EMAKS BETRAKTELSER
EMAKS BETRAKTELSER 566/ Vad beror detta fenomen på?
En ren testfotografering av en optik för mätsökarkameror på min digitala spegellösa ff. Det är en 35mm för 39mm Leica/Leica M (m adapter). Bilden tagen med focus ställt på avstånd nånstans mellan 1,2 - 1,5 m och bl 4. På stora bländare blir det skarpt i bakgrundens yttersta hörnor, medan mitten av bakgrunden är oskarp som den ju bör vara. Jag vet att det finns några duktiga personer som kanske kan svara på detta, som kan olika optikfel och även sensorernas inverkan. Är det ett rent optikfenomen eller vad? Mycket märkligt tycker jag? Det verkar nästan som om focus går i en U-formad båge från mitten ut mot hörnorna. Kallas det bildfältskrökning kanske? Eller kraftigt böjt skärpeplan? Hade en sån här 35:a 2008 till min analoga mätsökarkamera, men sålde den då jag skaffade en ljusstarkare 35:a. Sålde den också senare då jag tyckte den var för stor, och nu blev jag sugen på den lilla 35:an igen. Detta är första testbilderna med denna idag, alltså på digitalt ff. Vad jag kommer ihåg såg jag inte detta fenomen på den jag hade 2008?
Hela bilden.
Mitten.
Mitten övre kant.
Övre hörnet till höger.
Övre hörn till vänster.
EMAKS BETRAKTELSER 565/Två negativ till har blivit till färdiga bilder i mörkrummet.
Jag visade dom här två häromdan, som digitaliserade negativ. Lite annorlunda blev de som färdiga bilder på papper i mörkrummet. Den ena på kyrkan var lite beskuren, men här tog jag med hela negativet. Så att klockan på kyrkan syntes också. Det var lite diskussion på fejan om vilken version som var bäst. Nån tyckte den med beskuren klocka (den jag visade häromdan). Micke Berg tyckte hela klockan skulle med, det gav bilden mera liv, men då skulle jag tvingas att en ny bild för bara halva klockan syntes på detta negativ. Och det gjorde jag också, men då falerade Araxkameran i kylan så det blev bara skit av det. Sen kom min bror in och tyckte att halva klockan räckte, det gav bilden evigt liv. Och så fick den bli.
Papperet jag kopierade bilden på är Fomas Fomaton MG 532 Nature. Det har lite beige ton i basen. Lätt selentoning gav också svärtan lite värme. Som vanligt när jag kopierar traditionellt svartvitt är det Moerschs miljövänliga framkallare ECO 4812, och fixerar gör jag i luktfritt neutralt fix. Även stoppet är luktfritt.
//
EMAKS BETRAKTELSER 564/Man får vänja sig vid att Arax varken är en mumsig fikaboll eller någon vinterkamera.
Ja den heter ju Arax 60, inte Araks 60 eller Arraks 60, Araksboll är ju namnet på ett bakverk. Och att Araxen inte är nån vinterkamera, det förstår jag nu också. Fick svar från firman som uppgraderar dessa gamla Kiev 60 och justerar dom och optiken som hör till, att man får räkna med slutarstrul vid minusgrader. Att det är ett känt faktum som man bara kan åtgärda genom att bära kameran innanför vinterocken. Kameran är dock lite för stor för det, som jag ser det. Dock inte lika stor och tung som Pentax 67. Och Pentax 67 klarar lite minusgrader, det vet jag. Men jag gillar den här gamla Sovjet-kameran. Både för att den har det kvadratiska 6x6-formatet och för att den fått den ganska ljusa mattskivan med snittbild istället för den ursprungliga. Och att den även har MLU (manuell spegeluppfällning) samt utbytbar optik gör inte saken sämre. Min gamla Flektogon 50mm som legat oanvänd sedan slutet av 1980-talet ska nu också kunna komma till heders igen. Den har samma fattning. När våren kommer och temperaturen stiger över noll, ska det förhoppningsvis gå att använda Araxen utomhus igen. Både Flektogonen och originaloptiken, Arax 80mm MC (en MC Volna 80mm som justerats), duger fint! Så nu får man väl anse att arsenalen i mellanformat är tämligen komplett för mina behov. Det behöver (trots slutarproblemen i kyla) inte stå Hasselblad på en mellanformatskamera för att bilderna ska duga.
