EMAKS BETRAKTELSER 537/Inte mycket till ljus idag...

Och då fick det bli skjutande med full öppning på kanonen. Ja nån exponering kunde jag blända ner ett par steg på. Annars full fräs med fritt utblås. Eller fritt insläpp kanske man ska säga i det här fallet. En Zeiss Jena Biotar ska väl sitta på en Praktica-kamera, i mitt fall en PLC 3. Den kameran gillar jag, fast den har lite ovanliga batterier till exponeringsmätaren, och den elektroniska överföringen av bländarvärdet vid fullöppningsmätning med electric-optik. Men dom finns om man letar på webben. Jag beställde tre st förra sommaren så jag klarar mig ett tag till. Har funderingar på att köpa ett PLC3-hus till, man får dom för några få hundralappar på ebay t.ex.



Eastman 5222 i kameran. Men negativen blev lite kontrastlösa i det grådisiga vädret, trots att jag förlängde framkallningen rejält. Både för kontrasten och för att 7-8 filmer gått genom D96:en. Så jag fick öka kontrasten ganska mycket när jag redigerade och då blir det grövre korn, vilket syns tydligt här. En av bilderna, den fjärde i ordningen med grenarna mot himlen, behövde dock inte justeras så mycket, vilket mera visar hur kornigheten egentligen blir med den här filmen.



Idag var jag mest ute för att kolla hur den här Zeiss Jena Biotar 75mm f/1,5 från början av 1950-talet,  tecknar? Den är ganska eftertraktad av porträttfotografer pga den speciella bokehn på full glugg. Och jag har precis fått den så detta är den första filmen jag tagit med den skapelsen. Det speciella swirlet kommer fram bara i vissa förhållanden kamera-motiv-bakgrund, och nästan bara på full glugg eller väldigt måttligt nedbländad. Man kan få fina porträtt med den tror jag, om bakgrunden är den rätta. Bakgrundsbokehn verkar häftig även om den inte alltid snurrar.



Man har samlat på sig ett antal såna här gluggar nu, med speciella egenskaper, även en del gamla ljusstarka projektor-objektiv. Jag tycker det är kul att experimentera med dom och de fungerar ju lika bra på analoga M42-kameror som på i stort sett vilken digital systemkamera som helst med lämplig adapter. Det finns mycket att välja bland på marknaden idag. Men tyvärr så stiger priserna i takt med att allt fler digitalfotografer upptäcker de här gamla fina objektivens egenskaper. För bara något 10-tal år sen så var efterfrågan inte alls lika stor och objektiv som idag kan gå för 10.000 SEK kunde man då handla för bara några hundralappar.



Hur många 85:or behöver man, var det någon som frågade i en Fb-grupp häromdan? Och han svarade själv: Fler! Så kan det kanske vara. Jag har ju ett antal med olika ljusstyrkor att välja mellan i det här brännviddsområdet nu. Men ändå är det en jag suktar lite efter och som jag sett härliga bilder från. Konica Hexanon 85mm f/1,8. Problemet med den är att det verkar vara väldigt svårt att hitta adaptrar från Konicas AR-fattning till M42. Till Canon RP finns, men har inte hittat något som kan ansluta en optik med AR-bajonett till en M42-kamera. Kanske fungerar det inte? Så vill man använda den till film, så är det till att ha ett Konica-hus, och det har man ju också. En T3 som min far fick av grannen för många år sen, och som jag nu fått ärva. Så jag har mina funderingar.



Sen får man ju även inse, att dom här objektiven gör en inte till någon bättre fotograf. Dom har bara speciella egenskaper som rätt utnyttjat kan bli väldigt effektfullt och intressant. Och det är väl mest för porträtt och andra bilder där man vill avteckna ett motiv mot en bakgrund i oskärpa, som dom här egenskaperna kommer fram.



Om jag inte fått perfekt skarpt här, så beror det nog mera på att slutartiderna pendlade ner till 1/60 och 1/30, och med kameran på fri hand samt den höga ljusstyrkan som ger extremt kort skärpedjup, är det inte optimalt.
//

EMAKS BETRAKTELSER 536/En rulle HP5 plus provad.

