarna minska om vad det är för en typ som står där med en kamera på en risig bakgård, eller på en industriplan med maskiner och diverse mekaniska anordningar.
//