//
EMAKS BETRAKTELSER 563/ Man blir nog aldrig nån John Selbing, men försöka duger...
Dagens analoga inomhusfotografering i ljusboxen. Svartvitt idag, men jag har några gamla diafilmer i 120-format liggandes i frysen som jag tror jag ska försöka prova också framöver. Tre klassiska bitar av Gunnar Nylund först (fast jag vet inte säkert om Asta Strömberg möjligen haft något med dessa att göra också), sen ett par 30-talare av Gerda Strömberg i klassisk ren stil. Slutligen tre tunnare och smäckra vaser av Gunnar Nylund, i kontrast till det tjocka och tunga glaset. Araxen (modell MLU60) skötte sig felfritt i rumstemperatur, så jag hoppas slutarproblemen jag haft med den ute i kylan, bara är inkörningsproblem. Att de mekaniska delarna bara behöver gnidas och filas lite grand mot varandra ett tag? Filmen är Ilford HP5+ framkallad i DK-50, kanske inte ett optimalt val för glasfoto men det fick duga idag. Den sista bilden blev lite väl korning tycker jag, vilket beror på att färgerna är så milda och ljusa i dom glasvaserna, så kontrasten blev lite för låg i negativet. Jag fick redigera den i datorn ganska kraftigt för att få fram konturerna bättre och då kommer filmkornet fram mycket tydligare i det digitaliserade negativet, än när man kopierar bilden i mörkrummet till hårdare kontrast med hårdare pappersgradation eller hårdare filter.
John Selbing på Orrefors var en fantastisk glasfotograf och även formgivare till en del glas därifrån. När han slutade på Orrefors i början av 1970-talet så blev hans fotostudio där ståendes precis som när han lämnade den, och allt förföll. Glasnegativ och andra negativ blev påverkade och delvis förstörda av den felaktiga förvaringen där det även läckt in regnvatten vad jag förstått. När man nyligen gick igenom det som fanns fick man idén att ge ut en bok om dessa förstörda och skadade negativ. Den är lika fantastisk som boken om Selbings oskadade glasbilder och formgivning. Men dom skadade negativen har fått dimensioner och är vackra och originella ändå, och jag kan rekommendera både den boken och den andra för intresserade. John Selbing - Den ofrivillige fotografen och Glaset och drömmen. När man tittar på bilderna i dom så förstår man att man aldrig kommer att bli någon John Selbing. Men försöka sig på att fotografera glas kan man göra ändå.
Det frågades efter hur min ljussättning och uppställning ser ut. Jag försöker alltid att göra det enkelt för mig, så även nu. Inga komplicerade saker, mer än själva ljusboxen som jag här använt mitt på dagen med ett fönster bakom där jag dragit ner rullgardinen för att jämna ut dagsljuset, samt ljus från dörren på sidan där också fönsterljuset kommer in. Som litet komplement här, en pannlampa från Claes Ohlsson underifrån. Det går även fota när det är mörkt och även då kan det räcka med enkla saker som en billig pannlampa och en vanlig spotlight. Underifrån, bakifrån eller från sidan, eller allt på en gång. Bara att experimentera och se hur det ter sig.
//
EMAKS BETRAKTELSER 562/Nere på byn...
Det börjar också bli en hel del bilder från vandringarna på hemorten. Idag blev det en runda kring centrum. Samma kamera och film som i förra blogposten från tomten. Arax 60 MLU med Arax 80mm f/2,8. Film Ilford HP5+ som framkallades i Kodaks DK-50.
Kanske en del undrar varför jag fotograferar som jag gör? Varför tar inte token med hela kyrkan och gör en snygg bild av den? Varför kan han inte göra något som ser lite normalt ut? Ja det kan man fråga sig? Men är det inte rätt tråkigt med såna bilder som alla andra tar? Blir det inte mera illustration då, och inte bild? Istället var det tallen som sticker upp jag fastnade för. Den lilla häcken framför har jag förut försökt fotografera och få en bra komposition med, men misslyckats. Nu kontrasterade den mot snön och då funkade det bättre. Och kyrkan i sig har en intressant fasad med moderna linjer. Sen den lite lätt sneda lyktstolpen också. För mig blev det en intressant bildmöjlighet som jag såg när jag gick förbi, och därför stannade till för att fånga, komponera och rama in.