Jag fick HP5 plus-filmerna i 120-format från Photax i förgår. Igår gick en provrulle  genom kameran och den verkar helt ok. Har inte mycket att säga än så länge än att den verkar lika i kornighet som Tri-X i den framkallare jag använt, vilken är D96. Tonalitéten beror mycket på hur man lyckas med framkallningen och jag fick lite tunna negativ i denna framkallaren nu. Då är det svårt att uttala sig närmare om det. Även Tri-X:en jag framkallade häromdan  i D96  blev lite tunn. Får justera upp tiderna lite för båda filmerna. D96 blandar jag till en liter bruksframkallare som sedan räcker till cirkus 15 filmer, och med lite förlängd framkallning efter cirkus 5-6 filmer.  Tiden får sedan förlängas ytterligare lite allteftersom filmerna går genom den. Jag använder ju den framkallaren till mina Double-X 5222 så jag tänkte köra in mig med den till alla filmer jag använder. Då använder man upp den sats man blandat till fortare. I småbild kör jag i stort sett bara 5222, och i mellanformat har det varit Tri-X och Plus-X samt lite T-Max 400. Jag har väl ett 40-tal rullar i frysen av Plus-X120 kvar sen gammalt. Och nu ska det bli Ilford istället för Kodak vad gäller 400ASA-film är det meningen. Tidigare erfarenhet av HP5 (den förra versionen utan plus) sa mig att kornet var lite större än med Tri-X. Men denna "nya" HP5 plus verkar i alla fall i D96 ge likvärdigt eller t.om något finare korn än den nya Tri-X som det ser ut nu. Men mera era erfarenhet kommer efterhand.

//

EMAKS BETRAKTELSER 535/Före Ansel Adams...

Ja, 1982 så såg jag den där utställningen i Jönköping med Ansel Adams storvulna landskapsbilder. Hörde sedan att några fotoklubbar i trakten hade klagat på belysningen, men jag tyckte den var ganska lagom. Så kanske hade det ändrat när jag var där? Det var på hösten 1982, men innan dess var vi på en tvåveckors semesterresa till Bornholm i juli. Då var det inte landskapet jag var mest intresserad av utan annat, som du kan se av bilderna här. Det var arkitektur och detaljer som fastnade på filmen som då satt i en Pentacon Six TL med normal och vidvinkel till den. Och den typen av bilder tycker jag fortfarande är  mera intressanta än de storvulna landskapen. Men efter Jönköping så blev det mera landskap som sagt, och både i svartvitt och färgdia. Och nu kan det visst vara landskap också, men på ett annat sätt än det mera strömlinjeformade och lättsmälta. Jag började senare även intressera mig för hur toycams som Diana och Holga kunde återge saker och ting i omgivningen. Och jag gillar dom kamerorna fortfarande, även om det inte blivit så mycket med dom på senare tid. Men det kommer, det är jag säker på. Precis som det mesta annan så går det i vågor.


Gudhjem, Bornholm - juli 1982.


Hasle, Bornolm - juli 1982.


Gudhjem, Bornholm - juli 1982.


Rönne, Bornholm - juli 1982.


Helligdomsvej, Bornholm 1982.

Dom här bilderna från Bornholm, som jag tog med min nyinköpta mellanformatskamera, en Pentacon Six TL, hamnade sedan på min första utställning i ett galleri som min bror iordningställd i en gammal degelkammare på Strömbergshyttans glasbruk, och som han höll utställning i med sina egna målade konstverk ett par somrar tidigare. Nästa sommar var det en kompis till oss, som också han visade sina målade konstverk. Både min bror och kompisen blev sedan konstnärer på heltid, efter utbildningar på diverse konstinstitututioner, som Valand och Konsthögskolan. Jag var den tredje som visade mina Bornholmsbilder där i det lilla galleriet. Mycket folk kom på utställningen, för glasbruket som hade lagts ner 1979 hade köpts av Höganäs keramik, och dom hade mycket turister i sin butik under sommaren. Butiken låg bara ett 50-tal meter från galleriet. Det var Cibachrome-kopior som jag gjort i Fotoklubbens mörkrum, som då låg bara rakt över gatan från hyreslägenheten i Lessebo där jag bodde. Det var det matta Cibachrome-papperet jag gillade bäst, eftersom kontrasten inte blev så stor som med det blanka. Men för min del blev det ingen konstnärlig fotoutbildning, som med brorsan och kompisen. Jag hade nyss gått fritidsledarutbildning i Gamleby och fått jobb i Lessebo kommun. Gamleby, en ort som för övrigt hade en fin fotoskola också, inte bara Folkhögskolan där jag gick. Och när jag ser tillbaka på det nu, så undrar jag om det inte var den jag skulle sökt in på istället? Då hade man åtminstone haft en utbildning inom fotografi i botten att visa upp. För det krävs nog ofta idag om man ska få chansen att visa sina bilder i lite större sammanhang.
//

EMAKS BETRAKTELSER 534/Min Ansel Adams-period är över...

Jag kallar den så för då, efter den där fabulösa utställningen med hans originalbilder på Jönköpings muséum 1982, så blev det mycket landskapsfotografering. Både i färg och i svartvitt. Och när det gäller färg var det dia för min del. Kodachrome 25, 64 och Fujichrome 100. Men redan då 1982 när vi också var på Bornholm, så fattade jag tycke för en annan diafilm.  Min mellanformatsfilm tog nämligen slut där. Hade Fujichrome 100 med mig och använde en nyinköpt Pentacon Six TL med normal och vidvinkel. Den enda fotoaffären vi hittade hade bara några rullar Agfachrome 50S i mellanformat kvar. Det var föregångaren till 50 RS, och då fastnade man för den filmen. Sen sålde jag Pentacon-kameran och det blev småbild för hela slanten. Och mest Agfachrome 50 och 100RS.



Den här bilden tog jag på Ölands nordvästkust vid midnatt i juli kring 1990. Jag gjorde sedan ett bildspel av dom bilderna som togs den sommaren, vilket visades för allmänheten när Fotoklubben hade 40-årsjubiléum strax efter. Arkitekten och ägaren till husfirman som hade ritat vårt hus var där och tittade, och han blev så fascinerad av bilderna att han bestämde sig för att börja rita och bygga hus på ön efter det. Filmen här var  Agfachrome 50RS. Jag tror att det var den filmen till alla bilderna i det bildspelet. Här satt en 25mm i kamerans bajonett. Exponeringstiden blev flera minuter om jag inte minns fel.

Såna här landskapsbilder, ofta tagna på natten eller tidiga morgontimmar, är ju väldigt populära idag, och visst är det vackert att titta på dom. Dom smälter in i en som smör smälter i solsken. Många håller på med detta idag och nu är det de digitala kamerorna som tagit över och ger helt tekniskt perfekta resultat. Kanske lite för perfekta och i mina ögon lite för "vassa" i skärpan och upplösningen på något sätt? Film ger en annan mjukhet, både i svartvitt och färg tycker jag. Och ofta kan de moderna kamerorna och bildprogrammen ge effekter som kanske gör att bilderna mera ser ut som målad konst än fotografi? Man kommer ihåg när HDR blev populärt och hur många överdrev detta in absurdum t.ex. Och lite åt det hållet är det nog fortfarande inom den här genren tror jag? Man drar sig inte ens för att klippa och klistra, för att få de där perfekta och hötorgskonstliknande  skapelserna. Ni känner kanske till Peter Lik, som säljer såna alster för 70.000 kr styck?

Fast alla dessa välkomponerade landskap a la fader Adams, med storvulna vyer, jag vet inte om det är så roligt längre? För min del har jag kommit förbi den perioden i mitt fotograferande och letar efter något annat i bilderna. Men det är väl tur att fotografi kan vara så mycket olika saker under olika perioder av ens liv, och betyda så olika saker för olika personer. Att ta bilder och vara kreativ är ändå det viktigaste, oavsett vad man håller på med. Och kanske har den där mysige amerikanske gubben med det vita skägget, ändå satt sina spår?
//

EMAKS BETRAKTELSER 533/Filmerna var bättre förr!

Man är mäkta förvånad varför Kodak skulle ändra på sin gamla fina Tri-X 5063? När jag sitter och studerar dessa välgraderade negativ som är tagna med den filmen före 2003, då man gjorde någon anpassning till modernare tillverkningsteknik (förmodligen mindre silverhalt och inblandning av T-korn), så blir man bara mer och mer förbannad. Filmen hade en jättefin exponeringstolerans och jag hade en jättefin framkallare till den, Ilfords ID11+, alltå inte vanlig ID11 utan den med ett + efter. Det var ett spanskt laboratorium som analyserade innehållet i den och kom fram till att man bytt ut metolen mot fenidon i en koncentration av 0,3 g/liter. Nu finns tyvärr inte den framkallaren heller att få tag på, men är man händig och har ingredienserna så kan man blanda själv. Bilden är från Rävkullen i Bökevara, fotograferad med Kodak 5063 (den traditionella och bästa Tri-X:en) framkallad i ID11+. Såna resultat har jag svårt att få fram med dagens Tri-X i småbild.



Sen har vi Agfas otroligt finkorniga filmer. Deras Agfapan APX25 var oslagbar, inte bara enligt mig utan betydligt mera välrenommerade fotografer. I princip kornlös framkallad i vanlig D76. Detta är nog den enda filmen som mitt dyra focuskop från Peak inte förmår att visa kornet på, när jag ska ställa in skärpan i förstoringsapparaten på avsmaskningsramen. T.om bilder som jag tagit med Technical Pan är lättare att ställa skärpan med. Agfas diafilmer, Agfachrome 50 och 100 RS, var också otroligt finkorniga skapelser. Ikväll roade jag mig med att digitalisera ett småbildsdia från Tuijaskogen på Norra Öland. Den som inte finns mer därför att Gudrun tog i princip hela skogen med sig i januari 2005. Men lyckligtvis har jag en del bilder tagna där innan den blåste ner, bl.a denna från 1991 som jag hittade nu, tagen med Agfachrome 100RS. Jag gjorde om den till svartvitt och lade på en varm ton. Det tekniska resultatet talar för sig själv tycker jag. Filmen var fantastiskt finkornig.



//